Bland de mer intressanta japanska regissörerna återfinns inte minst Takashi Miike och Shinya Tsukamoto. Båda dessa har gradvis fått kultstatus även i Europa, något som är välförtjänt.
Tetsuo
Tsukamotos genombrott var Tetsuo från 1989, som ibland räknas som en del av cyberpunkgenren. Det är en surrealistisk skapelse, på många vis experimentell och nätt och jämt begriplig. Tidsflödet avbryts gång på gång, och vad som är (mar-)dröm och vad som är verklighet är ofta svårt att avgöra. Temat är i varje fall relationen mellan människa och maskin, en relation som i mardrömslika sekvenser skildras som både hotfull och incestuös, där gränserna bryter samman och människan blir en del av maskineriet. I bakgrunden dånar det blivande japanska industribandet Eisenrosts alster. I den mån det finns en handling följer vi en ung kontorsslav, vars vardagsliv steg för steg förstörs när han inser att han börjar förvandlas till en maskin. Gradvis anar vi att orsaken till detta ligger i en smitningsolycka han varit inblandad i.
Trots en begränsad budget uppnår Tsukamoto ofta en genuint obehaglig effekt med filmen, och man delar huvudpersonens känslor av olust och panik när han smittas och besätts av det rostiga maskineriet. Samtidigt kan man här ana en dialektik som skulle intresserat Ernst Jünger (författaren till Der Arbeiter), där huvudpersonen först förlorar sin individualitet i ett kvävande hav av rostig metall, för att göra det till en del av sig och i slutet postulera att det är dags att låta världen gå under.
And we can rust the whole world… and scatter it into the dust of the universe
– Tetsuo
Av naturliga skäl är en mycket experimentell film som Tetsuo inte av intresse för vem som helst (sexscenen är till exempel än märkligare än man föreställer sig). Handlingen rör sig inte linjärt, utan genom tillbakablickar och mardrömslika sekvenser som plötsligt avbryts. Dialogen är minimalistisk, och bitvis absurd, och det hela är filmat i svart-vitt. Trots, eller på grund av detta, blir det en fascinerande kommentar till den moderna industriella världen, där individen alltid är en del av ett större maskineri. Den tar också upp sådant som kvinnlighetens roll och öde i denna maskin, skuld, straff och försoning, hur relationerna mellan människor medieras genom metallen, och mycket annat. Samtidigt är den alltså kraftigt experimentell, och eventuella tolkningar av den som social kommentar får man ytterst göra själv.
Tsukamoto gjorde sedan en uppföljare till Tetsuo, Body Hammer, som mer påminner om en vanlig film än den experimentella föregångaren (den har till exempel en mer begriplig handling).
Tokyo Fist
Precis som i Tetsuo är huvudpersonen i Tokyo Fist en stillsam kontorsslav, och även här kan man identifiera ett triangeldrama. Huvudpersonen blir nämligen nedslagen av sin tidigare bästa vän, vilket leder till att hans flickvän lämnar honom och flyttar in hos vännen. Detta leder till att han satsar allt på att besegra sin föredetta vän i en boxningsmatch.
Även Tokyo Fist är en kraftfull film, som berör sådant som manlighetens och kvinnlighetens arkaiska essens i en senmodern värld, vänskap och svek, och vikten av absoluta val, och detta på ett sätt som får Fight Club att framstå som ganska småborgerlig. Tsukamotos berättarstil är även här bitvis surrealistisk, och han får handlingen att anta mytiska övertoner. Surrealismen är inte minst tydlig i de synnerligen blodiga boxningsscenerna.
Som helhet har alltså Tsukamoto gjort flera filmer som på olika vis kommenterar den senmoderna tillvaron genom att föra in arkaiska och absoluta element i den. Som nietzschean kan man definitivt ha utbyte av dem, även om de ofta rör sig bortom vad den goda smaken dikterar. Något positivt alternativ till någonting presenterar däremot inte Tsukamoto, han ställer ett antal frågor och dessa får man besvara själv. Om man kräver av sina filmer att de både ska leverera frågor och svar, bör man alltså inte se hans skapelser.
Om skribenten: Joakim Andersen
