Conans skapare, Robert E. Howard, tillhör vår tids främsta författare. Det finns också tydliga kopplingar mellan den världsbild som genomsyrar hans berättelser, och den världsåskådning man som indo-europeisk identitär, nationalist, och/eller traditionalist delar. Det finns naturligtvis även skillnader. Dagens inlägg kommer att gå närmare in på några av likheterna.
Cykliskt tänkande
Aliens rule Valusia now, since the people have grown too weak and degenerate to rule themselves… her court is filled with foreigners; her armies with barbarian mercenaries.
…this is the price a nation must pay for decaying; the strong young people come in and take possession, one way or another…
– Swords of the Purple Kingdom
För den radikalkonservativa historiesynen utvecklas historien cykliskt. Civilisationer uppstår, frodas, och faller, och detta har beskrivits med imponerande noggrannhet av Oswald Spengler. För Howard är detta cykliska synsätt en förutsättning för hans historier, även om han utökar det genom att föra in utomvärldsliga raser som frodas och sedan faller även de (”there are worlds beyond worlds”), och genom att föra in civilisationer så historiskt avlägsna att vi idag glömt allt om dem (The Elder Races, Atlantis, Valusia, Aquilonia, et cetera).
Detta cykliska tänkande bildar inte minst bakgrund till hans historier om pikterna, som befinner sig i den allra sista fasen av nedgången när vi i hans historier möter dem. Man kan här se en koppling till hans syn på barbari och civilisation, där barbariet är den första, expansiva fasen, som sedan följs av civilisationen, och därefter, oundvikligt, nedgången då det gamla imperiet blir skådeplatsen och bytet för nya vågor av barbarer.
Konfliktperspektiv
Kriget är alltings moder
– Heraklitos
Det finns två grundläggande perspektiv på världen. För liberalen har alla ett delat intresse i marknadens frihet, som steg för steg gör alla rikare och lyckligare. Det kan kallas ett konsensusperspektiv. För socialisten och den radikalkonservative är världen däremot en plats som slits av oförsonliga konflikter, av intressen som inte kan förlikas. För socialisten är det visserligen klasser som är aktörerna i denna konflikt, och de värden de kämpar om är materiella, medan det för den radikalkonservative är en mycket mer komplex skara av spelare, stater, folk, kulturer, et cetera, och de krigsbyten deras kamp handlar om kan lika gärna vara immateriella, som makt, hämnd eller status. Men konfliktperspektiv är det likväl för båda.
Howard utgår från konfliktperspektivet, och menar dessutom att kampen i sig kan forma en högre människotyp. I hans historier står nästan alltid två, eller flera, aktörer mot varandra, och antalet fältslag, kampanjer, sjöslag och barslagsmål är närmast oräkneligt.
Värt att notera är att socialisten ser denna konflikt som övergående, medan den för den radikalkonservative kommer att vara förevigt. Detta innebär att socialisten i sin strävan efter att påskynda det utopiska lyckolandet lätt frestas att använda vilka medel som helst, vilket gulag påminner oss om. För den indo-europeiska människan är det däremot viktigt att kampen förs med heder. Något vi också normalt ser hos Howard (och när hans huvudpersoner rör sig bortom hederns gränser, så finns det alltid ett högt pris att betala).
Ras och folk
…he might have been an outlaw. I know only that he was mine; the first scents he knew were the scents of the heather; the first light he saw was the sunrise on the Pictish hills. He belonged to me, not to Rome… The same blood flowed in our veins; the same fire maddened our brains… It was mine to protect him; now it is mine to avenge him.
– Bran Mak Morn, Worms of the Earth
En central plats i Howards konfliktperspektiv har aktörerna ras och folk. Ofta är olika folkslags blodsfejder och nedärvda hat bakgrund för händelsekedjorna, det kan vara mellan gaeler och nordmän, eller det kan vara förmänskliga raser och de sentida människofolk som trängt undan dem. Howard passerar gränsen för det politiskt korrekta i detta avseende, inte minst då han i flera noveller beskriver konflikter mellan svarta och vita i den amerikanska Södern, eller som i Skull-Face konspirationer som förenar de svarta, gula och röda raserna mot Europa. I dessa beskrivningar utgår Howard med självklarhet från den vita sidans perspektiv, och beskriver ofta de svarta som anförda av svarta magiker och som primitiva och blodtörstiga.
Conans beskrivning av sin syn på saken när han under sina resor bland söderns svarta stammar stöter på en vit kvinna som hålls som slav av en svart hövding, är också politiskt inkorrekt (även om den sannolikt delats av den överväldigande majoriteten av europeiska män historiskt):
…I am not such a dog as to leave a white woman in the clutches of a black man… If you were old and ugly as the devil´s pet vulture, I´d take you away from Bajujh, simply because of the colour of your hide.
– The Vale of Lost Women
Samtidigt bör man inte överdriva Howards ”rasism”, för hans ståndpunkt är ambivalent i frågan om ras. Conan kämpar under namnet Amra ihop med svarta pirater under flera år, och leder senare ett uppror på ett slavskepp. Solomon Kane får ovärderlig hjälp av den svarte häxmästaren N´Longa. I några av Howards westernhistorier går vita män som ohedervärt trakasserar och förgriper sig på svarta ett blodigt öde till mötes, och hans egentliga huvudpersoner drivs av viljan att försvara de sina snarare än något hat mot de svarta. Kull blir fredlös efter att ha avbrutit tortyren av en atlantisk kvinna som valt en lemurier till man. Det centrala i Howards ambivalens är dock synen på barbari och civilisation. När Howard beskriver svarta som ”aplika”, ”djuriska” och ”barbariska” orsakar det närmast automatiska reaktioner av känslostormar hos de politiskt korrekta, men frågan är om han såg barbari som lika negativt som dessa politiskt korrekta apologeter gör.
Barbari och civilisation
Civilized men are more discourteous than savages because they know they can be impolite without having their skulls split, as a general thing.
– Robert E. Howard
Howard såg nämligen barbariet i ett mer positivt ljus än de flesta, och som det naturliga tillståndet. Han var en instinktiv fiende till Rom, och drömde till och med under många år på nätterna att han var en barbarkrigare som mötte hennes legioner på slagfält efter slagfält. Hans naturliga sympatier för de primitiva pikterna kan också förklaras med detta, liksom hans nietzscheanska beskrivningar av barbariska övermänniskor.
Men även här är han ambivalent, för de verkliga barbarerna hos Howard är alltid européer. Detta återkommer när Kathulos i Skull-Face fördjupar sig i den vite mannens okuvlighet och mod, eller när huvudpersonerna i hans sydstatshistorier slungas in i bärsärksraseriet.
I den mån man kan spåra ett politiskt ideal hos Howard så är det också färgat av hans positiva syn på det barbariska stadiet, med relativ jämlikhet mellan likar, och naturliga ledare. Vi ser detta när Conan leder kozaker och piratsällskap, och vi ser det när huvudpersonerna i hans sydstatshistorier beskrivs som ”naturliga ledare som leder genom förslag, inte genom order”.
Återkommande i Howards historier är också hur urgamla civilisationer, eller isolerade spillror av dessa, förfaller. Både Conan och Solomon Kane stöter på sådana spillror. Den forna eliten bildar där en krympande härskarkast, som åser hur deras slavar växer i antal och makt. Tills de, och deras civilisation, går under i blod och eld.
Man kan naturligtvis invända mot Howards beskrivning av ”barbariet” att det är en historisk efterkonstruktion och en förenkling av samhällen och kulturer som i verkligheten var minst lika komplexa som ”civilisationen”. Men hans civilisationskritik har ändå positiva sidor.
”Den galne ariern”
Hot on their heels, hordes of Aesir and Vanir swarmed South, and the newly founded Pictish Empire reeled beneath their strokes. Nemedia was overthrown, and the half-civilized Nordics fled before their wilder kinsmen, leaving the cities of Nemedia ruined and deserted. These fleeing Nordic-Nemedians broke the back of Hyrkanian power in Shem, Brythunia and Hyperborea, forcing the descendants of the Lemurians back toward the Vilayet Sea. Meanwhile, the Cimmerians, wandering southeastward, destroyed the ancient Hyrkanian kingdom of Turan and settled by the inland sea.
Their Western empire destroyed, the Hyrkanians butchered all unfit captives and herded thousands of slaves before them as they rode back onto the mysterious East. They would return thousands of years later, as Mongols, Huns, Tartars and Turks. Meanwhile also, red-haired Vanir adventurers came into Stygia, where they overthrew the reigning class and built up a vast southern empire which they call Egypt. From these red-haried conquerors the early pharaohs were to boast descent. The Western world was now dominated by Nordic barbarians. There were few cities anywhere; the once dominant Hyborians had vanished from the earth, leaving scarcely a trace of blood in the veins of their conquerors. In time, the whole history of the Hyborian age was lost in a cloud of myths and fantasies.
And then, another terrific convulsion of the earth hurled all into chaos again, carving out the lands as they are known to us now. Great strips of the western coast sank, and the mountains of western Cimmeria became islands later called British. A vast sea, later called Mediterranean, was formed then the Stygian continent broke away from the rest of the world. The territory around the slowly drying inland sea was not affected, and the Nordics retreating there lived more or less at peace with the Cimmerians already present. In time, the two races became intermingled. In the West, the remnants of the Picts, reduced to the status of stone-age savages, possessed the land once more, till, in a later age, they were overthrown by the westward drift of the Cimmerians and Nordics. This drift resulted from a growing population which thronged the steppes West of the inland sea, now known as the Caspian and much reduced in size — to such an extent that migration became an economic necessity. Known now as Aryans, these tribes moved into the areas now occupied by India, Asia Minor and much of Europe.
Some variations of these primitive sons of Aryas are still recognized today; others have been long forgotten since. The Nemedians of Irish legendry were the Nemedian Aesir, while the later sea-roving Danes were the descendants of the Vanir. The blond Achaians, Gauls and Britons were decended from the pure-blooded Aesir. The Gaels, ancestors of Irish and Highland Scotch came of pure-blooded Cimmerian clans. The ancient Summerians were of mixed Hyrkanian and Shemitish blood, while from the purer Shemites were descended both the Arabs and the Israelites. The Hyrkanians, retreating to the Eastern shores of the continent, evolved into the tribes later known as Huns, Mongols, Tartars and Turks before they bloodily re-entered Western history.
The origins of the other races of the modern world may be similarly traced. In almost every case, older far than they realize, their history stretches back into the mists of the forgotten Hyborian Age…
Intressant är även det starka intresse för våra indo-europeiska förfäder Howard hyste, även om han använde ett av deras namn som sedan dess kommit att bli tabubelagt (”arier”). Ett inslag i hans hyboriska fiction är att de härstammade från de rödhåriga vanir och blonda aesir som förekommer i Conanberättelserna, med inslag av de mörka cimmerierna.
En fascinerande beskrivning av sin historiesyn ger Howard i The Children of the Night, där huvudpersonen genom reinkarnation eller nedärvda minnen återupplever en förfaders liv och värderingar.
Nor had the Picts, as so many believe, preceded us by many centuries. We drove them before us as we came, in that long drift from the East. I, Aryara, knew old men who had marched on that century-old trek; who had been borne in the arms of yellow-haired women over countless miles of forest and plain, and who as youths had walked in the vanguard of the invaders.
As to the age – that I cannot say. But I, Aryara, was surely an Aryan and my people were Aryans – members of one of the thousand unknown and unrecorded drifts that scattered yellow-haired blue-eyed tribes all over the world. The Celts were not the first to come into western Europe. I, Aryara, was of the same blood and appearance as the men who sacked Rome, but mine was a much older strain…
Il-marinen! I remember the god I called upon, the ancient, ancient god who worked in metals – in bronze then. For Il-marinen was one of the base gods of the Aryans from whom many gods grew; and he was Wieland and Vulcan in the ages of iron. But to Aryara he was Il-marinen.
…yet this fact is well known: Aryans deteriorate swiftly in sedentary and peaceful life. Their proper existence is a nomadic one; when they settle down to an agricultural existence, they pave the way for their downfall; and when they pen themselves in with city walls, they seal their doom.
…mine is a regal race, though now it is become degraded and falls into decay by continual admixture with conquered races. The waves of alien blood have washed my hair black and my skin dark, but I still have the lordly stature and the blue eyes of the royal Aryan.
Pikterna
Likt många av sina samtida trodde Howard att den europeiska urbefolkningen tillhört en mörkare och mer mongoloid typ, som ersatts av ariska nykomlingar. Han menade i sin fiktion att de skotska pikterna var en sista spillra av dessa urinvånare, och att senare tiders sagor om ”the little people” byggde på minnen från den tid när de sista urinvånarna gömde sig i djupa skogar och grottor, som de bara lämnade för de räder då de stal kvinnor och barn från de högresta inkräktarna.
Eftersom han hade en naturlig sympati för ”the under-dog”, och en känsla för tillvarons tragiska sida, kunde Howard identifiera sig även med denna dömda rasspillra. Han skrev några av sina främsta noveller med den siste piktiske storkonungen, Bran Mak Morn, som huvudperson. Här blir Howards dystra och pessimistiska syn på historien och livet som mest förintande, och några av dessa historier om den sista konungen över en döende ras tillhör det absolut bästa han skrev. Detta gäller inte minst hans odödliga klassiker Worms of the Earth, där han för in en ännu äldre och än mer fördömd ras i handlingen, de brittiska öarnas verkliga urbefolkning som fördrevs redan av pikterna.
Om skribenten: Joakim Andersen
