En av den identitära rörelsens kanske viktigaste insikter är att det moderna västerländska samhället har en djupt sjuk inställning till sådant som identitet. För många moderna européer, och särskilt då dominerande sådana i media, kulturliv och universitet, går detta så långt att man kan tala om ett direkt självhat, om etnomasochism.
Denna etnomasochism är sällan så uppenbar och uttalad som när marginella och ”provokativa” konstnärer offentligt hävdar att ”jag kommer aldrig föda en vit man”, och det gör att dess existens lättare kan förnekas av diverse systemapologeter. Men det krävs inte särskilt stor möda för att kunna identifiera etnomasochismen i ett flertal sfärer.
Lokko, dansband och etnomasochism
Ett exempel på detta svenska självhat hittar vi i SvD-kolumnisten Andres Lokkos krönika Se upp för vita dansband. Lokko inleder med att lite valhänt göra sig lustig över dansbandskulturen, det talas om ”mjuka och följsamma orkestrar med minst varsitt z i bandnamnet” och ”svårt nyduschade män i glasögonbågar som vi andra bara sett i inrikesflygets utgångna shoppingkataloger”. Detta är snarare regel än undantag när den lite hippare medelklassen ska uttala sig om dansbandskulturen, som historiskt varit en mer folklig kulturyttring. Det finns alltså ett inslag av klassförakt i det hela, även om det inte är så framträdande hos Lokko som det kan vara annars.
Att dansbandskulturen ofta inbjuder till sådana skämt är heller inte förvånande, och i sig knappast ett tecken på vare sig klassfördomar eller etnomasochism. Det är ganska lustigt med vuxna män i kavajslag stora som finlandsbåtar, som sjunger om hjärta och smärta och döper sig själva till de mest oroande dubbelnamn.
För att identifiera den dolda etnomasochismen bör man därför istället jämföra med en annan subkultur som är minst lika lustig, närmare bestämt hiphopen. Vuxna män i snedvridna kepsar, guldbestick runt halsen och kläder som ständigt hotar att ramla av dem, som stutsar upp och ner och stönar fram grammatiskt bristande fraser om våld, pengar och/eller sex, är en lustig företeelse med stor komisk potential. Det är dock en komisk potential som utnyttjas förvånansvärt sällan, och ingen säger om hiphopen det Lokko säger om dansbandskulturen (nämligen att den skulle vara, ”med all rätt, kulturellt marginaliserad..”). Tvärtom finns det en allmän överenskommelse om att hiphopkulturen är ungdomlig (exakt vilka som kommit överens om detta kan däremot diskuteras, det är i varje fall ett beslut jag inte känner mig särskilt delaktig i).
Vi har här kort sagt två ganska lustiga subkulturer, med rötter i det breda folket. Den ena i ett, för att citera Lokko, ”superariskt” folk, den andra i ättlingarna till amerikanska slavar. Den ena av dessa subkulturer kan man ostraffat göra sig lustig över även offentligt, rentav angripa. Den andra har man, som av en märklig slump, svårare att skämta om, och än svårare att angripa. Som av en märklig slump anses också den ena subkulturen tillhöra det förflutna och pinsamma, medan den andra står för det nya och ungdomliga. Denna märkliga slump stavas i själva verket ”etnomasochism”.
Lokko och implicit whiteness
Lokko är inne på ett annat intressant spår mot slutet av sin artikel, där han kopplar dansbandens popularitet till en gryende etniskt svensk medvetenhet. Trots allt är det en av de allra mest svenska subkulturerna som finns (och man kan därför använda professor MacDonalds begrepp ”implicit whiteness” för att beskriva det) Han skriver att han ”har svårt att se de kritvitt superariska dansbandens plats på allra bästa sändningstid som så harmlöst. I synnerhet inte just nu.” Man kan här tycka lite synd om Lokko. Någonstans i sin mediaskadade själ anar han att det svenska folket är ganska trött på ”mångkulturen”, och därför gärna hänger sig åt nostalgi inför sådant som hör det ”gamla” Sverige till. Och det finns inget han kan göra åt det…
Om skribenten: Joakim Andersen
