Den nionde december år 2000 mördades en blott sjuttonåring pojke i Salem av det som i media brukar kallas ett ”ungdomsgäng”. Straffen kom att bli löjeväckande låga, och medias och politikers reaktioner på mordet kom att bli skamligt lama. För att hedra Daniels minne, och för att protestera mot en ”elit” som inte agerar mot svenskfientligheten ens när den leder till mord, har sedan dess tusentals svenskar varje år deltagit i en minnesmanifestation i Salem.
Delar av ”vänstern” har varje år försökt stoppa Salemmanifestationen, och media har ömsom tigit ner den, ömsom försökt få den att framstå som en högerextrem hatmarsch (gissningsvis är resonemanget att ”nazister” är så dåliga människor att de inte är kapabla till sorg, och därför inte kan hålla en minnesmanifestation). Detta har lett till att många vanliga svenskar har en felaktig bild av den, och dagens inlägg kommer därför att försöka beskriva vad det egentligen rör sig om.
Ett paradigmskifte
För att kunna förstå Salemmanifestationen måste man lära sig att se svenskarna som ett folk. Många av oss är indoktrinerade till att anse att det finns en mängd folk i världen, alla med legitima intressen, men att svenskarna på något vis är ett undantag. De som genomgått denna indoktrinering menar därför att svenskar inte kan ha gemensamma och legitima intressen, och att den som hävdar något annat enbart gör det på grund av hat. Samma människor kan inte sällan försvara indianers intressen, eller palestiniers, eller australiska aboriginers. Detta antyder att det hela är onaturligt. Om en individ skulle anse att alla familjer har rättigheter utom hans egen, skulle vi med rätta anse att han var mentalt sjuk, och förmodligen skulle hans familj undvika honom. Kanske skulle han då tillägga med gäll och pipig röst: ”men jag har ingen familj, familjen Svensson finns inte”, detta skulle dock inte göra hans situation bättre. Detsamma gäller egentligen den som anser att alla folk har rättigheter utom hans/hennes eget, eller att hans/hennes eget folk ”egentligen” inte finns.
När man insett att man faktiskt är svensk, blir det däremot naturligt att inse att svenskar också har rättigheter och intressen. Den mest grundläggande av dessa är naturligtvis rätten att inte bli mördad (nej, inte ens om man av en grupp invandrare anses ha ”fel” åsikter). När denna rätt gång på gång förnekas, är det naturligt att man protesterar. Svenskarna har på många sätt förvandlats till andra klassens medborgare, som kan utsättas för våld i det offentliga rummet, begränsningar i yttrandefriheten, ”positiv särbehandling”, och en mängd andra inslag. I vårt samhälle är media en central makthavare, och media låter detta fortgå utan att rapportera om det.
Man behöver inte vara nationalist för att inse detta, och för att inse att detta är djupt orättvist. Oavsett om man anser att Sverige är svenskarnas land eller inte, så bör man inse att när media ser mellan fingrarna på att en ung svensk mördas av invandrare, men skriver spaltmetrar när det motsatta är fallet, så är det djupt orättvist. Ett folk som behandlas på det sättet, är ett folk som är förtryckt. Och ett folk som är förtryckt har både rätt och skyldighet att stå upp för sin frihet och sin rätt. Det är kärnan i Salemmanifestationen. Att många av arrangörerna sedan har kopplingar till grupper som ses som extrema och suspekta av både media och vanliga svenssons kan tyckas olyckligt, men det är också ganska naturligt eftersom alla andra partier och organisationer väljer att låta respekten för den politiska korrekthetens spelregler gå före känslan för rättvisa. Man kan därför fråga sig vem som egentligen är mest suspekt, den som underkastar sig ett sjukt system eller den som väljer att trotsa det.
En vänster förvriden av hat
Det mest häpnadsväckande med Salemmanifestationen är dock hur delar av ”vänstern” reagerar på den. Man kan tycka att en grundläggande regel för uppförande är att man hånar inte de döda, och man respekterar även motståndarens rätt att hedra och minnas de sina. ”Vänstern” har dock uppträtt på ett sätt som avslöjar både en total brist på heder, och en fullständig brist på psykologiska insikter. Varje år har man nämligen försökt stoppa de människor som hedrar en död sjuttonårings minne, både med omoget och hatiskt språk, med rena hot (affischer med text som ”Nazistsvin! Åker du till Salem kan det gå illa. Smarta nazister stannar hemma” var onekligen ett lågvattenmärke, som dessutom fick många utomstående att se på affischernas skapare med allt annat än respekt), och med försök att störa marschen rent fysiskt. Det verkligt märkliga i sammanhanget är att man på fullt allvar tycks ha trott att någon skulle reagera med annat än trotsig beslutsamhet på sådant. Tvärtom har det fått många utomstående att se på den ”vänster” som beter sig på ett sådant sätt med mycket negativa känslor.
Fascinerande är också att de individer som ägnar sig åt att hota ”nazistsvin” inte sällan ser på grupper som IRA, de mexikanska zapatisterna, och liknande, som förebilder. I verkligheten är det dock deltagarna i manifestationen som har mest gemensamt med både Sinn Fein-aktivister och zapatister, eftersom det är de som står upp för sitt folks säkerhet och rättigheter, och som hedrar sina döda. Den värdighet som utmärker Salemdeltagarna, även enligt polismaktens representanter, har också mer gemensamt med den värdiga beslutsamhet som utmärker aktivister för andra folk runtom i världen, snarare än de skrikiga barn som vill ”krossa” olika saker. Man kan alltså fråga sig vilka det är som drivs av ”hat”. Om marschdeltagarna demonstrerar mot att svenskar mördas, kan man också fråga sig vad vänstern demonstrerar för. En autentisk vänster skulle antingen delta i minnesmarschen för en ung svensk, hålla en egen manifestation, eller stanna hemma.
I år finns det ytterligare ett skäl att delta i Salemmanifestationen, och det är att hedra en av de eldsjälar och idealister som genom sitt osjälviska arbete möjliggjort den, och som nu tragiskt gått bort. Den intresserade kan läsa mer om Salemmanifestationen här: Salemfonden.
Ett äldre inlägg om Salem: Därför Salem
Om skribenten: Joakim Andersen
