I sökandet efter ett samlande begrepp för så tillsynes skilda idétraditioner som traditionalister, radikalkonservativa, fascister och identitärer kommer man förr eller senare att stöta på begreppet högerradikal. Begreppet bygger på en äldre höger-vänsterindelning, från den tid då vänstern var de som var motståndare till Europas traditioner och organiska gemenskaper och högern var de som försvarade det gamla Europa. Under denna tid bestod vänstern till stor del av liberaler, med ett litet inslag av socialister av olika slag. Sedan dess har ”vänsterns” framgångar varit så stora att vi idag ser liberaler som höger och socialister som vänster (och forna tiders höger ses som ”extrem”). Begreppet högerradikal fyller då en praktisk funktion som samlande begrepp för de olika ideologier som på olika sätt står emot liberaler och socialister, och som kan härleda sina rötter tillbaka till forna tiders egentliga höger och motståndet mot Franska revolutionen.
I allmänhetens ögon framstår den högerradikala idétraditionen som intellektuellt fattig (även om den normalt idag benämns högerextrem, nationell eller möjligtvis radikalkonservativ). Faktum är dock att vi har lika många, och minst lika bra, tänkare som socialismen och liberalismen. Dagens inlägg blir därför ett försök att ge en introduktion till några av dessa. Såpass ambitiösa försök har en tendens att inte lyckas till fullo, men någonstans måste man börja, och den hugade är välkommen att fylla på med andra viktiga namn i kommentarsfältet.
Källorna
Vi högerradikaler som fötts efter 1968 har en nackdel jämfört med tidigare medlemmar av vår tradition, och detta är att vi inte genom skolväsendet fått en naturlig klassisk bildning. Denna bildning är vi därför tvungna att skaffa oss på egen hand. Parallellt med sina studier av diverse högerradikaler är det därför av stort värde att man studerar de gamla nordiska och grekiska gudasagorna, Tacitus, Bibeln, Shakespeare, Platon och grekisk filosofi, samt så mycket historia som man har möjlighet till. Värt att notera är att i princip alla historiska tänkare dessutom delar vår grundläggande världsbild, så det är ofta uppmuntrande läsning som naturligt formar ens världsbild och värderingar efter urgamla ideal.
Praktikens män
Som högerradikal befinner man sig i en annan situation än gamla 68-or och liberaler. Vår kamp är nämligen på liv och död, eftersom vårt folk och själva vår civilisation riskerar att gå under inom en historiskt mycket nära framtid. Högerradikalism måste därför alltid kopplas till handling, och detta kan kräva en grundläggande kunskap om det politiska livets egna lagar. Därför bör man läsa in sig på sådana tänkare som Machiavelli, ibn-Khaldun, den Gamle på Berget, von Clausewitz, Sun Tzu, Hitler, Lenin, och, i vår egen tid, självhjälpsmanualer och grundkurser i marknadsföring.
..and your enemies even closer
”Känn din fiende” är ett praktiskt ordspråk, och som högerradikal kommer man ofta att befinna sig i miljöer som domineras av ens ideologiska motståndare. Man kommer dessutom, åtminstone de närmaste åren, att befinna sig där som minoritet och/eller paria. Det är därför värdefullt att man sätter sig in i motståndarnas ideologier och världsbilder, vilket innebär att man läser in en baskunskap om Marx och ett par liberala tänkare. Detta bör kombineras med läsning av de egna tänkarnas kritik av Frankfurtskolan, marxismen, Gulag, global kapitalism och liberalismen, annars är risken att man konverterar. Värdet med detta är att man lär sig att finna luckorna och de svaga punkterna i motståndarnas argumentation, samtidigt som man kan snappa upp värdefulla insikter att införliva med sin egen världsbild (liberala tänkare ger en argument mot socialismen, och socialististiska tänkare ger en argument mot liberalerna). Det kan här också vara av intresse att läsa de tänkare som fört de moderna ideologierna till deras logiska konklusion, närmare bestämt de Sade och hans materialistiska och individualistiska ”utopi” One more effort if you wish to be republicans.
Anti-upplysningsmännen
Det första försvaret mot Franska revolutionens idéer fördes på ett intellektuellt plan av sådana reaktionärer, kontrarevolutionärer och tidiga konservativa som Edmund Burke, Joseph de Maistre, med flera. Av dessa är Burkes tankar om samhället som en levande organism av värde, medan de Maistre imponerar genom sin retoriska briljans och många odödliga citat. Till denna första försvarslinje kan man också räkna senkomlingarna Arthur de Gobineau och Donoso Cortes. Av dessa är idag Gobineau mest känd som ”den förste rasisten”, men medan hans raslära är kraftigt föråldrad så är hans medeltida ideal fortfarande attraktivt.
Samhället vilar till syvende og sidst på bödeln
– Joseph de Maistre
1800-talet
1800-talet och det tidiga 1900-talet innehåller ett flertal svar på 1789 års idéer, och dessa skiljer sig ofta åt ordentligt. Gemensamt för dem är att reaktionen på 1789 nu har mognat, och att det inte längre rör sig om ett akut, panikartat motstånd utan ofta om ett positivt tänkande som ibland även tagit till sig det från revolutionärerna som var av värde. 1930-talets rörelser är också otänkbara utan dessa tänkare.
Till dessa mångskiftande tänkare hör givetvis Nietzsche, som strävade efter att finna en väg bortom slavmoral och jämlikhetskult, Spengler som sammanställde en inspirerande beskrivning av högkulturers uppgång och fall, Weininger med sin bitvis överdrivna antifeminism, Wagner med sina tankar om konsten och revolutionen, Hegel med sitt komplexa idealistiska system, Chamberlain med sina teorier om arierna, Le Bon med sina studier av massans psykologi, Stefan George och hans krets, romantikerna med sina insikter i det rena förnuftets begränsningar, och många fler. I Sverige kan man bland annat nämna göticisterna och Strindberg. Även de brittiska tänkarna och författarna, som Tolkien, Lewis, Chesterton och Hillaire Belloc är värda att nämna.
Traditionalisterna
En strömning som är av stort värde när man vill förstå den moderna världen på djupet är de så kallade traditionalisterna. Här utgår man från det man ser som en evig och sann Tradition, som alla autentiska religioner har som sin kärna. Särskilt värdefull för högerradikalen är här Julius Evola, som också verkade aktivt politiskt och gav en samling råd till radikala traditionalister i Men Among the Ruins. Men även mer apolitiska traditionalister som Guenon, Schuon, och vår svenske Lindbom bidrar med centrala insikter i den moderna världens kris. Även Alain Danielou kan rekommenderas.
30-talsrevolutionärerna och de konservativa revolutionärerna
I vår tid ser många ’68 som den viktiga revolutionära eran. Faktum är dock att 1930-talet var en än mer djupgående revolutionär period i Europa. I snart sagt varje land uppstod det rörelser som strävade efter palingenesis, en folklig pånyttfödelse, och stod för olika former av nationalism. Dessa rörelser skilde sig också från sina motsvarigheter 1968, då de utgick från de egna folkens traditioner, och då deras revolutionära anda var mer djupgående (inte minst då den hade en andlig sida). Idag känner många bara till de tyska och italienska exemplen, men man kan också nämna Spanien (både falangismen och nationalsyndikalismen), Belgien (Degrelles rexism), Storbritannien (Oswald Mosleys British Union of Socialism, som förde arvet från gillessocialisterna vidare), Rumänien (Corneliu Codreanus Järngarde), och många fler. Även Sverige nåddes av denna revolutionära tendens, och vi kan här nämna både svensksocialisterna, Per Engdahls Nysvenska Rörelse, och Nils Flygs tyskvänliga marxister.
Man bör vara medveten om att dessa rörelser normalt hade många olika inslag, och att där också fanns djupt osunda sådana, men för den som vet att gallra ut det bästa finns där stora skatter att hämta både i form av inspiration och förebilder, och bidrag till en teoretisk förståelse av världen. Man bör dock även fråga sig vad man kan lära sig av deras misstag, för ett stort antal misstag begicks.
I dessa massrörelsers utkanter fanns också en generation av intellektuella och författare som tack vare sina kvaliteter än idag gör sig påminda i den akademiska världen, trots sina ”kopplingar”. Det rör sig bland annat om Vilfredo Pareto, Carl Schmitt, Julius Jung, Yukio Mishima, Ezra Pound, Ernst Jünger, Heidegger, Moeller van den Bruck, Ortega y Gasset, Karl Polanyi, Otto Rahn, Panunzio, Gentile, Celine, Jung och Francis Parker Yockey.
Indo-europeana
Efter att de olika rörelserna för europeisk återfödelse mött sitt öde på slagfältet följde en era av hårt förtryck, då många av de ledande avrättades eller fängslades, och då deras folk svältes till underkastelse. Detta var ingen optimal tid att vara högerradikal. Under denna tid fördes dock intresset för de indo-europeiska folkens arv vidare i den akademiska miljön. Som högerradikal bör man åtminstone sätta sig in hjälpligt i de studier om indo-européerna som skrevs av män som Dumezil, Eliade och Wikander. Man lär sig då att tänka i termer av de tre funktionerna, och hur dessa alltid behövs i ett fungerande samhälle (alltså både ”präster”, krigare och vanliga folkfränder), man lär sig också den viktiga funktion som myter har, hur det indo-europeiska krigaridealet tagit form genom historien, krigar- och mystikersällskapen som kallas Männerbund, och liknande.
Identitärerna och den Nya Högern
I en era då hela den högerradikala traditionen demoniserats, och riskerade att förvandlas till en nostalgisk sekt, togs nya initiativ och steg i Frankrike. Detta var den Nya Högern, som lyckades föra in sådana begrepp som metapolitik och kulturkamp i en åldrande höger. Problemet med den Nya Högern och de identitära strömningarna är att de sällan är tillgängliga på svenska och engelska, men det finns en del att hitta av Alain deBenoist, Guillaume Faye, Robert Steuckers, Michael O’Meara och Tomislav Sunic på nätet och i välsorterade bokhandlar.
Akademikerna
En av den Nya Högerns insikter är att man för att undvika att hamna i sektfållan måste visa att ens idéer är aktuella, och mer eller mindre accepterade redan idag. Ett viktigt medel för att göra detta är att man inser hur många akademiker det faktiskt finns som stödjer delar av vår världsåskådning. Här kan nämnas Christopher Lasch, Louis Dumont, Scruton, Solzhenitsyn, Kevin Macdonald, Paul Piccone, Paul Edward Gottfried, Huntington, John Järvenpää, Putnam, Pat Buchanan, och författarna till IQ and the Wealth of Nations (alla dessa är inte akademiker). Som högerradikal bör man vara ständigt uppmärksam på tänkare och offentliga personer som uttrycker mer eller mindre stöd för ens egna åsikter, det kan röra sig om allt från särartsfeminister till sociobiologer.
”Små vetenskaper”
Avslutningsvis kan nämnas att den högerradikala traditionen har några sfärer som står den särskilt nära. Detta är dels geopolitiken, där man kan läsa herrar som Thiriart och Haushofer. Det gäller fysisk antropologi, och i modern tid forskning om humangenetik och liknande. Det gäller också konspirationsteorier, något som dock tenderar att vara en politisk akilleshäl (vi kommer därför inte att nämna David Icke som ett lämpligt högerradikalt lästips).
Den hugade kan själv söka på de namn som framstår som mest intressanta. Motpol.nu har en praktisk sökfunktion, och även Wikipedia, Google och Metapedia.nu kan rekommenderas.
Om skribenten: Joakim Andersen
