Under tidigt 2000-tal uppstod det en närmast kultartad uppmärksamhet kring de tre Matrixfilmerna. Grundtemat, social kontroll genom omfattande verklighetsbedrägeri, låg uppenbarligen i tiden och var något många kunde känna igen sig i. Temat var inte helt nytt, utan hade tagits upp i kultfilmer som bland annat They live men bröderna Wachowskis genomförande var tillräckligt originellt för att rendera deras film en välförtjänt ”hype”.
Matrix som simulation
The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy. But when you’re inside, you look around, what do you see? Businessmen, teachers, lawyers, carpenters. The very minds of the people we are trying to save. But until we do, these people are still a part of that system and that makes them our enemy. You have to understand, most of these people are not ready to be unplugged. And many of them are so inured, so hopelessly dependent on the system, that they will fight to protect it.
– Morpheus
I den första filmen följer vi Keanu Reaves i rollen som ”Mr. Anderson”, som på dagarna arbetar på ett dataföretag och på nätterna under pseudonymen Neo är en framgångsrik hacker. Han har en vag känsla av olust inför verkligheten, och anar att den på något vis är falsk. Detta bekräftas när han konfronteras med den legendariske Morpheus, enligt myndigheterna en terrorist, som visar honom sanningen.
Sanningen visar sig vara mer brutal än Neo kunnat föreställa sig, den verklighet han vuxit upp i visar sig vara en datorsimulation (”The Matrix”), och hela sitt liv har han egentligen legat i en syntetisk livmoder uppkopplad mot simulationen. Anledningen till detta är att mänskligheten för mer än hundra år sedan förlorade ett krig mot sina egna intelligenta maskiner, och som led i det kriget förstördes planetens ekologi fullständigt, och den kom att täckas av moln för alltid. Maskinerna har därför börjat använda de nedsövda människorna som biologiska batterier.
Temat att verkligheten är en simulation påminner mycket om en del postmoderna tankegångar, kanske särskilt den framlidne Baudrillards. Baudrillards verk Simulacra and Simulation dyker också som hastigast upp i filmen, liksom en parafrasering på postmoderna uttryck i citatet ”welcome to the desert of the real”.
Här känner vi delvis fortfarande igen oss, vilket förmodligen är förklaringen till att den första Matrixfilmen var mer populär än de två uppföljarna. Med tanke på hur mycket tid de flesta av oss spenderar framför en TV, en dator eller reklam av olika slag, så lever vi mycket riktigt i en simulerad verklighet. Centralt i Wachowskibrödernas verk är även att detta handlar om kontroll, och att många är så beroende av simulationen att de skulle försvara den med sina liv även om man förklarade för dem hur falsk den är.
Gnostiska teman
Den första Matrixfilmen påminner delvis om andra ”systemkritiska” filmer som Fight Club och liknande, där en ung man upptäcker att den verklighet han tagit för givet är en meningslös lögn, avsedd att hålla honom domesticerad och under kontroll. Wachowskibröderna förde dock redan från början in element från den gnostiska världsbilden, en världsbild som en tid framgångsrikt konkurrerade med den unga kristna kyrkan (det fanns även gnostiska kristna).
Enligt gnostikerna är vår materiella värld ett fängelse, skapat av en klumpig och maktlysten ”gud”. Vi känner igen detta i Matrixfilmerna, där skaparna av den simulerade verkligheten mycket riktigt är både klumpiga och själviska (bland annat får vi veta att man skapat flera misslyckade versioner av Matrix tidigare, som man varit tvungna att förstöra. Detta påminner om vissa kabbalistiska teman).
I den andra filmen får vi veta att simulationen kontrolleras av ”the Architect”, som i gnosticismen motsvaras av den klumpige Demiurgen. Hans utsända i själva simulationen är de såkallade ”agenterna”. Gnosticismens antiegalitära inslag dyker också upp i filmerna, där det är en värld av skillnad mellan de sovande människorna och de upplysta övermänniskorna (de sovandes liv framstår också som tämligen oviktiga i de senare filmerna).
It came to me when I tried to classify your species and I realized that you’re not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You’re a plague and we are the cure.
– agent Smith
Bröderna Wachowski för dock även in kristna teman. Redan från början talas det om en profetia, att människorna ska befrias av den messianske ”the One”. The One står i de två sista filmerna mot en Antikrist-liknande figur i form av den upproriske, och allt mäktigare, agent Smith, som är väl medveten om den närmast incestuöst intima relationen mellan de båda. Sättet på vilket the One löser det hela i slutet påminner också om kristendomens Jesus (som på ett djupare plan ”vinner” genom att på ett ytligt plan ”förlora”, genom korsfästelsen). De gnostiska kristna såg också Jesus som utsänd av den verkliga Guden, den som stod över Demiurgen. Även här känner vi igen Neos roll i den sista filmen.
”It would be better that the whole world should be destroyed and perish utterly than that a free man should refrain from one act to which his nature moves him”
– Brethren of the Free Spirit, medeltida kristen sekt
Det finns också mer hedniska inslag, med olika program som frigjort sig (såsom den aristokratiske ”the Merovingian”), program från tidigare Matrixversioner som överlevt, et cetera. Vaga likheter mellan kabbalismens Shekina (det judiska folkets kvinnliga beskyddare) och filmernas ”Oracle” kan också noteras. Belägringen av Zion har också likheter med de serafiska krigen som nämns i vissa kristna traditioner (där de fallna änglarna störtar brinnande från skyn), och så vidare. Man kan dock inte tala om någon genomtänkt traditionell skildring, eftersom det rör sig om olika inslag, intryck och teman som blandats utan synbar struktur. Gnostiska, kabbalistiska, kristna och hedniska inslag blandas med postmodernism, existentiell filosofi, och reflektioner kring människans alltmer symbiotiska förhållande till sina maskiner, och det fria valets betydelse.
Etniska aspekter
Många etniskt medvetna bedömare uppskattade grundtemat i Matrix, då de mer än de flesta kände igen beskrivningen av social kontroll genom lögner och konsumtion av falska bilder och upplevelser. Samtidigt kritiserades Matrix eftersom den enda fria människostaden, Zion, framstod som en mångkulturell utopi. Såhär i efterhand kan man fråga sig om det fanns fullt fog för kritiken. Visserligen framställdes alla ”bad guys” i filmerna som manliga WASP:ar (White Anglo-Saxon Protestant), och bärarna av visdom som svarta (något som inte är ovanligt i dagens Hollywoodfilmer). Vad gällde Zion kunde man dock lika gärna tolka det som en federation av etniska grupper, det förekom heller inga par i filmerna som överskred de etniska ”gränserna”. Mer tveksamt är då som sagt det förutsägbara valet av hudfärg på bad guys respektive visa förebilder.
Recension
När den första Matrixfilmen kom blev den mycket populär, något som inte var oförtjänt. Grundtemat låg i tiden, och filmens skildringar av den dystra framtiden och datorsimulationens möjligheter var snyggt gjorda. Actionscenerna och estetiken var också skickligt genomförda, och handlingen var spännande och överraskande. Redan i den första filmen kunde man däremot sakna trovärdiga huvudpersoner och Keanu Reaves fick en del kritik för sitt uttryckslösa skådespeleri. Det finns också ett otal orealistiska inslag i handlingen (om man kan använda människor som batterier, bör man också kunna placera solfångare bortom molnen, till exempel), men dessa kunde man överlag se genom fingrarna med.
Uppföljarna förde både in alltfler gnostiska element, och en ständigt ökad komplexitet. Gradvis framstod inte maskinerna längre som lika onda, eller ens enhetliga, och det antyddes ett behov av samexistens mellan människor och maskiner. Detta märktes också i valet av musik, där de två första filmerna avslutades med vänstermusikern Zack De La Rochas trotsigt skrikiga barnröst, avslutades istället trean med närmast religiös musik. Det som gjort den första filmen så framgångsrik, skildringen av den simulerade verkligheten, hamnade också i bakgrunden. Man kan även fråga sig om de två uppföljarna inte blev onödigt långa.
Som helhet rör det sig alltså om en både spännande, välgjord och intelligent trilogi, med flera filosofiska inslag, även om den på grund av sina brister och avsaknad av förankring i en tradition inte fullt ut kan tävla med exempelvis Sagan om Ringen.
Om skribenten: Joakim Andersen
