Den italienska maffian tillhör de mest kända underjordiska organisationerna, men den är inte den enda av landets ickestatliga maktfaktorer. Dit hör även ’ndranghetan, och den napolitanska Camorran. Camorran beskrivs i boken Gomorra av Roberto Saviano, en bok som är intressant inte minst då den beskriver flera sidor av den nya globala kapitalismen.
Det svarta kapitalet
Saviano beskriver i sin bok hur tidigare underjordiska organisationer lärt sig att dra fördel av den nya, globala ekonomins möjligheter, och camorran framstår som synnerligen skickliga på området. Boken Gomorra beskriver här camorran som ett exempel, förvisso i koncentrat, på hur den nya fria marknaden fungerar. Förmågan att göra vinst genom att hitta kryphålen och bristerna i statens regelsystem är överhuvudtaget central i sammanhanget. Ett vanligt företag gör vinst genom att konkurrera inom lagens gränser, men om lagstiftarens förmåga att upprätthålla denna lag egentligen är överskattad, så är det mer rationellt att istället hota eller skjuta konkurrenten. Och om man vill bestraffa någon kan det vara mer rationellt att ta med den till en strand och skyffla sand i munnen på den tills den kvävs i en cementliknande sörja av sand och saliv. Det är i varje fall mer avskräckande än något staten kan göra. Detta är något alltfler aktörer upptäckt i den nya marknadsekonomin. Den nya situationen har naturligtvis vissa likheter med den situation som anarko-kapitalisterna önskar (där statens våldsmonopol privatiserats), den egentliga skillnaden är här den mellan livlös utopi och brutal verklighet. Anarko-kapitalisternas vackra fantasier bygger nämligen på att de olika aktörerna på marknaden respekterar varandras ”äganderätt”, ”strejkrätt”, och ”rätt till liv” även när styrkeförhållandena är djupt ojämna. Sådana fantasier punkterar Saviano effektivt. Lika effektivt visar han hur lätt grupper med våldsmakt och pengar tar över lokala kommuner (opåverkbara ”nattväktarstater” i den nyliberala utopin). Den italienska staten har stängt flera kommunfullmäktige eftersom de tagits över av camorran.
Folk är ohyra, och bör förbli ohyra.
– från en telefonavlyssning
Som antiliberal är man kluven till de hårdföra entreprenörer Saviano beskriver. Å ena sidan rör det sig om människor som satt sig över den barnsliga respekten för den liberala staten och marknadsekonomernas blodfattiga floskler. Deras val att riskera allt för att kunna vinna allt vinner också en motvillig respekt, liksom solidariteten inom gruppen och den hederskultur som trots allt finns där. Tomas Lappalainen har i boken Maffia beskrivit maffian som den sista kulturen med en heroisk och antiegalitär världsbild i Europa, och detta stämmer i så fall på flera sätt även in på de napolitanska camorristerna.
Å andra sidan vinner Saviano en minst lika stor respekt, för många av de entreprenörer han beskriver är en förbannelse för sin hembygd, och inte minst är det system de ingår i djupt problematiskt. Landsbygden förgiftas genom att framgångsrika företagare ”tar hand om” sopor och miljöfarligt avfall från andra delar av Italien och helt sonika gräver ner det lite varstans. Illegal invandring organiseras i stor skala för att få tillgång till billig arbetskraft, något som kommer att få effekter för Italiens befolkningssammansättning för all framtid (och långt efter att de vinster som det lett till för enskilda företagare är ett minne blott). Droger, mord och liknande har också sina konsekvenser för lokalsamhället.
Savianos mod vinner också respekt. Han ingår i en tradition av sanningsägare, som trots riskerna inte kan hålla tyst (och lever idag under dödshot). Historiskt har flera av hans gelikar blivit martyrer, idag är exempelvis många historierevisionister på samma sätt offer för kombinationen av egen vilja att dela med sig av den sanning man upptäckt och statens dubbelmoral. Det är därför ingen slump att Saviano, när sanningen om hur hans samhälle fungerar börjar driva honom till nattsvart förtvivlan, reser till kommunisten och konstnären Pasolinis grav för att finna styrka. För likt Pasolini genomsyras hans verk av orden ”jag vet”, en grundläggande anklagelse mot samhällets mäktiga; ”jag vet hur ert samhälle fungerar”. För även om hans bok av många svenskar kommer läsas som en exotisk skildring av en exotisk landsända som egentligen inte berör dem alls, så är det kapitalismen som Saviano anklagar. Om än i en av dess mer extrema former.
Evola och Pound
Mer oväntat är kanske ledande camorristers val av litteratur, som Saviano delger. Den legendariske Sandokan fyllde sitt enorma bibliotek med böcker om Kungariket Bägge Sicilierna och Napoleon, och målade porträtt av Napoleon och Mussolini. Bossen Giuseppe Misso har skrivit en roman, I leoni di marmo, där han beskriver sig själv som en ensam kämpe mot utpressare och droghandlare. Under sina fängelsevistelser har han alltid med sig verk av Julius Evola och Ezra Pound. En annan boss är så kunnig vad gäller den svårtillgänglige psykoanalytikern Lacan att han citerar honom under rättegångar.
Oavsett vad är det en mycket bra bok Saviano skrivit. Oavsett om man läser den som en dokumentär, en antikapitalistisk stridsskrift, eller om man försett sig på Gudfadern eller har ett specialintresse för camorran. Savianos engagemang genomsyrar texten, och till skillnad från många svenska författares livlösa rader av ord sida upp och sida ner, så har Savianos språk en poetisk kvalitet. ”Systemet har svällt som en deg som satts att jäsa i förorternas trälådor”, är bara ett exempel på hans sätt att uttrycka sig. Gomorra är dock i första hand en dokumentär, och läses med fördel ihop med Lappalainens Camorra, som ger mer av bakgrunden.
Äldre närliggande inlägg:
Om skribenten: Joakim Andersen
