Den moderna anarkismen ger inte sällan intryck av att vara en mer militant form av politisk korrekthet. Så har det dock inte alltid varit, dagens inlägg kommer därför att ta upp några mindre kända sidor hos den anarkistiske ideologen och aktivisten Michail Bakunin (1814 – 1876). Det kan vara värt att påpeka att Bakunin också hade flera åsikter som skiljer honom från en identitär och traditionalistisk världsbild, bland annat företrädde han en militant ateism och motstånd mot de flesta europeiska traditioner. Detta innebär att dagens inlägg måste läsas som en idéhistorisk analys, och alltså inte som en okritisk hyllning av Bakunins hela världsåskådning.
Man kan nämligen finna den historiska anarkismens strävan efter total frihet för individer och grupper sympatisk, samtidigt som man inser dess begränsningar och brister. Det är ingen slump att vi inte har anarkistiska fristater i dagens Europa, och det beror inte minst på anarkismens förenklade syn på sådant som gruppsykologi, behovet av en gemensam identitet, och traditioner. Ska man försöka skapa en fungerande frihetlig ideologi måste man alltså kombinera anarkismens grundläggande strävan efter frihet med insikter från politiska teoretiker som Carl Schmitt, historiker som Spengler och Evola, med flera. Resultatet kommer då snarare att bli ett korporatistiskt, tämligen etniskt homogent, samhälle med en ganska liten stat och levande gemenskaper mellan individen och staten. Förr eller senare inser man alltså att den rena anarkismen är en vacker dröm, som inte kan förverkligas till 100%. Det finns flera sådana vackra, men orealistiska, drömmar, pacifismen är en annan, och vårt samhälles problem är att vi många gånger glömmer att de är just drömmar. Oavsett detta kan det dock vara intressant att närmare studera Bakunins inställning i några kontroversiella frågor, inte minst då detta belyser skillnaderna mellan den historiska anarkismen och dess moderna namne (som snarare är en produkt av den terapeutiska staten och konsumtionssamhället).
Bakunin och den nationella frågan
Bakunin började sin bana som en slavisk revolutionär, och förespråkade då en pan-slavisk allians. Senare blev han anarkist. Under hela hans karriär är dock nationerna, folken, en naturlig komponent i det framtida samhället. Nationen återkommer ständigt när han ska beskriva detta. Bland annat skriver han följande:
Every land, every nation, every people, large or small, weak or strong, every region, province, and commune has the absolute right to self-determination, to make alliances, unite or secede as it pleases…
Detta beror delvis på Bakunins antropologi (människosyn). Han menar, i likhet med den Nya Högern, att människan av naturen är en social varelse. Utan den gemenskap i vilken hon växer upp blir hon överhuvudtaget inte människa. Bakunin sade om detta mot slutet av sitt liv:
All our philosophy starts from a false base; it begins always by considering man as an individual, and not as he should be considered – that is, as a being belonging to a collectivity.
I verkligheten är detta ”collectivity” så gott som alltid en organisk, historisk gemenskap, närmare bestämt en familj, en etnisk grupp och ett lokalsamhälle, som ger oss värderingar, språk, identitet och mening i livet. Detta innebär att i en ”naturlig ordning”, fri från stat och kapitalism, som Bakunin eftersträvar, så torde just denna typ av gemenskaper vara de naturliga byggstenarna. Därför blir hans betoning av nationerna fullt naturlig, och inte något ”tidsbundet” som en del moderna anarkister gärna påstår.
Samtidigt är Bakunin federalist, och menar att de mindre gemenskaperna också är av stor vikt. Han har här vissa likheter med den identitära ideologin och tanken om ett Imperium Europa av olika regioner och folk, även om han tar rätten till utträde längre än dessa. För Bakunin kan en region eller provins (eller rentav individ) när som helst begära utträde ur nationen, eftersom nationen för honom byggs ”nerifrån och upp”.
The division of a country into regions, provinces, districts, and communes, as in France, will naturally depend on the traditions, the specific circumstances, and the particular nature of each country.
Bakunin försvarar också nationernas rätt till sin egenart och sin frihet, något som är av stor vikt i vår tid, då alla folk hotas av politiska beslut och global kapitalism. Olyckligtvis är detta något som ofta negligeras av moderna anarkister.
Every people, however tiny, has its own specific character, style of life, speech, way of thinking and working; and precisely this character, this style of life, constitutes its nationality, which is the sum total of its historic life, aspirations, and circumstances. Every people, like every individual, are perforce what they are and have the incontestable right to be themselves. This constitutes the alleged national right.
Samtidigt tillägger Bakunin att ett folk spelar som störst roll historiskt när de inte blir så besatta av sin nationalitet att de helt försummar andra folks intressen och välgång. Här påminner tankegången något om Nysvenska Rörelsens samnationalistiska ideal. Bakunin skriver om de slaviska folken:
They will attain their rightful place in the free fraternity of nations when, together with all other peoples, they are inspired by a wider, more universal interest.
Han varnar också för en jämlikhetsideologi som strävar efter att alla ska bli likadana, och menar istället att den existerande mångfalden är av godo. Även detta är en aktuell tanke, då denna mångfald idag hotas av likriktande tendenser. Detta är uppenbarligen oförenligt med den samtida etnomasochismen.
Diversity in capacities and powers – those differences between races, nations, sexes, ages, and persons, far from being a social evil, constitutes, on the contrary, the abundance of humanity.
För Bakunin var det också naturligt att olika folk hade skilda mentaliteter. Under konflikten mellan Marx och Bakunin menade den senare bland annat att det var naturligt att de var motståndare, då Marx var både auktoritär, tysk och jude. Bakunin menade även att de slaviska och latinska folken hade en naturlig frihetskänsla. Intressant är även att han menade att bönderna kunde vara en mycket revolutionär klass. Den åldrade Marx var delvis inne på liknande tankar, men 1900-talet och dess antikolonialistiska konflikter har definitivt gett Bakunin rätt i debatten om småböndernas revolutionära potential.
Det som skiljer Bakunin från de flesta moderna nationalister är att han skiljer mellan patriotism och nationalitet/nationalism. Patriotismen är för honom av ondo, då den bygger på att man dyrkar staten. Enligt Bakunin kväver statens politiska mekanismer allt verkligt liv i nationen, och han skriver om det vid hans tid nyligen fria Serbien:
As soon as this part of Serbia took on all the features – laws, institutions, etc. – common to all states, the national vitality and heroism which had sustained them in their successful war against the Turks suddenly collapsed. The people, though ignorant and very poor, but passionate, vigorous, naturally intelligent and freedom-loving, were suddenly transformed into a meek, apathetic herd. easy victims of bureaucratic plunder and despotism.
Här kan man återigen fundera över hur realistisk Bakunin är. Det är alltså en sund varning mot att låta staten kväva folket, men det är mer tveksamt om ett folk kan fungera helt utan någon form av byråkrati och stat.
Bakunin och de oliktänkandes rättigheter
Dagens anarkister förfaller ofta till politiskt våld mot oliktänkande, exempelvis genom hot och överfall riktade mot sverigedemokrater. Det är då av intresse att notera hur Bakunin beskriver hur reaktionärer och andra ”farliga” oliktänkande ska behandlas i ett anarkistiskt samhälle.
Unlimited freedom of propaganda, speech, press, public or private assembly; with no other restraint than the natural salutary power of public opinion. Absolute freedom to organize associations even for allegedly immoral purposes including even those associations which advocate the undermining (or destruction) of individual and public freedom.
Intressant är att Bakunin också varnade för hur Marx’ auktoritära socialism på sikt skulle leda till ett statligt förtryck. Det finns alltså hos Bakunin frön till en värdefull kritik av den terapeutiska staten, av den likriktande kapitalismen, och liknande, blandat med mindre realistiska förslag på hur man organiserar en ekonomi och ett samhälle.
Äldre inlägg om olika anarkister:
William Morris – News from Nowhere
Max Stirner och individualanarkismen
Hakim Bey och mångkulturalismen
Om skribenten: Joakim Andersen
