Att de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei påstår sig ha ett, om än rudimentärt, sinne för humor kan antagligen komma som en överraskning för en och annan. Så är dock fallet, och dagens inlägg kommer därför att bli en kortare betraktelse över skandinaviska tecknade serier (ur ett identitärt perspektiv).
Den tecknade serien har ofta en komisk funktion, men detta är så självklart att inte särskilt mycket behöver ordas om det. Vad som är mer intressant i sammanhanget är hur detta uppnås, vilka grundläggande bilder av verkligheten och de sociala miljöer och typer den innehåller, åsikter, rena fördomar, och liknande som tecknaren kan identifiera hos, och/eller delar med, läsaren (och som kan användas för att skapa humor och igenkännande). Detta innebär att en tecknad serie i princip alltid säger något om det samhälle i vilket den skapas, och om detta samhälles syn på verkligheten. Det säger också en hel del om samhällets tabun, och hur dessa börjar utmanas.
Ur ett identitärt perspektiv är det fyra aspekter av detta som är av större intresse. För det första den rent politiska satiren, för det andra hur väl serien fångar sin samtid, för det tredje i vilken grad den vågar använda etniska och sociala (stereo-)typer som komiskt material, och för det fjärde om den präglas av det som kallas ”implicit whiteness”.
Politisk satir – mästaren Hans Lindström
När det gäller att fånga det sjudande missnöjet i folkdjupet är Hans Lindström en mästare (exempel här och här).
Lindström har också vågat ta upp verkligt kontroversiella ämnen, som den slentrianmässiga vanan att kalla all kritik av Israels politik för antisemitism, och fenomenet med danska ”självmordstecknare”. Annars tycks politisk satir inte vara de skandinaviska folkens starka sida, särskilt inte i serieform.
Skildring av tidsandan – Berglin och Kellerman
Att fånga den rådande tidsandan är däremot något som görs med stor skicklighet av Jan Berglin och Martin Kellerman. Beroende på ålder och social tillhörighet känner man som läsare väl igen sig i deras figurer och dessa funderingar.
Även Lindström är en mästare på att skildra detta. I någon mån kan man här också nämna klassiker som Socker-Conny (det bästa Joakim Pirinen gjort) och Arne Anka, eller den lovande Rogert.
Den svenska mentaliteten har inte sällan ett vagt absurdistiskt, melankoliskt och existentiellt drag, något som skickligt skildrats av så olika tecknare som Nina Hemmingsson, Jan Stenmark och Gunnar Lundqvist (skaparen av den oförglömliga Klas Katt, som för tankarna till den fransk-rumänske författaren Cioran). Detta är kanske snarare en del av den svenska folksjälen än tidsandan, men det är ändå både roligt och talande för vårt folks säregenheter. Samtidigt innehåller det inte sällan en mer eller mindre tydlig civilisations- eller modernitetskritik, som när man i Klas Katt kan köpa ”tristesslotter”.
Etnisk aspekt
Varje samhälle har ett antal etniska och sociala stereotyper (exempelvis ”hårdrockaren”, ”kickern”, ”svennen” och ”den fundamentalistiska muslimen”). Då var och en i ett samhälle känner igen dem, är de mycket praktiska att bygga olika typer av humor på (något som utövas även av exempelvis utomeuropeiska stå uppkomiker). En serietecknare som varit mycket skicklig på att fånga dessa stereotyper, reflektera kring dem, och även kring vad det innebär att vara ”Svenne Banan”, är Martin Kellerman, skaparen av Rocky.
Även Lindström har på ett roligt, träffande och icke politiskt korrekt sätt fångat dessa olika sociala typer. Detta gäller tidvis också den utsökta danska serien Wulffmorgenthaler (som inte minst är ett bra exempel på vårt södra grannfolks mer anarkistiska mentalitet, jämfört med vår egen mer konforma).
Dessa kan också göras på ett mer tydligt politiskt sätt, som Barti Jolomsky. Problemet är att det här blir så uppenbart politiskt att det inte är särskilt roligt annat än möjligen för övertygade sverigedemokrater. Undantagsvis lyckas dock även Jolomsky.
Implicit whiteness
De flesta av oss präglas också i vårt umgänge av det som kallas ”implicit whiteness”, och som innebär att vi känner oss mest tillfreds ihop med människor som påminner om oss själva. Även den uttalade antirasisten umgås inte sällan mest med andra infödda nordeuropéer. Detta fenomen går ofta igen även i tecknade serier, där huvudpersonerna har ett umgänge som är homogent på ungefär samma sätt som läsarna. Här kan man nämna den mycket roliga norska serien Pondus som ett exempel.
De serier som präglas av en vilja att vara politiskt korrekta, och ha med utomeuropéer på ett ”chict” sätt, misslyckas inte sällan med att bli roliga eftersom det hela känns onaturligt och man då som läsare inte upplever det igenkännande som är så centralt för all form av humor. Istället tvingas dessa serier, som den tidigare så roliga Elvis eller norska Kollektivet (som aldrig varit särskilt rolig), att ägna sig allt mer åt humor baserad på ”sexande” och liknande.
Ett specialfall av implicit whiteness (implicit svenskhet?) är Joakim Lindengrens Kapten Stofil, som likt en gammal Åsa-Nissefilm tar upp diverse teman som man förmodligen måste vara infödd svensk för att ens förstå (personligen föredrar jag dock Lindengrens äldre, synnerligen politiskt inkorrekta, album, men det är en annan sak).
Det kan alltså identifieras ett flertal positiva tendenser och figurer i den skandinaviska serievärlden, som antyder att den politiska korrekthetens grepp på sikt kommer att bli något man skrattar åt. Uppenbart är även att det finns en lukrativ nisch för de identitära serietecknare som är redo att slakta den politiska korrekthetens heliga kor, och skildra vad det innebär att vara etnisk svensk 2008.
Äldre inlägg om samma sak:
Arne Anka – Manövrer i mörkret
Rocky och den svenska generationsromanen
Om skribenten: Joakim Andersen
