Socialdemokraten och ordförande i Svenska FN-förbundet, Aleksander Gabelic, skriver i dagens Aftonbladet en debattartikel där han kräver att regeringen ska stifta lagar som förbjuder ”rasistiska organisationer”. Gabelic påminner här om en liten insikt från barndomen i svenskt dagis, nämligen att den som har väldigt lite att komma med verbalt gärna tar en genväg och tar till knytnävarna. Det som främst skiljer Gabelic från dagistidens små våldsverkare är att han överlåter det rena våldsutövandet åt andra, i det här fallet domare och poliser.
För att göra en lång historia kort kan man alltså redan inledningsvis konstatera att den intellektuellt förslappade överhet Gabelic tillhör varken kan eller vill argumentera mot den typ av oliktänkande som de svepande kallar ”rasister”. Och eftersom de saknar intellektuell heder ligger då förbuden nära till hands.
Gabelic är här inte ensam i sin syn på hur en etablerade överhet ska hantera utmanare med annan syn på invandringspolitiken. I Belgien har redan ett av landets största partier, Vlaams Blok, förbjudits med liknande lagar, och i Tyskland görs upprepade försök att med juridiska medel neutralisera breda folklagers möjlighet att protestera mot invandringspolitiken. Förvånande är detta kanske inte för den som studerat eliters uppgång och fall, eller politikens förutsättningar. Jämför man beteendet med dessa överheters fina ord om ”demokrati” och ”yttrandefrihet”, fina ord som kan innebära ond bråd död för fattiga människor i u-länder när deras ledare inte faller våra överheter i smaken, återstår dock bara ett ord för att beskriva vad Gabelic och hans gelikar är; hycklare.
Han är alltså en företrädare för en överhet som både moraliskt och intellektuellt förslappats. Detta illustreras inte minst av hans minst sagt förvirrade resonemang, där han flitigt blandar äpplen och päron. Man kan tycka att när man kräver så djupgående inskränkningar i den svenska demokratin och organisationsfriheten som Gabelic gör, så måste man ha synnerligen tungt vägande argument bakom det hela. Det hela är som om någon skrivit en artikel med rubriken ”Legalize murder!”, och sedan följt upp med statistik om veteproduktionen i Burkina Faso.
Gabelics artikel innehåller rent löjeväckande formuleringar och slutsatser. Han slår bland annat fast att högerextrema organisationer ”utnyttjar att internet, flygblad och graffiti är frizoner för grov rasistisk propaganda”. Översatt till vanlig svenska innebär detta att om Gabelic sett rasistiskt klotter på en offentlig toalett så måste NSF förbjudas. Och för den delen inte bara NSF, utan alla partier och organisationer som Gabelic och hans likasinnade av olika skäl väljer att beskriva som ”rasistiska”. Vad vi lärt från Belgien är dessutom att denna tolkning kan vara mycket flytande.
Gabelic slår också fast att ”Antalet anmälningar om hatbrott ökade med cirka tio procent till 3 300 år 2006.” I vad mån detta beror på att anmälningsfrekvensen ändras i takt med att media skriver alltmer om ”hatbrott” går inte Gabelic in på, inte heller tar han upp vilka det är som är ”gärningsmän” (exempelvis om dessa är organiserade ”rasister” eller om de ens finns i verkligheten). Underförstått är i hela Gabelics artikel att det finns en direkt koppling mellan ”rasistiska” organisationer och anmälningar om ”hatbrott”. Detta innebär ett omyndigförklarande av det svenska folket, då man utgår från att detta bara kan utföra ”hatbrott” under direkt inflytande från sådana organisationer. Verkligheten är naturligtvis inte fullt så enkel, det finns människor som på grund av erfarenheter i sin vardag eller sin världsbild tycker illa om vissa kategorier av invandrare utan att någonsin ha stött på någon organisations ”rasistiska” propaganda. Frågan man ställer sig är även om det verkligen är så vanligt med ”rasistisk” propaganda, de flesta reellt existerande nationalistiska organisationer tycks mer eller mindre ha lyckats anpassa sina budskap efter lagen om hets mot folkgrupp.
Gabelic menar också att en polismans förmåga att väcka förtroende hos en medborgare beror på om polismannen och medborgaren har samma hudfärg. I varje fall skriver han det: ”Domstolsverket, åklagarmyndigheten och polisen hör till de statliga verksamheter som har lägst andel anställda med utländsk bakgrund. Hos polisen är andelen bara fem procent. Det gör att många människor saknar förtroende för ordningsmakten. ”
Många skulle kanske snarare tycka att om någon saknar förtroende för ordningsmakten för att den innehåller för många ”svennar” så är denne person både en idiot och en anti-svensk rasist, som uppenbarligen tror att svenskar inte klarar att utföra sitt arbete utan återkommande utbrott av ”rasism”. Men Gabelic drar sina egna slutsatser, när rasisten är icke-svensk måste hans/hennes önskemål tillgodoses.
Ska man sammanfatta hans inlägg är det alltså ett sammelsurium av påståenden, som inte har särskilt mycket med varandra att göra. Att muslimer är illa sedda i vissa kretsar är inte ett skäl att göra det djupgående ingrepp i demokratin, organisations- och åsiktsfriheten som Gabelic kräver. Faktum är att han inte ger några som helst tyngre argument för detta. Vad man snarare kan misstänka är att om Gabelic och den överhet han tillhör lyckas driva de laglydiga kritikerna av invandringspolitiken under jorden, så kommer utbrotten av genuina ”hatbrott” faktiskt inte att påverkas överhuvudtaget. Eller rentav öka, eftersom den demokratiska debatten då strypts ytterligare.
Om skribenten: Joakim Andersen
