I dagens DN kan man läsa att Sverigedemokraterna närmar sig 4 procentspärren, och i Sifos augustimätning får 3,7% av väljarsympatierna. Intressant är att Expressens nätupplaga har samma nyhet, och där kan man rösta om vad man tycker om detta. Klockan 10 hade 3221 personer röstat, och av dessa tyckte 61% att det var bra, 32% att det var dåligt, medan 7% svarade att de inte bryr sig. Den som vill strö salt i såren på etablissemanget kan med fördel gå in på Expressen och rösta, även dn.se har en liten omröstning man kan lägga sig i.

Det intressanta är dock inte i första hand att det lilla småborgerliga partiet växer, utan det verkligt fascinerande är att detta förvånar etablissemangets medlemmar och deras bandhundar. En normalbegåvad människa inser att de etniska svenskarna under loppet av bara ett par decennier sett sin andel av befolkningen sjunka med tiotals procent. En normalbegåvad människa vet också att detta inneburit många negativa erfarenheter i vardagen för alltfler etniska svenskar. Det är i det läget i princip en sociologisk lag att en reaktion kommer, och att en etnifiering av politiken följer, oavsett hur ofta media framställer ett parti som ”högerextremt”, och oavsett hur mycket våld som systemets bandhundar riktar mot partiets företrädare.

Detta innebär inte på sikt att SD är ett alternativ, eftersom dess statsnationalistiska ideologi skulle behöva blandas upp med en hel del etnonationalistism för att bli en lösning på Sveriges problematiska situation, men det är talande för hur obegåvade och naiva etablissemanget blivit när de på fullt allvar tror att de kan stoppa det lilla partiet.

Ett äldre inlägg om framgångar för SD som möjlighet och som problem/hot för nationalister:

I valet och kvalet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.