Några av de senaste blogginläggen har kommit att handla om Metrokrönikören Johan Staël von Holstein, och hans märkliga krönikor. Dessa krönikor har gett uttryck både för löst tyckande och ett förakt mot den svenska arbetarklassen, och dessutom har de varit erbarmerligt dåligt skrivna. Vän av ordning frågade sig redan då vad det är för löst folk som Metro släpper löst på sina sidor, och den frågan har idag kommit att bli än mer uppenbar.

Idag har nämligen Metrokrönikören Boris Benulic åstadkommit en text med rubriken Messing hör inte hemma i politiken. Detta är han inte ensam om att tycka, men det är hans inledning till krönikan som milt sagt får en att höja på ögonbrynen. Den är nämligen ett rent angrepp på det lilla svenska samhället Hällefors, och dess invånare. Benulic skriver följande:

Sveriges tjockaste och mest korkade människor finns i Hällefors. …. Nej, nej, nej tro inte att det är en fråga om fördomar de senaste tjugo åren när krigsmakten upprättat mönstringsprotokoll så har unga män som är bördiga från Hällefors alltid hamnat långt, långt ner på listan när man redovisat kroppsvikt och resultat från IQ-testen för dem som undersöks med avseende på sin duglighet som soldater.

Efter att ha riktat en sådan attack mot Hälleforsbornas gener, fortsätter Benulic med att också håna dem för deras kultur och den arbetslöshet som inte sällan drabbat glesbygdsorter:

Jag menar man behöver ju inte vara Nobelpriskandidat för att inse att man ska lämna en plats där många anser att hembränning och tjuvjakt kan betraktas som hedervärda heltidssysselsättningar som ska finansieras med sjukskrivningar och Amskurser. Orter där den viktigaste intäktskällan ofta är EU-bidrag.

Benulic’ tanke med detta är att Hälleforsbornas defekter på något märkligt vis ska kopplas till att Ulrika Messing var en dålig politiker. Att Messing inte var den vassaste sågen i verktygslådan, och att hon var en yrkespolitiker utan större kunskap om vanliga människors livsvillkor, har Benulic förmodligen helt rätt i. Det man reagerar på är att detta förakt för den svenska glesbygden, och den svenska arbetarklass som faktiskt bor där, så ohöljt kan uttryckas av en överklassinvandrare som Benulic. Det tema som påbörjades av von Holstein med hans angrepp på sverigedemokrater och ”parasiter”, fortsätts nu alltså med Benulic’ angrepp på små svenska glesbygdsorter. Han har inte en tanke på att det är invånarna i sådana små orter, och deras hårda slit, som han kan tacka för den höga levandsstandard som råder i hans nya hemland. Han har inte en tanke på att känna tacksamhet, utan istället hånar han dessa människor.

Detta illustrerar hur den politiska korrektheten skapat en direkt sjuk situation, där det är riskfritt att håna vanliga svenskar, och särskilt då svaga, sjuka och fattiga svenskar, men där invandrare, oavsett hur rika de är, är orörbara. Vi kan nämligen utgå från att om folkpartisten och ministern Nyamko Sabuni skulle dra sig tillbaka från politiken så skulle Benulic inte skriva något liknande om henne. Han skulle inte göra sig lustig över att Sabuni har sina rötter i Kongo-Kinshasa, där den genomsnittliga IQ-nivån ligger på 65 (att jämföra med Sveriges 101). Inte heller skulle han göra någon koppling mellan att Sabuni är en halvdan politiker och att kulturen i Kongo-Kinshasa inkluderar våldtäkter på barn och kannibalism riktad mot pygméer. Snarare skulle han, som varje gentleman, koppla hennes tillkortakommanden som politiker till Folkpartiet som parti.

Men när det gäller den svenska arbetarklassen så tycks det för herrar som Benulic och von Holstein vara helt acceptabelt med märkliga och låga angrepp.

Det verkligt sorgliga i sammanhanget är att Benulic enligt svenska Wikipedia tydligen kallar sig ”folkrörelsesocialist”, och faktiskt är detta förakt för vanliga arbetare inte helt ovanligt inom just vänstern (där man ofta riktar det mot såkallade ”bönder”, vilket antyder en milt sagt skev klassanalys). För ett verkligt talande exempel på hur detta klassförakt kunnit smyga sig in i svensk ”antirasism”, rekommenderas ett besök hos kommunisten Christoffer Andersson, som fångat en sådan klassföraktare ”i akten” så att säga:

Elitism på skrämmande låg nivå

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.