The order of castes, the highest, the dominating law, is merely the ratification of an order of nature, of a natural law of the first rank, over which no arbitrary fiat, no ”modern idea”, can exert any influence. In every healthy society there are three physiological types, gravitating toward differentiation but mutually conditioning one another, and each of these has its own hygiene, its own sphere of work, its own special mastery and feeling of perfection. It is not Manu but nature that sets off in one class those who are chiefly intellectual, in another those who are marked by muscular strength and temperament, and in a third those who are distinguished in neither one way or the other, but show only mediocrity – the last-named represents the great majority, and the first two the select. The superior caste – I call it the fewest – has, as the most perfect, the privileges of the few: it stands for happiness, for beauty, for everything good upon earth.
The Antichrist är ett av Nietzsches sista verk, men också ett av de mer lättolkade, och dagens inlägg blir därför ett utdrag ur den boken. Utdraget berör det avsnitt där han med gillande beskriver det indiska kastväsendet, som det återfinns i Manus Lagbok. I den första delen av utdraget förklarar Nietzsche att kaster egentligen inte är något som uppfunnits av människor, utan det är något som finns i naturen. I varje samhälle kommer det att födas de som är intellektuella och mystiker, de som är krigare och härskare, och den stora majoritet som inte tillhör någon av de grupperna. För att ett samhälle/folk ska överleva i konkurrensen med andra samhällen/folk, och med naturens krafter, så krävs det att dessa tre grupper kan samarbeta och respektera varandra.
Nietzsche fortsätter sedan med att beskriva de tre kasterna.
The most intelligent men, like the strongest, find their happiness where others would only find disaster: in the labyrinth, in being hard with themselves and with others, in effort: their delight is in self-mastery; in them, asceticism becomes second nature, a necessity, an instinct.
The second caste: to this belong the guardians of the law, the keepers of order and security, the more noble warriors, above all, the king as the highest form of warrior, judge and preserver of the law.
Let us not underestimate the privileges of the mediocre. Life is always harder as one mounts the heights – the cold increases, responsibility increases. A high civilization is a pryramid: it can stand only on a broad base; its primary prerequisite is a strong and soundly consolidated mediocrity. The handicrafts, commerce, agriculture, science, the greater part of art, in brief, the whole range of occupational activities, are compatible only with mediocre ability and aspiration; such callings would be out of place for exceptional men; the instincts which belong to them stand as much opposed to aristocracy as to anarchism.
To the mediocre, mediocrity is a form of happiness; they have a natural instinct for mastering one thing, for specialization. It would be altogether unworthy of a profound intellect to see anything objectionable in mediocrity in itself.
When the exceptional man handles the mediocre man with more delicate fingers than he applies to himself or his equals, this is not merely kindness of heart – it is simply his duty… Whom do I hate most heartily among the rabbles of today? The rabble of Socialists, the apostles to the Chandala, who undermine the workingman’s instincts, his pleasure, his feeling of contentment…
Wrong never lies in unequal rights; it lies in the assertation of ”equal” rights…
Intressant här är att även om ordet ”medioker” är negativt laddat i dagens språk, så är Nietzsches avsikt inte särskilt negativ (vilket kanske framgår av att han räknar vetenskapsmän och köpmän till gruppen, och det är ju annars två människotyper som de flesta idag ser upp till). Det är därför en nyttig text att läsa för självutnämnda misantroper som ser med förakt på vanliga människor. Vad Nietzsche påpekar är att vanliga människor är vanliga människor, och man behöver inte lägga några moraliska värderingar i det (även om man till en början ofta gör det, jag har också haft en misantropisk period). Det är lite som att bli arg på en häst för att den inte är en hund. De är som de är, och man bör snarare glädjas över att man är som man själv är. Däremot bör inte mediokra ideal styra samhället.
The Antichrist finns i sin helhet här: The Antchrist.
När man läser Nietzsche är förmågan till självständigt tänkande kanske viktigare än vanligt. Det finns mycket som, med hans egna ord, är dynamit hos Nietzsche, insikter man kan använda som vapen mot det liberala, demokratiska och politiskt korrekta samhället. Samtidigt finns det mycket som han inte hade så mycket att säga om, till exempel frågan om hur ett samhälle ska vara organiserat. Mot slutet av Antichrist blir han också lättare hysterisk i sina fördömanden av kristendomen (man märker detta på att meningarna blir kortare och kortare, och utropstecknen fler och fler). Sådana hysteriska utbrott återkommer till och från hos Nietzsche, och det är kanske inte bland dem man hittar de skarpaste vapnen mot dagens samhällsideologier.
Bland de insikter jag själv haft störst nytta av hos Nietzsche är att det egalitära samhället bygger på en skräck för avstånd. Detta innebär att man inte kan erkänna att det finns olika raser, olika folk, olika kön, utan att man hellre vill att alla ska vara likadana och att de reellt existerande avstånden ska avskaffas/blandas till oigenkännlighet. Vidare att våra samhällen kanske kallar sig ateistiska, men att väldigt mycket av det allra sämsta från kristendomen ännu finns kvar i sättet vi tänker (det positiva har däremot rensats ut i sekulariseringen). Man kan till exempel inte förstå etnomasochismen utan begreppet Synd och begreppet Skuld. Begreppet ressentiment, för att förklara människor som styrs av orena, avundsjuka och/eller negativa känslor, är också mycket användbart (och viktigt att ha i bakhuvudet även ifråga om självinsikt). Hur som helst, det finns mycket av värde hos Nietzsche, och en del av mindre värde, och man får själv avgöra vad man själv har användning för i den vapenkammare som är hans filosofiska arv.
Gamla inlägg med nietzscheanska perspektiv:
Anark: Dualism, kryptomonism, etisk mångfald
Avslöjandets psykologi – angiveri som slavmoral
Mer om kaster:
Poetens roll i det indo-europeiska samhället
Skotska sagor och indo-europeiska ideologier
Rigstulan och det nordiska kastväsendet
Tankar kring imperialism, hinduism och universalism
Om skribenten: Joakim Andersen
