Ett av de mer skadliga inslagen i modernt tänkande är dess dualism. Denna dualism innebär att man ständigt försöker finna två sidor i varje konflikt, och tillskriva den ena sidan moraliskt positiva egenskaper och den andra moraliskt negativa. Verkligheten är givetvis mer komplex än så, ofta finns det tre, fyra eller tio olika sidor i en konflikt, och inte sällan är de lika moraliskt positiva eller negativa allihop. Dualism kan därför på sin höjd vara användbar i propaganda.
Ett exempel på sådan dualism var distinktionen mellan USA och Sovjet, mellan liberalism och kommunism, Väst och Öst, under det Kalla kriget. Den Nya Högern var i det fallet medvetna om dualismens fördummande och förblindande effekter, och gjorde en originell och självständig analys av konflikten mellan Väst och Öst. Dels menade man att det ytterst var en falsk konflikt, då det fanns djupgående likheter mellan de båda blockens världsbilder. Sådana likheter är att båda supermakterna såg ekonomin som det centrala, att de båda stod för en steril materialism som helt missade Europas betoning av tillvarons tragiska och heroiska sidor, att de båda byggde på egalitär individualism (även om den i Sovjets fall snarare var ett framtida ideal än en samtida verklighet), och i båda fallen var stater som byggde på abstrakta och universalistiska Upplysningsprinciper snarare än ett visst folks ödesgemenskap och kultur. I jämförelse med dessa likheter blir frågan om huruvida planekonomi med inslag av marknadsekonomi, eller marknadsekonomi med inslag av planekonomi, var det bästa sättet att förverkliga Upplysningens ideal, ganska perifer. Michael O’Meara tar också upp skillnaden mellan synen på frihet som man finner hos traditionell europeisk världsbild och livssyn, och den man finner hos amerikaner och sovjetryssar:
Finally, they both extolled a non-European notion of liberty – for one, the individual freedom to accumulate limitless wealth, for the other, the economic freedom to be an individual. Neither, on this account, had the slightest interest in the most fundamental freedom of all: the collective liberty of a people or nation to pursue its destiny, as it took cultural, historical, and biological rather than merely economic form.
De båda supermakterna delade också ett gemensamt intresse i att ockupera var sin halva av Europa, och ett gemensamt hot för dem var ett europeiskt uppvaknande. Båda parter ägnade därför propaganda åt att utmåla den andra supermakten som ett dödligt hot, och sig själv som försvarare av sina egna lydstater. Den Nya Högern insåg dock att valet mellan att stödja USA helhjärtat och att stödja Sovjet helhjärtat dolde en mycket viktigare fråga, nämligen att båda supermakterna utplånade det traditionella Europa och förhindrade Europa från att återfinna sitt eget projekt och sitt eget öde.
Den Nya Högern insåg hur motbjudande östkommunismen var, men de insåg också att just på grund av sin primitivitet så kunde den inte i grunden krossa människors själ. Detta visade sig förövrigt efter Sovjets fall, då nationalism och religion återuppstod som om Sovjet aldrig funnits. I jämförelse med detta primitiva system menade den Nya Högern därför att det verkliga hotet mot Europa var USA. De vägrade därför att ta till sig den anti-kommunism som kom att prägla stora delar av ”högern” under det kalla kriget. Detta då denna ideologi, och likaså den atlanticistiska ideologi som utmålade USA som Europas ideologiska arvinge, i själva verket innebar att man missade att USA ockuperade Västeuropa och med mer eller mindre fredliga och omärkliga medel tog ifrån hennes folk livsviljan, känslan av identitet och mening. USA var alltså det större hotet då hennes metoder var mer omärkliga, men effektivare, än Sovjets. Idag har detta hot bekräftats, då det är en amerikaniserad vänster som är mest aktiv när det gäller att sprida allt från massinvandring till queerteori i Europa, fenomen som var ytterst marginella eller icke-existerande i det gamla Sovjet.
Michael O’Meara går också in på den geopolitiska sidan av USA:s ockupation, som innebär att Västeuropas länder sedan krigsslutet styrts av amerikaniserade kollaboratörer. Detta har dock inte hindrat USA att konsekvent föra en anti-europeisk politik. Exempel på detta är stödet till de anti-kolonialister som ledde till att Europa förlorade sina kolonier, och i modern tid ett konsekvent stöd till islamiska uppror och kämpar, och överhuvudtaget till uppsplittringen av regionala makter (Jugoslavien torde vara det mest kända exemplet). Den franske socialistiske presidenten Mitterand, förövrigt en av de mest pro-amerikanska, skrev i sina memoarer att USA i praktiken hade fört ett permanent krig mot Europa, och konsekvent vägrat se till sina ”allierades” nationella intressen.
Den Nya Högern såg därför begreppet ”Väst” som ett artificiellt begrepp, utan levande innehåll. Det ”Väst” som USA stod för var, och är, ett livlöst teknosystem som reducerar människor till konsumenter och kuggar i en mekanism. En mekanism utan koppling till de tusenåriga traditioner och gemenskaper som dessa kuggar en gång var en del av. Mot detta teknosystem ställer den Nya Högern sitt ideal, det levande, meningsfulla och ödesmättade Europa. Europa var kort sagt den tredje vägen, bortom de konstgjorda och djupt skadliga ”Väst” och ”Öst”.
Idag är det allt mer tydligt att USA, och det globala konsumtionssamhälle som det sprider, inte är Europas vän. Samtidigt ser vi hur landet blivit både alltmer svagt, och alltmer arrogant mot sina ”allierade”. Den Nya Högern menar att detta på sikt underlättar för Europa att enas under sin egen vision, och att återuppta sin civilisations projekt.
Äldre inlägg i genomgången av O’Mearas bok hittar vi här:
Den Nya Högern och Anti-Europa
Den Nya Högern och Michael O’Meara
Den Nya Högern och arkeofuturismen
Den Nya Högern och gudarnas skymning
Den Nya Högern och det kvantitativas tyranni
Nästa inlägg i genomgången av Michael O’Mearas bok New Culture, New Right kommer att ta upp den Nya Högerns syn på begreppet Imperium. Detta blir också det sista inlägget i genomgången av boken, och vilken skrift som sedan ska gås igenom är osäkert för tillfället. Förslag är välkomna.
Om skribenten: Joakim Andersen
