Det har varit upplopp i Rosengård, och i samband med detta har den folkpartistiska politikern och integrationsministern Nyamko Sabuni påpekat att föräldrarna har en del av ansvaret när deras barn springer ute på nätterna och angriper brandmän och poliser.

Nyamko är här en förnuftets röst i en samtidsdebatt som annars helt spårat ur, och överlag måste man respektera henne eftersom hon är både orädd och inte böjer sig för någon partipiska. Det är också tydligt att många uppskattar henne för att hon säger som det är. Vilket alltså inte är särskilt konstigt.

Samtidigt belyser det hela även vissa djupgående rasistiska strukturer i den svenska samtiden. Det är nämligen så att etniskt svenska politiker i praktiken inte ostraffat får säga som det är, utan det är ett privilegium bara den har som av journalister och andra eliter ses som ”icke-svensk”. Av naturliga skäl innebär detta inte att Nyamko borde låta bli att säga som det är eftersom etniska svenskar inte får göra det, men det belyser onekligen hur starkt grepp den omvända rasismens mentalitet har om vårt samhälle. Och när man försöker få någon sorts distans till samtiden kan man onekligen finna det ganska ovärdigt när ett samhälles medlemmar överlåter rätten att beskriva verklighetens mer kontroversiella sidor på det här sättet, och sedan idoliserar de nykomlingar som tillåts tala någorlunda fritt (i Sverige Sabuni, i Danmark Khader, och i Holland Hirsi Ali).

Kvoterade vab-dagar
Nyamkos frispråkighet begränsas dock inte till att handla om att föräldrar i Rosengård borde ha samma koll på sina barn som alla andra. Hon har även kritiserat Folkpartiets nya förslag om att kvotera dagarna för vab/vård av barn. Tanken från partiets ekonomiska taleskvinna är helt enkelt att pappor ska tvingas att ta ut hälften av dessa dagar. Detta belyser också en viktig sida av vårt samhälle, nämligen den klassiska liberalismens död och den terapeutiska statens triumf.

Tidigare liberaler ansåg att individer och familjer själva skulle ha rätten att bestämma hur de skulle lägga upp sina liv. Men med den nya vänsterns dominans av media och utbildningar, så har även ”liberaler” övertagit vänsterns syn på vad som är verkligt viktigt (närmare bestämt invandrare, feminism, och ”HBT-frågor). Detta är naturligtvis den ultimata segern, när man får sina motståndare att genomföra ens egen politik eftersom man fått dem att dela ens världsbild, och på så vis är Folkpartiets nya förslag en verklig triumf för den post-marxistiska vänstern.

För oss vanliga medborgare är det däremot ingen triumf, eftersom det gör att ett val mellan de etablerade partierna allt mer framstår som ett val mellan pest och kolera. På den ena sidan har vi pro-kapitalister som är beredda att inskränka våra politiska och ekonomiska friheter när det handlar om invandrare, feminism och ”HBT-frågor”. Och på den andra sidan har vi… pro-kapitalister som är beredda att inskränka våra politiska och ekonomiska friheter när det handlar om invandrare, feminism och ”HBT-frågor”…

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.