Med jämna mellanrum har webblogg Oskorei studerat företrädare för vår tids mest intressanta filosofer, såsom Baudrillard, Deleuze och Finkielkraut. Vad som då blir tydligt är hur mycket av deras tänkande som är förenligt med den identitära samtidsanalysen. En av dessa filosofer är Peter Sloterdijk, som flera gånger rört sig i gränslandet för vad den politiska korrektheten kan acceptera. Så har han i Världens hjärtslag kritiserat den europeiska kulten av ”den Andre”, han har hyllat Heinsohns kontroversiella studie av demografiska faktorers historiska betydelse (Söhne und Weltmacht: Terror im Aufstieg und Fall der Nationen), och han har provocerat den tyska offentligheten genom att reflektera kring behovet av eugenik (Regeln für den Menschenpark). Samtidigt är han svår att placera politiskt, och har påverkats av både Frankfurtskolan och Heidegger.
Ett av Sloterdijks tidiga verk är Kritik av det cyniska förnuftet. Han är där fortfarande påverkad av en vänsterståndpunkt (något han senare kommenterar i Världens hjärtslag), men det är ändå en studie av det senmoderna samhället som har ett bestående värde. Sloterdijk identifierar där några sidor av senmoderniteten, även om han missar andra, och även om han saknar ett egentligt alternativ.
Cyniskt samhälle och upplyst falskt medvetande
Sloterdijks tes i Kritik av det cyniska förnuftet är att den marxistiska teorin om falskt medvetande är överspelad. Tidigare var det korrekt att massorna var slavar under ideologier och religioner, som fick dem att stillatigande acceptera sin egen underordning. I vårt samhälle är det falska medvetandet däremot ”upplyst”, med vilket Sloterdijk menar att vi egentligen genomskådar de flesta av dessa ideologier. Men av bekämlighet agerar vi ändå som om vi tog dem på allvar. Vi inser att världen egentligen inte blir en bättre plats av att vi går till jobbet varje dag, kanske snarare tvärtom, men vi gör det ändå. Vi inser kanske även att demokratin som den fungerar i Sverige är hårt kringskuren, och leder oss raka vägen i undergången, men trots detta röstar vi pliktskyldigt vart fjärde år. Vi handlar enligt Sloterdijk konstant mot bättre vetande. Detta cyniska accepterande av ett absurt samhälle har beskrivits skickligt i populärkulturella böcker och filmer som Fight Club och American Psycho.
Revolt och revolution blir naturligtvis betydligt svårare i ett sådant samhälle, risken är överhängande att det mest handlar om ironiska poser. Uppkomsten av ”den ironiska generationen” är förövrigt något lika förutsägbart som tråkigt i det cyniska samhället. Ironi är ofta cynikerns enda patetiska försök att visa att han/hon genomskådat det hela.
Samtidigt kan man ha fog för att tycka att Sloterdijk överdriver det upplysta falska medvetandet. Det går fortfarande utan problem för makten att piska upp starka känslostormar i de breda folklagren. Ett bättre namn för att beskriva vårt samhälle skulle därför vara det schizofrena samhället, eftersom det är ett samhälle som pendlar mellan känslostormar och cyniskt genomskådande av dessa.
Misstankens hermeneutik
Utan att använda traditionalistiska begrepp spårar Sloterdijk denna moderna cynism till den moderna naturvetenskapen, Upplysningen och den trend som skiljt vetenskaperna från en metafysisk helhetssyn på samhället och kosmos. När exempelvis krigskonsten blir en egen vetenskap, avskiljd från andra vetenskaper och sfärer, är det bara en tidsfråga innan en viss cynism uppstår. Detsamma gäller den medicinska vetenskapen och psykoanalysen.
I samhällsvetenskaperna talar man här om ”misstankens hermeneutik”, och menar att tre filosofer fått oss att bli misstänksamma mot alla former av idealism. Mest känd av dessa tre är Marx, som menade att bakom alla vackra ideal finns en brutal socio-ekonomisk verklighet; bakom det ridderliga idealet finns livegenskapen, exempelvis (och bakom mångkulturens toleranta fasad finns den hypermoderna och deterritorialiserade kapitalismen, frestas man att tillägga). Freuds teorier hade samma effekt, då han menade att bakom varje konstverk och varje ideal finns sublimerad sexualdrift, till råga på allt ursprungligen riktad mot den ena föräldern. För Nietzsche handlade det snarare om spelet mellan slavmoral och amoralisk vilja till makt.
Sett ur detta perspektiv var ”Upplysningen” inte av godo, då den gjorde världen till ett objekt, som kunde studeras och behärskas i sina delar, men som ytterst saknade mening.
Sloterdijks beskrivning av historien bakom denna växande cynism är spännande och innehåller flera intressanta exempel, från både medicinen och den militära vetenskapen. Det moderna kriget är exempelvis enligt både traditionalisten Evola och Sloterdijk en källa till cynism, det är svårt att bevara en heroisk livssyn när kriget kan avgöras av en knapptryckning följd av en massaker utan historiskt motstycke.
Diogenes och det kyniska idealet
När han ska ange någon sorts lösning på den moderna cynismen, blir Sloterdijk dock av mindre intresse. Han finner nämligen denna lösning i antik grekisk filosofi, hos filosofen Diogenes. Diogenes lära kallades kynism, efter kynos – hund. Anledningen till detta var att han levde som en hund, utan ägodelar och utan respekt för det borgerliga samhället. Trots, eller på grund av detta, var han högt ansedd, och Alexander den Store ska bland annat ha besökt honom. Vid det tillfället ska han också ha sagt att ”om jag inte varit Alexander, hade jag velat vara Diogenes”.
Sloterdijk tolkar Diogenes och de anekdoter om hans liv som bevarats, som det rent kroppsligas revolt och förlöjligande av ordens övermakt, av den borgerliga idealismens fängelse. Således kunde han bo i en tunna, göra sina rent fysiska och sexuella behov mitt i polis/stadsstaten, och så vidare. Sloterdijk tolkar detta som att han gjorde narr av hela deras konstlade tillvaro och visade hur man kunde vara genuint fri, och för fram detta beteende som ett alternativ för vår tid.
Frågan är dock om det egentligen är ett alternativ. Det kanske kunde framstå som ett sådant när Sloterdijk skrev Kritik av det cyniska förnuftet, men idag har samhället förfallit till den grad att det är just reduceringen av oss till rent biologiska varelser som är en del av problemet. Diogenes kanske gjorde narr av äktenskapet genom att masturbera offentligt, men idag har vi istället konstnärer och Prideparader som gör snart sagt samma sak, utan att det påverkar någonting till det bättre. Det lyckas i varje fall inte bryta igenom det upplysta falska medvetandet, utan framkallar normalt bara gäspningar. Så även om det finns insikter att hämta från Diogenes revolt mot den borgerliga konformismen och materialismen, och även om man ibland kan inspireras av det asketiska idealet, så är Sloterdijks tolkning av detta ideal något felaktig. Värt att nämna är också att figurer som Diogenes är vanligt förekommande i traditionella samhällen, bland annat vissa muslimska sufister, judiska profeter och de indiska aghori har ställt sig utanför det borgerliga samhället på liknande vis. Men Sloterdijks tolkning av fenomenet är den ateistiske borgarens ( i vad mån Diogenes kyniska livssyn kan knytas till tidigare indo-europeiska varulvstraditioner är en helt annan fråga).
Lösningen på vår tids dilemma bör därför sökas på andra håll. Dels i myter och i traditioner, i det som är högre än det rent biologiska och den rena upplysningens idealism, det som ger ett större sammanhang åt saker och ting. Dels i den historiska utvecklingen, som för oss allt närmare den punkt där moderniteten kraschar under sina egna inbyggda motsättningar. Det upplysta falska medvetandet kommer inte att framstå som lika bekvämt när samhället slits av etniska, sociala och ekologiska kriser och konflikter.
Äldre inlägg om Sloterdijk:
Sloterdijk och den postmoderna massan
Sloterdijk och Finkielkraut – Världens hjärtslag
Sloterdijk och Finkielkraut – Den vänsterradikala mentaliteten
Om skribenten: Joakim Andersen
