Med jämna mellanrum dyker det i radikala rörelser upp tankar på att bygga små kolonier av likasinnade. Detta gäller såväl anarkister som nationalister, kristna såväl som judar. Det kan då vara värdefullt att veta att detta är en strategi som prövats upprepade gånger under historien, och att det alltså finns en hel del lärdomar man kan dra av tidigare försök och misslyckanden (för det har nästan alltid lett till misslyckanden, i alla fall om man sett en livskraftig koloni som målet). Idag är tanken kanske mest aktuell bland nationalanarkister, gröna anarkister, och Asatru Folk Assembly.
En bok som tar upp några av dessa försök är Mark Holloways Heavens on Earth. Han beskriver hur mer än hundra sådana försök att bygga utopiska samhällen skedde i USA under 1800-talet, och att 100,000 personer var inblandade. Holloway beskriver märkliga inslag hos utopisterna, men han menar samtidigt att det var en hedervärd och idealistisk rörelse. Särskilt i jämförelse med senare tiders kommunister, som med våld försökte tvinga andra att leva i deras idealsamhällen. I jämförelse med dessa så ser Holloway en moralisk överlägsenhet hos dessa idealister som försökte att bygga upp ett nytt och bättre samhälle från grunden. Att de sedan sällan lyckades, inte alltid var särskilt realistiska, och drog till sig tokstollar, är en annan sak.
Bland de mest kända utopiska socialisterna nämner Holloway Robert Owen (1771-1858), som fötts fattig men blivit fabrikant och rik. Owen var övertygad om att med rätt uppfostran och utbildning skulle människorna kunna skapa ett bättre samhälle. Han hade provat detta i sitt företag, med utbildning, bättre bostäder och liknande för de anställda, med goda resultat. Owen kom senare att försöka genomföra sina ideal genom den socialistiska kolonin, eller kommuniteten, New Harmony i USA. Där skulle människor leva och arbeta gemensamt, var tanken. Projektet blev ett fiasko, men Owens idéer levde vidare och han ses bland annat som en förgångare till den kooperativa rörelsen.
Holloway tar också upp den kanske märkligaste utopiska socialisten någonsin, Charles Fourier (1772-1837). Fourier blandade kritik av äktenskapet och kapitalismen med bilder av en framtid där havet skulle bli till lemonad, lejonen till fridsamma ”anti-lejon”, människorna få svans, och planeterna ha sex med varandra. Denna lyckosamma framtid menade Fourier skulle komma när mänskligheten bosatt sig i de gemensamma och noga planerade samhällen som han kallade falangstärer. Där skulle man arbeta mindre, och omväxlande. Det är inte direkt svårt att göra sig lustig över Fouriers framtidsbeskrivningar, men hans kritik av samhället och hans beskrivningar av livet i falangstärerna inspirerade många. Det grundades därför flera falangstärer av olika grupper av entusiaster. De blev dock sällan några framgångar, och Fourier satt själv hemma och väntade på att någon vänlig kapitalist skulle knacka på och finansiera hans projekt.
Det kan vara värt att påminna sig om att även om många av dessa samhällsbyggen var socialistiska, så var detta under tiden innan etnomasochismen tagit över vänstern. Både Fourier och Proudhon skrev till exempel saker som idag skulle ses som antisemitiska, och när kommunitetsbyggarna skulle ta hand om frigivna slavar så var det ”separation” som gällde (alltså ett kommunitet för svarta och ett för vita).
Lite kuriosa är att Holloway också tar upp ett svenskt försök att bygga ett idealsamhälle i USA. Det rör sig om den kristne Eric Jansson, som var intensivt anti-lutheransk och därför jagades av Kronan. Janson bestämde sig för att bygga ett demokratiskt, socialistiskt, kristet idealsamhälle i USA, och 1846 anlände de första nybyggarna. Deras samhälle kom att heta Bishop Hill. På två veckor dog 114 av dem i kolera, men gradvis byggde de ett stabilt samhälle. Holloway skriver att det rent ekonomiskt gick bra för jansoniterna, men att Janson under en rättegång 1850 sköts till döds av en missnöjd före detta medlem. Efter detta tappade jansoniterna snabbt sin religiösa entusiasm, och Holloway nämner att de avvek så mycket från sina ideal att de ställde upp med trupper under Inbördeskriget. De hade också problem med att de valda ledarna spekulerade med deras pengar, och 1875 gick Bishop Hill i konkurs. Holloway jämför detta med de tyska Inspirationisterna i Amana, som lever kvar in i vår tid.
Återkommande problem
Några återkommande problem som man ser i dessa utopiska samhällen är bristen på pengar, interna konflikter, och att fel människor drogs till dem. Många idealistiska entusiaster drog igång fourieristiska falangstärer utan att egentligen ha pengar till det. Detta gjorde att man var tvungna att leva torftigt, och inte kunde förverkliga det lyckliga liv som Fourier utlovat i sina böcker. En lärdom av det för vår tid är att om man ska bygga någon sorts samhälle, så måste man vara realistisk i sina mål. Risken är stor att man kommer att tvingas få sina inkomster från det omgivande samhället, till exempel. Vi ser också återkommande problem med konflikter i dessa samhällen. Ibland berodde det på att de leddes av synnerligen auktoritära ledare, rentav psykopater, vilket i Cabets Nya Icarien ledde till öppna strider på gatorna. Ofta drogs också fel människor till dessa idealsamhällen. Istället för hårt arbetande idealister, så kom det latmaskar och galningar (vilket i sig bidrog till konflikterna). Detta kan ha berott på att man ansträngde sig för maximal publicitet, och sedan tog in i princip vem som helst. Ett bättre alternativ torde ha varit att man rekryterade vänner man kände och litade på. En karismatisk ledares död innebar också ofta slutet för samhällena. Många kristna försök var anhängare av celibat, vilket utgjorde ett visst hinder för deras långsiktiga överlevnad.
Framgångsrika försök
De framgångsrika försöken var med några undantag religiösa. Dessa hade den auktoritet och delade värderingar som behövdes för att överleva (även om många religiösa galningar också grundade kortlivade samhällen). En verklig framgångssaga måste man säga att mormonkyrkan varit, och Holloway nämner också Shakersekten. I dagens Sverige kan man kanske nämna Plymouthkyrkan som en religiös grupp som lyckats stå utanför samhället. Gamla amerikanska religiösa samhällen som överlevt under lång tid är annars Amish och Hutteriterna. Inte sällan var dessa religiösa grupper samtidigt etniska grupper (till exempel tyska flyktingar från religionsförtryck), vilket ytterligare stärkte gemenskapen.
Utöver de religiösa grupperna, nämner Holloway dels en grupp kommunister, som svetsades samman av extrem fattigdom, och en grupp individual-anarkister under ”ledning” av Josiah Warren. De senare hade lagt ribban ganska lågt, och godkände att medlemmarna hade sina egna liv och sina egna företag.
Holloway nämner även att man kan se utopisamhällenas framgång på två sätt. Antingen utgår man ifrån att målet var att bygga livskraftiga samhällen utanför samhället, och då framstår rörelsen som ett fiasko (bara de religiösa samhällena överlevde ett sekel). Eller så ser man till hur de lyckades sprida sina ideal i det omgivande samhället, och då är balansräkningen inte längre lika negativ. Owen kom att sprida kooperatismens ideal efter New Harmony, Josiah Warren lärde sig att privatlivet var viktigt efter att ha varit med oweniterna, tidningar som lästes över hela världen trycktes i kommuniteten och falangstärerna, och så vidare. De icke-religiösa samhällen som inte brutit helt med ”storsamhället” tycks också ha varit de mest framgångsrika, man kan se Christiania med dess relation till övriga Danmark, eller de judiska kibbutzerna med deras relation till Israel som exempel.
Uppenbart är i varje fall att den rörelse som överväger att bygga ett litet samhälle bör tänka sig för ett bra tag innan, för risken är stor att det blir det sista den rörelsen gör.
Om skribenten: Joakim Andersen
