Webblogg Oskorei har snart två år på nacken, och bland det roligaste och mest utmanande under denna tid har varit när den högkvalitativa tidningen Folkets Nyheter i ett antal nummer upplåtit utrymme för en krönika. Det börjar bli ett tag sedan de första av krönikorna publicerades, och dagens blogginlägg blir därför en favorit i repris, nämligen krönikan ”Folkgemenskap eller byråkrati”.
Folkgemenskap eller byråkrati
"Alla behövs", och "alla lika, alla olika", är klichéer som de politiskt korrekta ibland slänger sig med när de vill försvara sitt mångkulturella projekt. Men egentligen är det uttryck som passar oss nationalister minst lika bra, bara man gör vissa förändringar i betydelsen.
När det gäller synen på samhället, kan man något förenklat säga att det finns två huvudinställningar. Den ena bygger på att samhället är en ödesgemenskap, med sina rötter i ett gemensamt ursprung. Man kan då se folket som en utvidgad familj, där alla faktiskt är släkt med varandra (om än avlägset). Denna inställning kan kallas den organiska synen på samhället. Den andra inställningen bygger på att det man har gemensamt är att man ingår i samma organisation, samma "maskin", kort sagt att man har samma överhet, att man styrs av samma byråkrater och politiker. Det mångkulturella samhällsexperimentet är ett typiskt exempel på ett samhälle som bygger på den mekaniska samhällssynen. Det jag och mina grannar då har gemensamt enligt politikerna är helt enkelt att vi lyder under samma politiker, använder samma valuta, eller något annat lika upphetsande och inspirerande.
Som man kan ana är det svårare att utveckla en känsla av solidaritet i ett mekaniskt samhälle än i ett organiskt, av den enkla anledningen att människor har lättare att lita på sådana som de ser som "sina egna", och att man hellre hjälper sina folkfränder än främlingar. I det organiska samhället däremot kan solidariteten vara starkare, och idealet man strävar mot är folkgemenskapen.
Universalism och jämlikhet
En annan viktig skillnad mellan den organiska och den mekaniska samhällssynen är inställningen till begrepp som universalism och jämlikhet. Den mekaniska inställningen, som återfinns både bland liberaler och socialister, utgår ifrån att alla människor är likadana, ska ha samma rättigheter, och samma möjligheter. Detta kan låta som en självklarhet, och man kan fråga sig varför någon ens kan vara motståndare till det. Men vid närmare eftertanke kan man se att det finns problem knutna till en egalitär världsbild, alltså en världsbild som bygger på jämlikhet.
Våra förfäder, både vikingar, indiska arier, greker och kelter, insåg att människor är olika. Detta ledde till att de skapade samhällen där det fanns kaster. Ofta fanns det en prästkast, en krigarkast, en köpmannakast och en bondekast. Det är viktigt att vi för en stund tar av oss de glasögon de politiskt korrekta gett oss, och inser att detta inte innebar att våra förfäder ansåg att dessa människor var olika bra, eller olika mycket värda. De ansåg att de var olika, och att ett samhälle behövde alla dessa människotyper för att överleva. Olika är alltså inte samma sak som olika mycket värda, hur gärna de politiskt korrekta än vill att vi ska säga det. Detta gäller både när vi i etnopluralismens namn kämpar för alla folkslags och kulturers rätt till liv, till sin särart, och när vi slår fast att det finns olika sorters människor i ett och samma folk.
Undersöker man de politiskt korrektas vision närmare finner man även att det de menar med "alla olika" är något betydligt ytligare än det vi gör. De kan acceptera att människor har olika hudfärg eller olika kläder, men när det kommer till kritan kan de inte acceptera existensen av olika kulturer, olika världsbilder, eller värderingar. Det kan vi som etnopluralister däremot, även om vi anser att de bör existera på olika platser, och inte nödvändigtvis att all världens kulturer bör befinna sig i just vårt land.
Av naturliga skäl är det vare sig möjligt eller önskvärt att återinföra kastsamhället i Sverige. Däremot kan man ta med sig det sunda innehållet i förfädernas världsbild, och uppdatera den till nya förhållanden. Vi inser då att människor är olika, men att alla har en roll och en funktion i samhället. Vi inser också att det inte är lämpligt att tvinga alla människor in i samma mall. "En lag för lejonet och oxen är förtryck", uttryckte den engelske författaren William Blake det hela, och några exempel på vad det innebär kan vara när de politiskt korrekta vill förbjuda kamphundar eller skjutvapen för alla eftersom det finns vissa som inte kan hantera det. Vad det egentligen innebär är att man förbjuder något för lejonen för att det finns oxar som inte klarar av det, och på så vis förtrycker man faktiskt lejonen. Ett exempel på hur man kan förtrycka oxarna genom att förvänta sig att de ska vara lejon, är när det blir väldigt lätt att skaffa sig banklån (men räntorna är skyhöga). Det finns många psykiskt sjuka människor som hamnar i skuldfällan som en följd av detta, som en följd av att de inte skyddas från vissa aktörer på kreditmarknaden utan behandlas likadant som lejonen. I det läget är det lejonens uppgift att skapa ett samhälle där oxarna kan leva tryggt utan att hotas av skuldslaveri, social utslagning eller arbetslöshet.
Kastlärans insikter går också att tillämpa på det politiska livet. Vi finner då att en politisk rörelse behöver både intellektuella, aktivister, finansiärer och sympatisörer, men att det ibland är både orealistiskt och orättvist att förvänta sig att en sympatisör plötsligt ska bli en aktivist eller en aktivist plötsligt bli en intellektuell. Det händer med jämna mellanrum att intellektuella beklagar sig över att aktivister och andra inte är tillräckligt belästa. Samma sak gäller när aktivister blir så uppslukade av sitt att de avfärdar intellektuell kamp, bokläsande och liknande, som meningslöst. Det ena utesluter inte det andra, och skall man ge människor en ideologisk grund att basera sitt engagemang på (vilket är livsviktigt i ett livslångt perspektiv), eller skapa legitimitet för den kamp vi för, så är intellektuella en nödvändighet.
Precis som i ett samhälle är det alltså när en politisk rörelse uppnår synergi i form av samarbete mellan dessa olika funktioner (intellektuella, aktivister, finansiärer och sympatisörer), som den kan börja påverka historien på allvar. Det är då viktigt att man genomsyras av en tolerans och uppskattning av olika människotypers olikheter, hellre än en närmast kommunistisk vilja att alla ska vara likadana som en själv. Och då ger den organiska folkgemenskapen och den gamla kastlärans insikter värdefulla redskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
