I dagens Expressen kan man läsa att ännu en i raden av det som idag blivit så vanligt att det begåvats med ett eget ord har upptäckts i Stockholm. Denna gången är det inte en åldringsrånare eller en barnpornograf, utan en ”hiv-man”. Man kan märka en viss förskjutning i medias rapportering av det inträffade, eftersom man nu inte döljer den etniska tillhörigheten på tidigare hiv-män, utan skriver ut deras, inte helt etniskt svenska, namn. Denna förskjutning kan förmodligen förklaras med Sverigedemokraternas framgång i det senaste valet, alternativt att folk i gemen ändå är så medvetna om verkligheten idag att det är meningslöst att försöka dölja den.
Detta är dock så uppenbart att man inte behöver fördjupa sig i det. Mindre uppenbart är att den hiv-man som Expressen implicit beskriver som dåliga nyheter för stockholmarna inte kan ses isolerat från det samhälle i vilket han verkat. Vad är det som gjort att dessa hiv-män kunnat rada upp offer efter offer för sin ”charm”? Delvis beror det naturligtvis på att den etniska aspekten av hiv-mannaproblematiken och liknande aldrig diskuterats i vårt land, vilket gör att många kvinnor är omedvetna om vissa ganska viktiga samband.
Men det beror också på att vårt samhälle är genompornografiskt. Detta märker man inte minst när man skummar igenom Expressens internetsida. Sex framstår där som ytterligt viktigt, spännande och halvt om halvt förbjudet. Visserligen rör sig hela sidan på en låg nivå, bland annat tas det upp som en nyhet att en fågel tömt sin tarm på president Bush (en nyhet som alltså kan tala både till ressentiment, anti-amerikanism och svenskens dåligt undertryckta intresse för tarmfunktioner). Men vi får också se rubriker i stil med ”Åttio miljoner i timmen på porr – så mycket spenderar vi”, komplett med en bild av naken hud som man knappt ens märker först eftersom man blivit så van vid detta även i tidningar som Aftonbladet och Expressen. Utöver detta får vi veta att ”Hon Cannes inte hålla klänningen på plats” (återigen komplett med en bild på en för mig okänd kvinnofigur som råkar visa mer hud än avsett), vi erbjuds ”syndiga citat” av ett antal kändisar, vi får testa hur bra vi är på att flirta, man avslöjar för oss att kvinnliga fångar ska ha nosats i underlivet, och så vidare.
Gemensamt för dessa artiklar är att de är uttryck för ett Skådespelssamhälle. De flesta av webblogg Oskoreis läsare vet vid det här laget att Skådespelet är det namn som de franska situationisterna och den Nya Högern ger den låtsasvärld av bilder, känslointryck, och så vidare, som bildas av reklam, tv, med mera. Denna låtsasvärld har en tydlig tendens att växa i omfattning i takt med att konsumtionssamhället gör det. Vi lever alltså allt mindre våra egna liv, utan lever istället genom kändisar. Både direkt, genom att vi spenderar vår tid framför dumburken, men också indirekt, genom att vi tar med oss de bilder och roller vi serverats av dumburken ut i verkligheten. Detta leder också till en ond cirkel, där Skådespelet och inslag i det ”verkliga” samhället driver på varandra.
Skådespelet är beroende av nyheter för att vi inte ska tröttna på det, och det tycks som om det också bygger på den lägsta gemensamma nämnaren. I många fall innebär det att ett effektivt sätt att väcka intresse för olika konsumtionsvaror är genom att använda sig av sexuella stimuli. Den Nya Högern har påpekat att denna sida av konsumtionssamhället leder till att vi blir ”subindivider”, och med det menar de att alltfler människor idag styrs av rent biologiska drifter genom Skådespelet. En verklig person däremot är inifrånstyrd, och har införlivat sin kultur och dess värderingar med sin personlighet. Men det är alltså tveksamt om Skådespelet fostrar verkliga personer.
I vilket fall som helst kan man dra slutsatsen att Skådespelet, i kombination med vår civilisations redan tidigare kluvna syn på mänsklig erotik, leder till en rent patologisk situation. Det är också en situation som ger diverse hiv-män en ständig tillgång till offer. Och där är Expressens artikel om den senaste i raden av dessa ett uttryck för hyckleri, eftersom tidningen själv är en del av det urartade samhälle som underlättar för dem.
Äldre inlägg om samma tema:
Av intresse är även Blog Identitärs inlägg om fenomenet:
Om skribenten: Joakim Andersen
