Dagens inlägg blir en länk till en sammanfattande förklaring av konceptet metapolitik, av den tyske metapolitikern Pierre Krebs. Bland den europeiska Nya Högerns främsta insatser finns just insikten att politisk kamp även måste föras på ett metapolitiskt och kulturellt plan. Detta innebär inte att partipolitisk eller gatubaserad kamp anses vara mindre viktig, utan det Krebs säger är att dessa olika former av kamp idealiskt kan förstärka och underlätta för varandra. Lyckas man metapolitiskt påverka kulturen och det sätt människor ser på världen och sig själva, kommer det också att vara lättare att nå dem med ett partipolitiskt budskap, och vice versa.
Högerns gramscianism
Det Krebs påpekar är att en stat i längden inte kan dominera ett folk enbart genom våld och hot. Det krävs också någon sorts konsensus. Folket måste dela något av makthavarnas världsbild, etos och kultur. Den rent politiska makten bygger på en kulturell makt.
Detta är uppenbart för oss i Sverige, där hjärntvätten pågår dygnet runt i skola, radio och TV, hela tiden med målet att vi ska dela makthavarnas världsbild och se den som naturlig. Vi ser inte minst detta i dagens situation, där väljarna i gemen, oavsett hur kritiska de är mot massinvandringen, formligen brinner av längtan efter att få rösta på något etablerat parti. Detta i sin tur innebär att så fort en etablerad politiker framför minsta kritik mot invandringspolitiken, kommer dessa väljare att flockas till det partiet likt en misshandlad kvinna som just fått en ask choklad och en halvdan ursäkt av sin misshandlande man och väljer att gå tillbaka till honom (igen). Kärnfrågan här, förutom den misogyna liknelsen, är naturligtvis frågan om legitimitet. En metapolitisk strategi måste bland annat ha som ett kärnmål att undergräva de etablerade partiernas legitimitet, och väljarnas invanda förtroende för dessa.
Vad Krebs (och hans inspirationskälla, den gamle italienske marxisten Gramsci) menar är därför att för att kunna vinna den politiska makten måste man först underminera den rådande kulturella makten, och överta den. Man måste arbeta med folkets sätt att se på världen, påverka det de ser som problem, vilka termer de använder när de ska beskriva sig själva, och så vidare. Detta är den metapolitiska kampen, det kulturella kriget. En central aspekt av detta är att arbeta med deras självbild. Ett folk som ser sig själva som ”individer” kommer att rösta helt annorlunda än ett folk som naturligt betraktar sig själva som en länk i en kedja av generationer.
I denna kamp ingår naturligt skapandet av egna former av musik, skönlitteratur, och så vidare, likaväl som infiltration av de accepterade formerna av kultur med teman ur vår världsbild. Det finns inte en metod som är den rätta, utan alla kan här ha en roll att spela. Den framgångsrike författaren som, helt hypotetiskt, smygläser Motpol kan skriva nästa bok ur ett lite mer identitärt perspektiv, likaväl som man kan skriva insändare till tidningarna där man ifrågasätter både dagspolitiken och de värderingar som ligger bakom den.
Krebs avser främst kampen i den vetenskapliga världen med sitt program, men metapolitik kan föras på ett flertal fronter. Detta är inte minst fallet i Sverige, där de politiskt korrekta grupperna tycks ha ett ovanligt hårt grepp om den akademiska världen.
The tragedy of the contemporary world is the tragedy of disloyalty: the uprooting of every culture, estrangement from our true natures, the atomization of man, the levelling of values, the uniformity of life. A critical and exhaustive engagement with modern knowledge – from philosophy to ethology, from anthropology to sociology, from the natural sciences to history and educational theory – if carried out with the appropriate intellectual rigour and sound empirical methodology, can only contribute to throwing light on the general confusion of the world. It is with such fundamental considerations that the Thule-Seminar is concerned. Open to the intellectual and spiritual life of our age, yet critical of all ideological dogmas, its research is based on a sense of commitment to western culture. The Thule-Seminar is concerned with clarifying the basic questions at the heart of the movement of ideas, with redefining the key cultural concepts and the discovery of new alternatives to the core problems of the age. The Thule-Seminar proclaims a European Europe which must become aware of its identity and its destiny.
Pierre Krebs: The metapolitical rebirth of Europe
Om skribenten: Joakim Andersen
