I dagens DN kan man läsa om årets såkallade mångfaldsbarometer. Sådana barometrar görs sedan 2005 varje år, och mäter folkets inställning till ”mångfald”. Intressant är att trots (?) att andelen etniska icke-svenskar växer med åtminstone 1% av befolkningen per år, ökar också den andel av befolkningen som har ”extremt negativa attityder till mångfald”.

Detta beskrivs i DN som något förvånansvärt, inte minst att kvinnor och högutbildade blir stadigt mer negativa till ”mångfalden”. Om man utgår från moderna teorier om etniska relationer är det dock inte särskilt överraskande eller konstigt överhuvudtaget. Ett samhälle där flera etniska grupper samexisterar på samma yta, kommer också att innebära ökad konkurrens mellan grupperna, och de kommer att bli mer synliga för varandra. Denna konkurrens kan vara allt från att en medlem av en annan grupp tränger sig före i en kö, och att man sedan ältar detta hela dagen, till att man blir nedslagen och rånad av en annan grupps medlemmar. Konkurrensen gäller i dagens liberalt individualistiska samhälle dessutom ett flertal sociala sfärer som inte var aktuella i tidigare mångetniska imperier. Man gick då till exempel sällan i samma skolor, konkurrerade sällan om varandras kvinnor, et cetera.

Vad som alltså är märkligt är att andelen ”extremt negativa” i Sverige inte är större, detta kan sannolikt förklaras med att svenskarna har en lång historia av auktoritetstro (om dessa auktoriteter sedan hetat Gustav Vasa, Svenska kyrkan, SVT, förskolefröknar eller socialdemokrati är mindre intressant, den grundläggande, skadade mentaliteten är densamma). Det antyds också i slutet av DN-artikeln att en omfattande ekonomisk kris kan påverka den svenska ”integrationen” ytterligare.

Värt att notera är även att den folkpartistiske ministern Nyamko Sabuni, som flera självutnämnda ”realister” för bara något år sedan såg som den borgerliga frälsargestalt som skulle lösa hela den mångkulturella problematiken, avböjt att kommentera barometern…

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.