Science fiction och cyberpunk är ett par genrer som kanske inte alltid varit av lika stort intresse för etniskt medvetna och traditionalister som exempelvis fantasygenren. Detta är delvis olyckligt, då det finns en del intressanta verk även inom dessa (exempelvis den märkliga TV-serien Lexx med dess både samhällskritiska och cykliska övertoner, Star Wars med dess inspiration från Joseph Campbells Hero With a Thousand Faces, Philip K. Dicks A Scanner Darkly, ”fascisten” Heinleins böcker, och S.M. Stirlings alternativa historieskrivning med de gravt aristokratiska Drakas i huvudrollen).
En författare inom cyberpunkgenren som är av extra intresse är Neal Stephenson, mannen bakom romanen The Diamond Age.
Diamantåldern
Titeln på boken härrör från den centrala roll nanoteknologin (alltså den teknologi där man bygger maskiner som är så små att det rör sig om atomnivå) har i framtiden. Små mikromaskiner rör sig ständigt i luften, spionerar, sprider sjukdomar, eller liknande, och man har lärt sig att skapa både mat, kläder och byggnader från ”intet” med ”Matter Compilers”. Diverse andra inslag från cyberpunkgenren återfinns också, såsom cybernetiska implantat som ”skull guns”, och långt driven interaktiv underhållningsindustri.
Möjligheten att överföra information (och alltså även pengar) utan att det kan kontrolleras av en statlig myndighet har också gjort att nationalstaterna i praktiken kollapsat. De har istället ersatts av en övergripande ordning som skyddar individers ekonomiska tillgångar (inklusive deras fysiska person, och barn), och av världsomfattande gemenskaper kallade phyles.
Phyles och thetes
Stephensons värld kan alltså kanske enklast beskrivas som en global och marknadsliberal ordning. Detta är inget nytt, utan något många framtidsforskare och självutnämnda profeter gärna talar sig varma för (antingen de betonar en sådan ordnings positiva sidor eller dess oundviklighet). Stephenson har dock insett att detta inte kommer att leda till den typ av ”individualism”, ”spännande subkulturer”, och etnicitetens död, som många liberaler förutspår. Tvärtom är etnicitet och grupptillhörighet kanske viktigare än någonsin i en sådan ordning.
Ett mellanting mellan storföretag, frivilliga sammanslutningar, och etniska grupper, är det Stephenson kallar phyles. Exempel på dessa är det neo-viktorianska New Atlantis, de svarta Ashanti, Nippon (japaner), de vita Boerna, Mormoner, Judar, Parsi, Hindustani, de kommunistiska Senderisterna, det hemlighetsfulla och subversiva CryptNet, och så vidare. Ett fåtal av dessa post-geografiska ”etniciteter” accepterar rekryter oavsett raslig tillhörighet (främst neo-viktorianerna), majoriteten gör det inte.
Den stora majoriteten i Stephensons bok är ”thetes”, människor som lever i det individualistiska paradis som innebär att de konsumerar massunderhållning, är rotlösa, och inte sällan ser med avundsjuka och längtan på de rasliga fränder som lyckats bli medlemmar i ett phyle.
Etnicitet och ras spelar hur som helst en central roll även i den Diamantålder som målas upp i boken. Domare Fang blir exempelvis rasande när han misstänker att vita stjäl rasligt kinesiska spädbarn, och de så kallade Fists of Righteous Harmony angriper under stridsropet Sha! Sha! (”Döda! Döda!”) de icke-kineser de får tag i. Huvudpersonens far ägnar sig också företrädesvis åt att råna svarta. I linje med dessa ligger också att Sydafrikas vita tvingats fly, och att deras ättlingar, de såkallade Uitlanders, ingår i det Stephenson kallar den Vita Diasporan. ”Mångkultur” fungerar uppenbarligen bara som ett resultat av terrorbalans eller fruktan för en ännu mäktigare övermakt även i framtiden.
Bortom kulturrelativismen
Kopplat till denna insikt i betydelsen av samarbete baserat på de egenskaper man delar med andra, finns insikten i att kulturrelativismen och 1968 års ideal är historiskt övergående och försvagande fenomen. Stephensons huvudpersoner diskuterar ibland detta, och beskriver då hur deras föräldrar vände sig från den dominerande tidsandan och istället återfann de tidlösa viktorianska värderingarna. Värderingar som uppenbarligen varit dem till stor nytta. Även de konfucianska visdomarna beskrivs på detta vis (det rör sig alltså om den socialdarwinistiska kopplingen mellan memer och gruppevolutionära strategier).
Stephenson beskriver också hur lurade de människor som tror att de genom att vara isolerade ”individer” står starkare än andra, faktiskt är:
Nell had gone into the world to find her fortune, and this is what she had found. She understood more forcibly than ever Miss Mathesons remarks about the hostility of the world and the importance of belonging to a powerful tribe; all of Nell’s intellect, her vast knowledge and skills, accumulated over a lifetime of intensive training, meant nothing at all when she was confronted with a handful of organized peasants.
Recension
Stephensons bok är dock inte enbart intressant att ösa uppmuntrande tillrop över på grund av att den i viss mån bekräftar en identitär världsåskådning och antropologi (något som varit en ringa tröst om den i övrigt hade varit en plåga att läsa). Det är även en spännande bok med en komplex handling och flera fascinerande huvudpersoner.
Boken följer främst den unga Nell, från en thetebakgrund närmast jämförbar med amerikansk vit underklass. Hon råkar få en märklig bok, The Young Lady´s Illustrated Primer, i sin ägo. Primern är en interaktiv bok som skapats för att kunna uppfostra unga överklassflickor till att bli kunniga, risktagande, rentav subversiva, och den är snart en central punkt i ett spel på flera nivåer mellan allt från underrättelsetjänster till hemliga sällskap.
Under jakten beskriver Stephenson det samhälle där Nell lever, och särskilt relationen mellan Nell och hennes bror Harv beskrivs med både skicklighet och empati. Den är som mest spännande och gripande i början, och blir lite monoton mot slutet, men det är trots detta en bra och läsvärd framtidsskildring och berättelse.
Tack till Howard för tipset.
Om skribenten: Joakim Andersen
