I dagarna har det förts en livlig debatt i den svenska ankdammen efter Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!
Om man bortser från textens brister vad gäller grammatik och argumentation (vilka är många), är det en potentiellt intressant debatt de båda startat. Den antyder också att likhetsfeminismen leder till ett ständigt minskande antal ”riktiga män”, vilket i längden också många kvinnor beklagar. Zandén och Gyllenhammar berör detta med orden ”Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.” Debattartikeln rör sig dock i ett diffust och bitvis rent skadligt resonemang, något som en traditionalist som Julius Evola skulle förklarat med att de båda inte vet i vilket namn de kritiserar likhetsfeminismen. Som läsare får man sitta och gissa vad de menar, förmodligen vet de det inte heller själva.
Manligt och kvinnligt
Efter några decennier av feministisk dominans och problemformulering är det nämligen även många antifeminister som har en degenererad bild av vad som är manligt och kvinnligt. Detta kan dels vara det klassiskt undermänskliga utropet ”en kvinna som är mer än fem meter från spisen har rymt” (gärna kombinerat med det oundvikliga ”höhö”), det kan också vara sökandet efter ”farliga” män (i meningen varelser med en vuxen mans kropp men ett trasigt barns känsloliv och självdisciplin).
Zandén och Gyllenhammar rör sig nära detta mer förvirrade synsätt när de frågar oss när vi vågar ”erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?”. Det är möjligt att det är avsett att provocera, och det är gissningsvis den mening som gett artikeln mediautrymme, men det bygger ändå på en felaktig bild av vad som är manligt i egentlig mening.
När en traditionalist som Evola beskriver det maskulina är brist på självkontroll och kvinnomisshandel nämligen mycket underordnade inslag, istället är det att mannen är aktiv som Evola ser som det essentiella (och egentligen inte aktiv på vilket sätt som helst, utan en aktivitet som är kopplad till det som är mer än mänskligt). Den manlighet som inkluderar käftsmällar och hysteriska raseriutbrott beskriver han som en fallisk degeneration.
Angreppet på kärnfamiljen
Zandén och Gyllenhammar avslutar sin artikel med något som numera är så politiskt korrekt och konformt att till och med IKEA stämt in i det; nämligen ett angrepp på kärnfamiljen och äktenskapet. De skriver här att ”vi helt missat det som halva Europa och hela Sydamerika insett: att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor”. Att vissa samhällen historiskt kombinerat äktenskap med olika former av konkubinagesystem och halvlegala former av ”älskarinnor” och liknande, har de onekligen rätt i. Av detta följer dock varken att detta nödvändigtvis är rätt för nordeuropéer, eller att det skulle inneburit äktenskapets avskaffande.
Tvärtom visar historiska studier att det monogama parförhållandet och den romantiska kärleken som ideal har en mycket lång historia i norra Europa, och rentav kan kopplas till gruppevolutionära drag. De visar också att samhällen med konkubinagesystem ofta präglats av än mer ”patriarkala” ideal än dagens samhälle (det normala har istället varit att mannen haft en legal familj, där hans auktoritet varit total, samt en eller flera älskarinnor/konkubiner). Detta bevarande av familjen, trots de ytterligare friheter mannen i dessa samhällen tagit sig, har också varit nödvändigt för att föra dessa folk vidare, och därmed fyllt en central evolutionär funktion. Det samhälle Zandén och Gyllenhammar för fram som alternativ, oavsett om man sedan vill tala om ”frihet” eller det mer queerteoretiska ”polyamori”, har däremot historiskt visat sig undermåligt ur det evolutionära perspektivet. Det lyckas nämligen inte ens reproducera den egna befolkningsmängden, utan tvingas konstant importera främmande grupper. Inte heller tycks det vara kapabelt att forma kvalitativa personer, utan i dess kölvatten ser vi en terapeutisk stat i explosiv tillväxt och horder av mer eller mindre hjälplösa och lättmanipulerade ”individer”.
Så även om Zandén och Gyllenhammar är chict politiskt korrekta/”kontroversiella” genom att hävda den moderna kvinnans rätt till en ”femton år yngre älskare på en grekisk ö” och även om de i viss mån provocerat de mer lättprovocerade feministerna genom att antyda behovet av kategorierna manligt och kvinnligt i ett samhälle, så är deras artikel som helhet förvirrad och skadlig. Man kan också fråga sig om det egentligen ska ses som en bedrift att provocera den svenska feminismen, då detta sannolikt inte är särskilt svårt.
Detta intryck förminskas inte efter att man läst deras svar på debatten, där det visar sig att det enda som de egentligen varit ute efter var att svenskarna ska få ett bättre och vildare sexliv. Evolutionära inslag i debatten har också lyst med sin frånvaro, liksom reflektioner kring kopplingen mellan samhällets uppbyggnad och manlighet (man kan exempelvis fråga sig om det skulle krävas politiska ingrepp i sådant som kvotering och föräldraledighetssystem för att de båda debattörerna ska ”få den riktiga mannen tillbaka”, men detta berör de inte alls). Likaså den intressanta ”särartsfeministiska” litteratur som faktiskt finns, med företrädare som Rigmor Robert och Camille Paglia. Vilket inneburit att det som kunde blivit en sund diskussion strandade och blev en lättglömd provokation.
”Tyskan”, ”turken” och ”negern”
Av intresse är också medias rapportering om det tragiska Arbogafallet, och rättegången som följt. Den misstänkta gärningskvinnan har nämligen relativt konsekvent benämnts ”tyskan” i de olika löpsedlarna och artiklarna. Detta illustrerar vårt samhälles etniska hierarkier, vilket blir övertydligt när vi rent hypotetiskt föreställer oss hur reaktionen blivit om man istället infogat ”turken” eller ”kinesen” i dessa löpsedlar. På samma sätt är det relativt accepterat med ”Hitlerskämt” riktade mot tyskar, men inte med ”Saddam-” eller ”Usamaskämt”. Detta är dock en parentes, de flesta torde redan vara medvetna om detta inslag i den etnomasochistiska diskursen.
Om skribenten: Joakim Andersen
