Mycket modern litteratur är tråkig och intetsägande, eftersom den utelämnar stora delar av en vanlig nutida människas upplevelser och tankar. Särskilt gäller detta sådana sidor av livet som har med det mångkulturella ”samhället” att göra. De flesta av oss, oavsett hur liberala vi råkar vara, använder oss med jämna mellanrum av etniska och rasliga stereotyper när vi för oss själva kommenterar saker som händer oss, för att bara ta ett exempel. Många av oss känner någon som blivit nedslagen av etniskt främmande ungdomar, liksom många av oss känner någon som känner någon som råkat ut för läkare som inte talat svenska när de besökt sjukvården. Sådana erfarenheter, och de mindre politiskt korrekta tankar som de ger upphov till, är en naturlig del av våra liv. I den litteratur, och de filmer, som ska återge vår tid lyser de emellertid med sin frånvaro. Detta innebär att denna litteratur ofta är att betrakta som tillrättalagd och tråkig, steril och mer lämpad att läsas av dagisbarn än av vuxna. Det innebär att många av oss överhuvudtaget inte känner igen oss i de berättelser om vår tid som författare och regissörer pumpar ut i aldrig sinande takt.

Lyckligtvis finns det dock enstaka konstnärer som vågar balansera på den knivskarpa eggen mellan det rent förbjudna och det enbart kontroversiella. En sådan är den franske författaren Michel Houellebecq. Houellebecq har skrivit flera böcker, men då jag bara haft nöjet att läsa Konkurrens till döds så kommer dagens inlägg att ägnas denna hans debut.

Att leva eller att överleva

Konkurrens till döds följer en 30-årig datatekniker, som sedan två år är singel och lever i celibat. Han har inget egentligt liv, och man påminns om de gamla situationisternas distinktion mellan att verkligen leva och att bara överleva när man läser om hans tröstlösa och tomma tillvaro. Det är också en intressant inblick i den tillvaro som kontorsslavarna genomlever. Huvudpersonen har förlorat sitt intresse för andra människor, men av praktiska skäl fungerar han ändå socialt. De beskrivningar av hur medvetet rationellt och instrumentellt han agerar i det sociala samspelet som ges är också fascinerande. Men muren mellan honom själv och den övriga världen blir i längden för total, separationen från omvärlden driver honom för långt.

Jag har levt så lite att jag har en tendens att inbilla mig att jag inte ska dö. Det verkar osannolikt att en människas liv skulle innehålla så lite.

Huvudpersonen ser inte på sitt samhälle med gillande, och levererar med jämna mellanrum förintande kritik av det. Houellebecqs huvudperson är dock snarast att betrakta som nihilist. Han kan genomskåda det existerande, men förmår inte erbjuda något bättre i dess ställe.

På så vis skapas småningom en visshet om världens begränsning. Till och med åtrån försvinner. Det återstår bara bitterhet, avundsjuka och rädsla. Framförallt bitterhet, en oerhörd och ofattbar bitterhet… Om jag var tvungen att sammanfatta det samtida tillståndet i ett ord skulle jag utan tvivel välja just det: bitterhet.

Det sociala kriget utsträckt till den sexuella sfären

Intressant är den beskrivning av det moderna samhällets promiskuitet som huvudpersonen ger. Ofta anses det att denna promiskuitet innebär ”frihet” i jämförelse med det gamla monogama samhället med dess gammalmodiga fördömanden av otrohet och liknande. Houellebecq inser dock att det handlar snarare om att kapitalismliknande konkurrens sprider sig ytterligare i samhället, och skapar nya former av vinnare och förlorare.

I vårt samhälle… representerar sex utan tvivel ett andra differentieringssystem, helt oberoende av pengar, och det fungerar som ett minst lika hänsynslöst differentieringssystem… Precis som den otyglade liberalismen, och av motsvarande orsaker, kan den sexuella liberalismen leda till total utarmning. Vissa älskar varje dag, andra fem, sex gånger i sitt liv, eller aldrig. Vissa älskar med massor av kvinnor, andra med ingen. Det är det som kallas ”marknadens lag”. I ett ekonomiskt system där uppsägningar är förbjudna lyckas i stort sett alla finna sin plats. I ett sexuellt system där otrohet är förbjudet lyckas i stort sett alla hitta en sängkamrat.

Houellebecq menar också att i ett sådant system förlorar individerna förmågan till äkta kärlek.

Veronique hade upplevt alltför många diskotek och älskare. Ett sådant levnadssätt utarmar människan och ger henne ibland allvarliga men alltid obotliga skador. Kärleken som oskuld, som förmåga att lura sig själv och att koncentrera hela det motsatta könet i enda älskad varelse klarar sällan ett år av sexuellt vagabondliv, aldrig två.

Inslag av rasism och sexism

Houellebecq väjer heller inte för att beskriva kontroversiella händelser i boken. Hans huvudperson råkar mycket riktigt ut för en läkare som inte förstår vad han säger, men inte låtsas om detta, och även arabiska ungdomar som spottar efter honom när han besöker en förort. Det är sannolikt också en av mycket få moderna dagboksliknande böcker där huvudpersonen nyttjar orden ”Jag hade verkligen fått nog. Det var synd att Tisserand inte dödat negern. Dagen grydde”. Nu innebär detta inte att Konkurrens till döds är en rasistisk roman, däremot att den nihilism och leda vid det moderna samhället som genomsyrar den är så total att man slipper politiskt korrekta pekpinnar och utelämnanden.

Huvudpersonens sexistiska tendenser är än mer framträdande, vilket återigen är uttryck för en realism som ofta saknas i annan litteratur. Fascinerande är också huvudpersonens elaka men träffande beskrivning av vad psykoanalysen gör med människor, hur den förvandlar dem till helt desillusionerade egoister.

Houellebecq är hur som helst en mycket skicklig skribent, vilket gör romanen mycket läsvärd. Språket påminner en del om Celine eller Nikanor Teratologen, och har samma förmåga att få tillsynes väldigt banala och vardagliga företeelser att framstå som både absurda, oroväckande och bisarra. Det är troligt att det inte är en bok för alla och envar, men den som uppskattar denna typ av nattsvart och nihilistisk beskrivning av livet i ett senmodernt samhälle kommer att uppleva en ren njutning i läsningen av Houellebecqs bok.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.