Som traditionalist är man bland annat intresserad av likheterna mellan olika religiösa traditioner. I praktiken begränsar detta intresse sig dock oftast till islam, hinduism och katolicism. Det kan då vara värdefullt att stifta bekantskap med de aboriginska traditionerna från Australien, som beskrivs av A.P. Elkin i boken Aboriginal Men of High Degree. Den är inte minst intressant för hedningar, då det finns flera likheter mellan de aboriginska och de hedniska ”prästernas” roll, och för primitivister, då Elkin beskriver andlighet i samhällen som varken var industriella eller ”civiliserade”. Trots att hans bok skrevs redan 1945 genomsyras den också av en grundläggande respekt för aboriginerna och deras tro, och han tar överhuvudtaget inte ställning till om ”medicinmännen” egentligen kunde flyga eller inte utan beskriver utan omsvep vad de trodde. Han skriver också att de i varje fall inte var bluffmakare, utan verkligen trodde på det de gjorde.
Karadji
You could always tell a walemira by the intelligent look in his eyes, and great ones were enveloped in a peculiar atmosphere which caused people to feel different
– Wiradjeri-aboriginer
Elkin fokuserar i sin studie på de såkallade karadji, som av utomstående ofta beskrivits som ”medicinmän”. Av de sina ansågs dessa karadji besitta övernaturliga förmågor. De kunde hela sjukdomar, men också orsaka dem, de kunde tala med de döda och andarna, peka ut mördare, flyga, läsa tankar, skicka budskap över långa avstånd, och mycket annat. De hade flera funktioner i sitt samhälle. Den terapeutiska funktionen är självklar, och innebar bland annat att ta itu med sjukdomar, både fysiska och psykiska, och att hantera sociala problem som alkoholism. De hade också en religiös funktion, och stärkte stammens gemenskap genom bland annat kollektiva riter. Karadji var också bärare av en hemlig tradition, och av stammens traditioner i gemen.
Förutsättningarna för detta var i huvudsak två. I likhet med många traditionella samhällen praktiserade de australienska aboriginerna initiering, tämligen svåra ritualer som innebar att gossar blev män. Under dessa ritualer ”dog” gossen och återföddes som en man, och lärde sig också stammens ritualer och myter. De tog också flera år, och innehöll utmaningar av flera olika slag. Traditionalisten Julius Evola talar angående de indo-ariska folkens initieringar om att de som genomgått dem kallades ”twice-born”. Vi känner i norr en liknande initiering från Odens självoffer (även om den har mer gemensamt med karadjiinitieringen än den som alla vuxna män genomgick).
Den blivande karadjin genomgick som alla andra män dessa ritualer, men blev också ”kallad” eller utvald. Detta kunde vara genom ett tydligt intresse för området, arv från tidigare karadjis, eller övernaturliga upplevelser i form av exempelvis drömmar. Efter detta genomgick han ytterligare initiering. Ett återkommande inslag var att andarna skar upp kroppen och placerade kristaller och magiska stenar i den, och ett besök till deras värld. I vissa stammar var upplevelsen genuint brutal, och kunde inkludera att alla ben i kroppen krossades, eller att alla inälvor ersattes med magiska ämnen. Ofta spelade en orm-ande en central roll i detta. Elkin indelar de australiska stammarna i två kulturella sfärer, beroende på om de praktiserade omskärning eller inte. De stammar som gjorde detta tycks också ha haft mer brutala och blodiga initieringsriter, där initianden skars i stycken och ansågs dö och återfödas som ett inslag. Även vissa stammars omskärningar var synnerligen smärtsamma, såkallad subincision.
Yogis och karadjis
When you lie down to see the prescribed visions, and you do see them, do not be frightened, because they will be horrible… however, some of them are evil spirits, some are like snakes…
– beskrivning av karadjiinitiering
En intressant parallell som Elkin gör är med de tibetanska yogis, vars förmågor påminner om karadjis. Han noterar här också andra likheter, som den tibetanska tron på Kundalini, ”the personification of the Serpent-Power”. Den aboriginska motsvarigheten, Regnbågsormen, är också rent anatomiskt knuten till samma region som den tibetanska. Både bland de tibetanska och de aboriginska traditionerna ingick också sådana prövningar som att sova på kyrkogårdar/gravar, möten med demoner som måste avklaras utan tecken på fruktan, och rentav inslag av rituell kannibalism.
Elkin utesluter inte att dessa likheter kan bero på ett gemensamt ursprung, särskilt inte då liknande fenomen förekommer både på Bali och Papua.
Han tar också upp hur antalet karadjis minskade i samband med aboriginernas integrering i det moderna samhällets periferi, och i många fall gick under som följd av alkoholism, fejder, och de yngres vägran att överta karadjins plikter och kunskaper. I förordet skriver dock en aboriginsk författare att hans folk sedan dess börjat återupptäcka sina traditioner, och även att Elkins bok är en inspirationskälla i den processen.
Detta är inte överraskande, då den är både informativ och detaljerad. Som västerlänning, uppvuxen i ett modernt samhälle, blir man också imponerad när man inser hur avancerade de mytologier och världsbilder var som fanns i för-moderna och ”primitiva” samhällen.
Om skribenten: Joakim Andersen
