På Första Maj, arbetarklassens högtids- och kampdag, kan det vara lämpligt att blicka bakåt i historien. Vi finner då ofta en arbetarrörelse som i många avseenden företrädde allt från hedniska till etniskt medvetna ståndpunkter. Denna arbetarrörelse kan med fördel jämföras med vår tids ”vänster”, vars mål ofta är identitetspolitiska, etnomasochistiska och livsstilistiska, inte sällan kombinerat med ett illa dolt förakt för den inhemska arbetarklassen. Något mycket skadligt tycks alltså ha hänt, men detta har grundligt beskrivits av bland annat Paul Edward Gottfried.
Dagens inlägg kommer istället att återge en artikel av den svenska arbetarkämpen Kata Dahlström, som bland annat försvarade socialisters rätt till religion, spred kunskap om hedendom och nordisk historia, och inspirerades av Nietzsche. Artikeln återfinns också i Res Publicas värdefulla temanummer om just Nietzsche.
Friedrich Nietzsche – En studie
Ut öfver dig själf skall du bygga. Men först vill jag att du själf skall vara uppbyggd, rätvinklig till kropp och själ.
Ur Sålunda talade Zarathustra
Friedrich Nietzsche är en sfinx – och att tyda denna gåtfulla karaktär är ingen lätt sak. Så mycket är likväl visst och sant, att ej lyckas man i tydningen om man står vare sig på enbart kristen eller enbart rationalistisk ståndpunkt.
För att rätt förstå hans underbara bok ”Sålunda talade Zarathustra” får man söka frigöra sig från båda – men först och främst från den kristna godtköpsmoralens ståndpunkt – med den rationalistiska åskådningen, kan man något så när förstå Nietzsche. Ehuru man egentligen borde, för att rätt förstå honom, vända sig till österlandet – till Zarathustras eget hemland och åtminstone ha någon aning om så väl Zarathustra som Buddhas läror – hvilka tyvärr här äro så godt som okända för de flesta.
Här borde man söka få till stånd en kombinerad plattform af ”buddhism” och ”rationalism”, sammansmälta Österlandet och Västerlandet – då som först tror jag man börjar förstå Nietzsche och uppskatta denna underbara öfvermänniska så, som han förtjänar att skattas.
Den s.k. kristna moralen – sådan den utformats af en härsklysten kyrka – kan på intet vis försonas med Nietzsche-moralen som jag hädanefter vill kalla denna själfhäfdelsens lagkodex för- (en själfhäfdelse dock under strängaste ansvar både mot sig själf och hela mänskligheten enligt Nietzsche).
Den kristna moralläran sådan vi får den till lifs genom präster och samhällsbevarare, lär och bjuder absolut underkastelse, förkväfver människans själfkänsla och ”lägger allt i guds hand” – med ett ord tar bort själfkänslan från människorna – och gör dem till föraktliga tiggare och snyltgäster både här i världen och i evigheten – under det att Nietzsche-moralen återskänker hela mänskligheten den öfversvallande känslan af makt och lefnadsmod som kristendomen och framförallt dess dekadent-moralister hvar och en i sin stad söka beröfva denna mänsklighet.
Med ett ord: han återger lifvet dess värde.
I detta fall står Nietzsche på gammal buddhistisk ståndpunkt – där sägs: ”Varen jorden trogna”, dvs. utveckla dig, ”rygga ej för någon uppgift, hur svår den än är, och kom ihåg att målet är för mänskligheten”, uppåt och framåt – allt högre och högre föras vi i utveckling – men denna utveckling sker på egen risk och ansvar.
Och Nietzsche ryggar ej en sekund för att obarmhärtigt krossa alla ”gamla värden” – och gifva oss nya i deras ställe.
Vi måste därför ställa oss ”på andra sidan” om hvad som f.n. gäller såsom godt och ondt – frigöra oss från den kristna godtköpsmoralen, som gjort oss till viljesvaga, oansvariga själar som om blott ”tron” finnes, kunna tillåta sig hvilka ”moraliska extravaganser” som hälst, eller ock till ”spökrädda barn” – skrämda till lydnad af fruktan för helveteslärans fasor.
I stället få vi nya värden, som gifva oss kraft och mod att vara oss själva nog – dvs. kraft att lefva livet på egen risk. Detta lär oss Nietzsche i sin oförlikneligt härliga Zarathustra ”Ein Buch für alle und Keinen” (en bok för alla och ingen), som han själf säger. I den boken finnes inga smyghål, inga välvilliga ställföreträdare, som mot kontant erkänsla taga sig an den ”arme syndaren” – och lättar hans börda. Nej, lifvet måste lefvas just så som jag för min personliga del nu har behof av att lefva det, men jag måste ha klart för mig att jag själf betalar krigskostnaderna för sårade och fallne likar och för mig själf.
Man har sökt göra Nietzsche-moralen till inkarnationen av immoralitet – ja, för dem som detta vilja, måste allt rent och högt te sig krumt och smutsigt – ty annars förstår jag ej hur man kunnat få ut något så barockt ur Nietzsches läror, tagna i sin helhet. Så t.ex. hans ”Högre människa” – Öfvermänniskan – har man sökt ”yxa till efter sitt eget beläte” – och gjort den löjlig och osmaklig – en fullständig parodi på Nietzsches öfvermänniska, om hvilken han själf säger:
”Ju högre till sin art, dest sällsyntare att ett ting lyckas. I högre människor här, ären I icke alla misslyckade?
Varen vid godt mod, hvad betyder det? Huru mycket är icke ännu möjligt! Lären att skratta öfver eder själfa, såsom man måste skratta!
Hvad under också att ni misslyckades och lyckades halft, ni halfbrutne! Tränger och trycker ej uti eder – människans framtid?
Människans fjärmaste, djupaste, stjärnehögsta, hennes väldiga kraft, skummar icke allt detta om hvartannat i eder kruka?
Hvad under om någon kruka spricker! Lären att skratta öfver eder själfa, såsom man måste skratta! I högre människor, o huru mycket är icke ännu möjligt!”
Genom denna ”miniatyröfvermänniska” man kommit fram med, har man gjort henne framför allt löjlig, enär man sökt möta Nietzsches öfvermänniska med en måttstock, oanvändbar på vår egen tids människor, som äro mänskliga – alltför mänskliga.
För att förstå Nietzsche och hans teorier om öfvermänniskan måste man välja tvenne vägar – man kan ana hans mening i båda fallen. Antingen ställer man sig på rationalistisk grund och säger att mänskligheten som mänsklighet betraktad, efter rent fysiska lagar går sin fullkomling till mötes, i förening med den öfriga naturen – och att i så fall de af den nuvarande mänskligheten, som äro mest skickade till detta hvärf, få taga upp tanken på frambringandet af ”en öfvermänniskotyp”. Och målmedvetet sträfva fram just mot öfvermänniskotypen – mot släktets höjande i fysiskt och psykiskt hänseende! Vräkande åt sidan allt, som står hämmande i vägen – med ett ord, se till att allt som är starkt och kraftfullt står, allt svagt och murket faller – allt koncentreras då på släktets utveckling. Detta är den ena vägen!
Den andra blir att ställa sig på rent buddhistisk ståndpunkt och erkänna reinkarnationsläran som faktum. Säga att såväl mänskligheten i sin helhet, som ock de enskilda individerna utvecklas efter bestämda lagar och att enligt dessa mänskligheten – ja hela naturen föres framåt till allt högre och högre utvecklingsstadier, och att vi äro på väg att utvecklas till sanna öfvermänniskor genom egna målmedvetna ansträngningar.
Men i hvilket fall som hälst måste man förstå att skilja mellan Nietzsches öfvermänniska och den parodi på dylika, som uppträda i vår tid och likna ”Zarathustras apa”.
Lära oss förstå, att den öfvermänniska Nietzsche syftar på, blott kan frambringas så småningom, steg för steg byggas upp – genom själfdisciplin och själfutveckling på alla områden. Gång på gång säger den store tänkaren och profeten detta i sin Zarathustra. Men det är just ”våra dagars människors” brist på själfdisciplin och kraft och mod, som gör att Zarathustras skapare, Nietzsche, gång på gång med sorg och vämjelse vänder sig bort från våra dagars människor, som med sina småskurna hvardagssjälar, äro ur stånd att ens fatta denna lära om själfdisciplin och målmedveten andlig kraftutveckling.
Om skribenten: Joakim Andersen
