Olika etniska grupper har olika musikaliska traditioner, och om man tar country eller metal som exempel är etniska européer kraftigt överrepresenterade både bland artister och publik. Detta kan dels förklaras med begreppet biokultur, som innebär att olika etniska grupper har olika sätt att se på världen. Det kan även förklaras med begreppet implicit whiteness, eller samhällsvetaren Bourdieus begrepp habitus (som även för in det faktum att olika klasser kan ha delvis olika kulturella traditioner, smak och sätt att se på världen). Av naturliga skäl räcker det dock inte att en artist har ”rätt” etnicitet för att verklig konst ska kunna skapas, utan det krävs också talang.
Oavsett vilket så har den amerikanske countrymusikern Johnny Cash under många år tillhört de artister som lyckats beröra mig med sin musik. Det var därför med en känsla av osäkerhet jag såg filmen Walk the Line, som handlar om Cashs liv fram till 70-talet. Det visar sig dock snabbt att farhågorna var obefogade, för det är en riktigt bra film som väl förtjänar det höga betyg den fått på IMDB.
Filmen beskriver Cashs tidiga liv i en bondefamilj av skotsk härkomst, med ett problematiskt förhållande till sin alkoholiserade far. Redan här anar man vilka tragedier i barndomen som kommer att forma den vuxne Cash, och som gav honom den mörka underton och sida som bland annat fick honom att identifiera sig med fångar (han kom så småningom att spela många konserter just på fängelser). Vi följer sedan Cashs tidiga karriär, med både otrohet, olycklig kärlek på gränsen till besatthet, sönderslagna hotellrum och missbruk av piller. Här domineras Cash av sin mörka sida, och är definitivt ingen genomsympatisk person.
Man kanske inte ska orda för mycket om slutet, men den är uppbygglig och positiv utan att vara sliskig eller överdrivet moralistisk. Det är hur som helst en tidlös historia, om en man som brottas med känslor av skuld, utanförskap och mindervärde, men som finner sig själv och vänder sina mörka känslor till något positivt (i Cashs fall till stor del med hjälp av sin kristna tro, även om detta av okänd anledning tonats ner i filmen).
Filmen innehåller av naturliga skäl väldigt mycket musik, och väldigt bra sådan dessutom. Joaquin Phoenix gör en god skådespelarinsats i huvudrollen, musiken är bra, och filmen är som helhet klart sevärd. Ett betyg är svårt att sätta, för utan musiken vore den värd en trea i betyg men med musiken blir den en fyra. Om man uppskattar country- och 60-talsmusik, eller är intresserad av den tidsera som den utspelar sig i, så är det alltså en film man bör se.
För den hugade finns det också ett flertal klipp med Cash på Youtube, några favoriter nedan:
The Night they drove old Dixie down
Well, you wonder why I always dress in black,
Why you never see bright colors on my back,
And why does my appearance seem to have a somber tone.
Well, there’s a reason for the things that I have on.
I wear the black for the poor and the beaten down,
Livin’ in the hopeless, hungry side of town,
I wear it for the prisoner who has long paid for his crime,
But is there because he’s a victim of the times.
I wear the black for those who never read,
Or listened to the words that Jesus said,
About the road to happiness through love and charity,
Why, you’d think He’s talking straight to you and me.
Well, we’re doin’ mighty fine, I do suppose,
In our streak of lightnin’ cars and fancy clothes,
But just so we’re reminded of the ones who are held back,
Up front there ought ’a be a Man In Black.
I wear it for the sick and lonely old,
For the reckless ones whose bad trip left them cold,
I wear the black in mournin’ for the lives that could have been,
Each week we lose a hundred fine young men
– Man in Black, Johnny Cash
Om skribenten: Joakim Andersen
