Studerar man den moderna ”vänstern” inser man ganska snabbt att frågor som har med klasskamp och arbetarklassen att göra har ersatts av frågor som har med homosexuella, invandrare och feminister att göra. En person som studerat detta är professor Paul Edward Gottfried, särskilt då i boken The Strange Death of Marxism.
Marxismens tre faser
Gottfried följer i sin bok marxismens utveckling från ekonomisk teori med klasskamp i centrum. Den klassiska marxismen förutspådde kapitalismens snara undergång, klasskampens övergång i proletariatets diktatur, och en radikal samhällsomvandling.
När detta inte ägde rum, och den kommunistiska väljarkåren vägrade att öka över cirka 30% även i länder som Italien och Frankrike, var de marxistiska intellektuella tvungna att tänka i nya banor. Man plockade då enstaka element ur den klassiska marxismen, som man gjorde till kärnan i nya tankesystem. I praktiken var det normalt kulturella och filosofiska inslag från marxismen som man plockade, och några kända namn i denna process var Sartre, Gramsci, och Frankfurtskolans medlemmar. Inte sällan kombinerade man också marxismen med andra skolor, såsom hegelianismen och freudianismen. Men man var fortfarande mån om att de synteser man skapade skulle finnas kvar inom marxismen. Detta kallar Gottfried för neomarxismen.
Neo-marxismen följdes av det som Gottfried kallar post-marxismen. Här har ”vänstern” i praktiken accepterat kapitalismen, och ägnar sig nästan enbart åt kulturella frågor. Målet är fortfarande att förgöra den europeiska civilisationen, men det handlar inte om klasskamp utan om kamp mot kärnfamiljen, mot nationen, mot religionen, och så vidare. Ett vanligt namn på detta är ”kulturell trotskism”.
Kärnan i post-marxismen är ”anti-fascismen”, och det projekt som går ut på att byta ut Europas befolkning.
Gottfried skriver att han efter att ha studerat Europas historiska kommunistpartier känner en betydande sympati för deras gamla arbetarklassmedlemmar. De var egentligen inte särskilt anti-nationella eller några direkta fiender till familjen, utan det de hoppades var att partierna skulle kunna ge dem en bättre materiell standard. Gottfried påpekar också sådant som vi sällan får höra, som att det franska kommunistpartiet länge försökte medla mellan den infödda arbetarklassen och de nordafrikanska immigranter som partiet hoppades skulle återvända till Nordafrika och sprida marxismen där. Intressant i sammanhanget är att kommunistpartierna ofta var senare med att anamma den kulturella trotskismen än socialistpartierna. Ett exempel är svenska KPML (r) som länge var skeptiska mot massinvandring och ”bögeri”. Det är alltså möjligt att de gamla 68-orna ganska tidigt sökte sig till de större vänsterpartierna, snarare än till de mer arbetardominerade kommunistpartierna.
Post-marxismen som ideologisk amerikanisering
Den europeiska vänstern är ofta paradoxal. Den kanske största ironin är att den ofta har en anti-amerikansk retorik, men att kärnan i dess ideologi går att spåra tillbaka till USA.
Gottfried påpekar hur ”denazifieringen” av Tyskland efter kriget särskilt var något som ägde rum i den amerikanska zonen. Ryssarna var främst ute efter att hämnas, och att flytta industrier österut, men amerikanerna ville förändra tyskarnas själva världsbild. Normalt kallar man det hjärntvätt när man går in för att förändra ett folks syn på sig själva och sin historia, men detta har sällan ens diskuterats.
Den officiella myten gör till exempel gällande att alla som förföljdes efter kriget var ondskefulla nazister, men professor Gottfried tar upp flera exempel på tyska nationalister och konservativa som varit aktiva motståndsmän men som ändå misshandlades och förföljdes. Bland dem Ernst von Salomon som rentav var gift med en judinna. Målet var alltså inte att bestraffa ”onda” människor. Målet var att förändra ett helt lands politiska landskap, och att eliminera anti-liberala och nationalistiska tankar. Ett inslag i detta var att få tyskarna att känna skuld för sin historia och för att de var tyskar.
Denna officiella hjärntvätt fick ett ganska förväntat resultat när den generation som växt upp med indoktrineringen i både skola och media blev vuxen och hatiskt anklagade sina föräldrar för att ha varit ”nazister”. I tämligen våldsam form handlar det naturligtvis om RAF. Det ironiska är att denna militant anti-amerikanska rörelse knappast hade uppstått om landet inte varit så amerikaniserat. Detsamma gäller det tyska fenomenet ”antideutsche”, som Gottfried också tar upp. Absurda situationer som tyskar som skriker ”dom borde ha dödat allihop” när andra tyskar sörjer offren för allierade bombräder mot civila mål, skulle knappast varit möjliga utan den amerikanska indoktrineringskampanjen. Detta gör att Tyskland är det kanske tydligaste exemplet på de ideologiska och sociala trender Gottfried studerar.
Gottfried noterar också hur allt det vi förknippar med ”politisk korrekthet” kommer från USA:s akademiska ”vänster”. Skillnaden är att de brukar vara 10-15 år tidigare än oss med sådant som kvotering, positiv särbehandling och begrepp som ”hate crime”. En annan skillnad är att man i Europa ofta går längre, man sätter till exempel historierevisionister i fängelse i Europa men inte i USA.
Gottfried spårar post-marxismens rötter till amerikansk samhällsutveckling under tidigt 1900-tal. Detta var en tid då samhällsplanering, social ingenjörskonst, och liknande, kom att ses i ett väldigt positivt ljus av de amerikanska ledarna. Det var genom sådan ingenjörskonst man skulle kunna lösa rasfrågan till exempel. Dessa ingenjörer och planeringsfantaster kom att ta emot européer som Myrdal (”An American Dilemma”, den mer än tusen sidor tjocka boken om negerfrågan) och den tyska Frankfurtskolan med stort intresse. Det var särskilt Frankfurtskolans böcker om antisemitism, fördomar och rasism som man intresserade sig för, men Gottfried understryker att det var en inhemsk amerikansk utveckling egentligen. Hur som helst, man kom att ta till sig Frankfurtskolans beskrivning av ”rasism” som ett symptom på psykisk störning och ”taskig barndom”, och deras recept i form av kollektiv terapi och hjärntvätt (Gottfried nämner att många av de ledande i ”denazifieringen” av Tyskland var starkt influerade av Frankfurtskolan). På sikt exporterades sedan Frankfurtskolans idéer tillbaka till Europa, men nu i en ny, amerikansk form.
Post-marxismen som politisk religion
Inspirerad av Eric Voegelins klassiska bok The Political Religions från 1938 undersöker sedan Gottfried om post-marxismen är vad man kan kalla en politisk religion. Det påpekas ju ibland att 1900-talets ideologier stalinism och nationalsocialism var sådana politiska religioner, men Gottfried finner det minst lika intressant att studera vår tids dominerande ideologi. Han finner att post-marxismen, eller den politiska korrektheten, ”anti-fascismen”, och dess många andra namn, faktiskt har stora likheter med en politisk religion.
Den har gnostiska inslag, genom att det är en visdom som bara de utvalda kan ta del av. Den har manikeistiska inslag, alltså det är en dualistisk religion som skiljer på Goda och Onda (och de okunniga som måste utbildas). Gottfried tar upp det religiösa raseriet som griper tag i post-marxister så snart någon hädar mot deras tankesystem. Han beskriver hur de alltid misstänkliggör människor som tar upp fel frågor (i Frankrike har det gått så långt att om man vill ta upp kommunismens offer så kallas man direkt för ”revisionist” av en upprörd överhet som sedan påstår att man endast gör detta för att ta bort uppmärksamhet från Förintelsen, eller relativisera den). Detta känslomässiga och religiösa synsätt innebar bland annat att den franska ”vänstern” kallade judar som vittnade om förtrycket i Sovjet för ”naziagenter”.
Gottfried påpekar dock också att post-marxisternas marxism mest är en fråga om nostalgi och offentliga riter, som Första Maj. Det finns väldigt lite kvar som Karl Marx skulle känna igen sig i hos dessa människor.
I det sista kapitlet så utför också Gottfried en synnerligen njutbar intellektuell avrättning av vänstergurun Habermas, som gärna talar om det fria samtalet ”utan herrar”, men som själv tar till fula metoder som ”guilt by association” så fort någon tänker fel. Gottfried tar också upp likheterna mellan post-marxismen och neo-konservatismen (en ideologi han som ”gammaldags” konservativ inte har mycket tillövers för).
Strange Death of Marxism är alltså en bok som borde vara obligatorisk läsning för klasskampsvänstern. Gottfried är själv inte rasist på något vis, utan han är orolig över att en politisk religion håller på att ta över samhället. Samtidigt bör han läsas av både liberaler och identitärer, både för att vi ska förstå vad vi har emot oss, och för nyttig självrannsakan (alla ideologier kan nämligen utvecklas till politiska religioner).
En recension av boken sammanfattades tidigare på bloggen i detta inlägg: Paul Gottfried och marxismens märkliga död
Mer Gottfried hittar vi här: Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Om skribenten: Joakim Andersen
