I Svenska Dagbladet kan vi läsa en halvlång notis om de ökande, och allt grövre, gruppvåldtäkterna i Norge. Enligt våldsforskaren Ragnhild Björnebekk vid Polishögskolan i Oslo så är detta en negativ utveckling som särskilt ägt rum under de senaste tio åren. Ytligt betraktat är det en relativt intressant artikel, och även en viktig sådan då den tar upp ett mycket allvarligt samhällsproblem.

Men ser man på det hela med nyktra ögon, så är det samtidigt ett direkt motbjudande uttryck för hur vårt debattklimat förfallit. Vi får veta att det är män med en cynisk kvinnosyn som begår dessa brott, och vi får veta att våldspornografin inte gör dessa mäns beteende mer sympatiskt. Detta är naturligtvis viktiga fakta i sig, och kan spela en viss roll i en debatt om vart vårt samhälles kvinnosyn är på väg. Men faktum kvarstår, att om man vill förklara de ökande gruppvåldtäkterna så är de sekundära fakta. Den centrala faktorn i sammanhanget är nämligen den etniska, och detta nämner inte ens SvD i sin artikel. Vilket i sin tur gör artikeln närmast värdelös, eftersom den bidrar till en förvirring och en okunskap kring frågans verkliga sammanhang. Man kan likna det hela vid att skriva en lång artikel om lungcancer, men att inte nämna rökning alls.

Det kan därför vara av intresse att föra in denna fråga i ett lite större samhälleligt perspektiv.

Våldtäkten som etniskt vapen – situationen globalt
I samband med Kvinnodagen tog Motpolstammisen Maximus upp en diskussion med en anarka-feministisk akademiker han haft. Anarkafeministen hade påstått att om invandrarmän våldtar kvinnor gjorde de det för att de tvingades till det av rasismen, fascismen och genusförtrycket i Sverige. Ytterst är det alltså svenska mäns fel att kvinnor våldtas, även när vi inte gör det själva. Detta kan naturligtvis betraktas mer som ett exempel på vissa svenska feministers svenskfientliga grundkänsla, än som något man bör ta på allvar. Sådant svenskhat bör kanske snarare ses som en känsla, eller en vilja, än som en rationell utsaga om verkligheten. Vissa feminister vill att svenska män ska vara skyldiga till både det ena och det andra. Vore man kvasi-psykolog skulle man förmodligen spåra det hela till deras relation till sina pappor, som grundlagt deras relation till vita män, men kvasi-psykologi kanske bör undvikas.

Men det kan ändå vara intressant att istället se det hela i ett mer globalt perspektiv. När det äger rum i det forna Jugoslavien eller i Irak, så har inte ens anarkafeminister normalt särskilt svårt att inse vad våldtäkter fyller för ”funktion” i relationen mellan olika etniska grupper. Det är ett redskap för att visa en annan etnisk grupp vilka det är som bestämmer. Att den utsatta gruppen väljer att försöka blunda för detta, hellre än att försvara sig, är väl kanske det som gör den svenska situationen mest unik, globalt sett.

Två FN-organ skrev inför Kvinnodagen:

– Kvinnors och flickors kroppar har blivit slagfält.

– Sexuellt våld är ett krigsvapen avsett att förödmjuka samhällen… för att riva itu samhällsväven, säger Salah.

Frågan är hur man bör se på den svenska situationen i ljuset av FN:s klargörande. Det finns redan statistik och undersökningar som visar att en del invandrargrupper är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken (även när man räknat bort effekterna av klass, ålder, och liknande). Det finns också tecken på att svenska kvinnor är överrepresenterade som offer. När jag en gång för flera år sedan definitivt bröt med den svenska vänstern så var en starkt bidragande orsak just att flera av mina kvinnliga bekanta hade våldtagits, och det etniska mönstret hade då varit väldigt tydligt.

Väldigt indirekt är även SvD inne på detta spår i sin artikel, med orden:

Gruppvåldtäkter tillhör krigssituationer men har överförts till det civila samhället enligt forskaren.

Ändå envisas anarkafeminister och deras likar med att vägra inse att samma etno-sociala lagar gäller i Sverige som i övriga världen.

Detta innebär naturligtvis inte att alla invandrarmän hatar svenska kvinnor, eller svenskar i gemen, eller att alla invandrarmän ska ses som kollektivt ansvariga för vad mindre grupper av svenskfientligt patrask gör mot vårt folk. Men det är en del av verkligheten bakom våldtäkterna i Sverige, och blundar man för delar av verkligheten blir den svårare att förändra till det bättre. Dessa grupper av svenskfientligt patrask, som med en erövrarmentalitet ostört tillåts förstöra livet för våra kvinnor och våra unga, är en realitet. Och när medias makthavare i praktiken skyddar dem genom att dölja de etniska sammanhangen, så blir de medskyldiga till dessa gruppers krigföring mot vårt folk och våra kvinnor.

Det finns samtidigt tecken på att även infödda nordbor fått en sämre kvinnosyn, men det är en annan fråga, med andra förklaringar, och kommer att tas upp i senare inlägg.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.