De flesta dokumentärer är att betrakta som propaganda för maktelitens olika fraktioner. Det är därför med glädje man ser en dokumentär om vanliga amerikaners kamp för att få den illegala invandringen under kontroll. En sådan dokumentär är The Line in the Sand. Än så länge kan den vara svår att få tag på för svenskar, så dagens inlägg blir en mer ingående sammanfattning.
Line in the Sand börjar med att följa vanliga amerikaner, arbetarklass, småföretagare, bönder, främst av europeisk härkomst (”vita”). Det är människor som är väldigt sårbara för ”stupid redneck”-stämpeln, alltså vanliga arbetarklassvita av den typ som vita liberaler och vänster ser ner på och försöker få tyst på. Men om man som vit liberal/vänster för en stund frågar sig själv vilka krafter det är som får en att se ner på fattiga vita men svärma för fattiga bruna, så kanske vi kan återgå till recensionen. Dessa vanliga amerikaner är nämligen ovanliga på så vis att de på sin fritid ägnar sig åt att bevaka gränsen mot Mexiko. De använder inga våldsamma metoder, utan deras metod är att tipsa den ”egentliga” gränsbevakningen om grupper av illegala immigranter, samt att hålla kvar dem på platsen genom att prata med dem.
Detta är människor vars röster aldrig blir hörda i media, utan som bara förvandlas till notiser eller svepande exempel på ”rasism”. Men när man hör dem berätta vad som driver dem att lägga så mycket tid på detta, och att utsätta sig för de faror det faktiskt innebär, så inser man att det är helt vanliga människor som försöker att försvara sitt lokalsamhälle och att skydda det från massiva förändringar till det sämre. Eftersom deras hem ligger invid gränsen till Mexiko, så pågår det en veritabel folkvandring genom deras trädgårdar. Människor på genomresa lämnar allt från avföring och använda tamponger till plastflaskor och skräp på deras egendom, bryter sig in i deras bilar, har sönder deras stängsel, och så vidare. Samtidigt rör det sig både knarksmugglare och brottslingar i folkvandringen. Knarklaboratorier sätts upp i nationalparker, människor hotas att sälja sin mark till knarkligor. Vi får höra om en man vars stängsel hela tiden kördes sönder av bilburna herrar, tills han fick nog av det och avlossade några skott mot dem. Vad som då hände var att de återvände, avlossade ett större antal skott mot hans hus, och brände hans bil. Man kan naturligtvis tycka att denne herre var en slem rasist och förtjänade det som hände, men förmodligen skulle man inte uppskattat att ha råkat ut för det själv. Etnomasochism är alltid mysigast på distans.
Den illegala massinvandringen driver också ner lönerna i samhället. Det sägs ibland att invandrarna bara tar jobb som ingen infödd amerikan vill ha, men dokumentären visar tydligt att det som händer är att lönerna sänks tills ingen amerikan kan konkurrera. Likaså minskar det hela skatteintänkterna samtidigt som utgifterna ökar, vilket innebär att skolor och vård blir sämre.
Globalisering
Efter att ha följt vanliga gränsbevakare, ”Minute Men” som de också kallas, ett tag, så kommer filmen in på maktstrukturerna bakom den illegala invandringen. Vi får veta att gränspolisen inte tillåts göra sitt jobb, eftersom högre chefer hellre ser att de stör och bevakar våra idealister. Många av våra ”minute men” är väl medvetna om att makthavarna inte vill ha några hinder för de illegala immigranterna. Detta beror dels på att det demokratiska partiet ser dem som framtida väljare, och att det republikanska partiet ser dem som billig arbetskraft. Det beror också på att det finns mäktiga lobbygrupper som verkar för detta. Våra idealister står alltså helt ensamma, och media är också emot dem. Man kan spåra en stor förtvivlan och sorg hos våra ”minute men”. De är, precis som du och jag, uppvuxna med tron att om man har rätt så kommer ens sak att tas upp av media och orättvisor att åtgärdas av politikerna. Ett vanligt steg när man börjar genomskåda samhällets lögner, till exempel invandringsfrågan, är att man blir förvånad över att detta inte verkar fungera. ”Men jag har ju rätt. Jag har ju för fan rätt, jag har hur mycket statistik och bevis som helst, och dom jävlarna vill inte ens argumentera med mig utan kallar mig bara rasist”, är den förtvivlade och arga reaktionen man då genomlever.
Kevin MacDonald
För att förklara mekanismerna och maktstrukturerna bakom den illegala massinvandringen, så intervjuas också professor MacDonald i dokumentären. MacDonald har skrivit Kritikkulturen, där han studerar hur grupper av judar varit överrepresenterade i rörelser som undergräver det europeiska samhället (genom marxism, feminism, och lobbyverksamhet för massinvandring), och det är en sammanfattning av delar av den boken han ger i intervjun. Det kan vara värt att understryka att professor MacDonald inte påstår att alla judar, eller ens en majoritet, var aktiva i dessa anti-europeiska rörelser (den uppmärksamme läsaren av webblogg Oskorei vet sedan tidigare att i motståndet mot den terapeutiska staten återfinns bland annat den judiskättade professor Gottfried och den gröne traditionalisten Goldsmith). Inte heller påstår han att judar är födda onda. Däremot påstår han att judiska intressen inte automatiskt sammanfaller med nordeuropeiska intressen. Detta är förmodligen den mest kontroversiella delen av dokumentären, men det är intressant att se MacDonald utveckla och popularisera tankarna från sin bok.
Hur som helst, professor MacDonald gör en historisk studie av invandringspolitiken i USA. Inledningsvis var den mer eller mindre fri. Men det var då främst likartade etniska grupper som invandrade, alltså nordeuropeiska sådana. Under 1900-talets början tillkom det en stor invandring från södra och östra Europa, och bland dem fanns många östeuropeiska judar. De var ofta både fattiga, och politiskt radikala efter sina erfarenheter i Östeuropa. De bedömdes därför vara betydligt mer avvikande, och svåra att assimilera, än tidigare invandrargrupper. Därför kom det 1924 en lag som satte upp kvoter för hur många som fick invandra av olika grupper. Målet med denna lag var att bevara ett etniskt status quo.
Judiska lobbygrupper såg av naturliga skäl detta som en rasistisk lag, och kom enligt MacDonald att verka aktivt för att förändra den. De lyckades med detta under 1960-talet, då först de etniska kvoterna togs bort. Därefter kom man att verka för att öka maxantalet invandrare. MacDonald förklarar detta med att dessa judar såg sig själva som en del av en koalition av grupper som förtrycktes av nordeuropéerna. Man kände också att man var tryggare i en mångkulturell stat än i en som dominerades av nordeuropéer. MacDonald menar dock att detta, självupplevda, judiska intresse är motsatt nordeuropéers etniska intresse. Dessa har helt enkelt mycket lite att vinna, och mycket att förlora, på att bli minoritet i USA.
When you are a minority group, you better hope that the other groups in society are nice to you. Well, we Europeans should be concerned that our future will be as a minority group. And we will then be at the whim of coalitions that may have very hostile intent toward us. That we will loose control of our own future. That’s the issue here, it’s as simple as that.
– Kevin MacDonald
”Leve Rasen”
Riktigt intressant blir dokumentären när den filmar en demonstration av en organisation mot illegal invandring, Wake Up America. Det dyker då upp en motdemonstration, främst bestående av människor av mexikanskt ursprung. Dessa har dels de klassiska antirasistiska plakaten i stil med ”No Racism, Yes Diversity” och ”Racism is a Deadly Plague”, som gör sig bra på TV. Men deras slagord är väl så rasistiska som deras motparters. Vi får höra saker i stil med ”Viva La Raza”, vilket bland annat betyder ”Leve Rasen” och ”Leve Folket” (das Volk som avses är hispanics), och ”Go home to Europe, this is our land”. Ett långt plakat med texten ”Don’t forget the Alamo” är också av intresse. Vi får också höra mexikanska ledare som påstår att massinvandringen är ett sätt för dem att erövra delar av södra USA som en gång var deras.
Professor MacDonald påpekar att vi kommer att få se etniska konflikter i USA i framtiden, i takt med att nordeuropéerna förlorar sin majoritetsställning. När man ser de självmedvetna medlemmarna av La Raza så inser man att han har en poäng. Han påpekar också att det är de unga som kommer att drabbas hårdast, men som också kommer att påbörja en förändring i sin mentalitet och slå tillbaka.
And I think young, White people are gonna feel the brunt of this. One of the problems right now is that most middle class White people don’t feel these pressures. Their children are gonna feel them. And I think it’s the children who are gonna change, and start to exert their interests. Because if they don’t exert their interests, they are gonna be the first group in history that hasn’t exerted their interest. It’s as simple as that.
– Kevin MacDonald
The problem is for the next generation. That’s when the hurt’s gonna come.
– Wes Bramhall, Arizonans for Immigration Control
Länkar:
National Vanguardartikel om filmen
Folkets Nyheterartikel om USA:s öppna gränser
Hednisk artikel om den kommande kampen om södra USA
Om skribenten: Joakim Andersen
