I Aftonbladet skriver Nisha Besara en krönika där hon försvarar fenomenet politisk korrekthet mot dess kritiker. Den röda tråden i Nishas artikel är att hon är politiskt korrekt eftersom hon inte vill såra människor, och det låter ju vid första anblicken riktigt sympatiskt.

Problemet med krönikan är att Nisha gör som så många andra politiskt korrekta. Hon beskriver alltså först den mest extrema och motbjudande formen av det ”politiskt inkorrekta”: Som om det vore tufft och coolt att slänga sig med begrepp som "neger", "svartskalle", "bögjävel" och annat som sårar folk. Här håller de flesta nog med Nisha, det är ett märkligt beteende att till vardags slänga sig med begrepp som ”bögjävel”, liksom det är ett märkligt beteende att svära, slänga sig med könsord eller spotta vilt omkring sig, och man har underliga drivkrafter om man vill såra andra oavsett deras ras (den uppmärksamme märker dock redan här att ”svennehora” inte är ett av de uttryck som Nisha i första hand kommer att tänka på när hon ska rabbla upp sårande uttryck, och det är ingen slump).

Som nordisk traditionalist håller man delvis med här, om än av delvis andra skäl än Nisha. Att svära, förolämpa folk annat än i en konfliktsituation, och liknande, är ett tecken på bristande självkontroll och/eller en osund fixering. Det bör därför vara något man som ung nationalist gradvis arbetar bort hos sig själv, ens nationella övertygelse kan visas på andra sätt, och även göra större nytta.

Därifrån drar dock Nisha lite underliga slutsatser.

För det är ju inte så att politisk korrekthet i Sverige och övriga västvärlden enbart handlar om en minimikod för vilka förolämpningar man kan säga offentligt. Tvärtom är det ju dels så att människor förlorar sina jobb och sin frihet för att de tar upp förbjudna ämnen, oavsett hur vårdat språk de har. Vissa frågor är helt enkelt tabu, och så är det oavsett om Nisha vill skylla det på att det är fult att använda n-ordet eller inte. Nisha skriver: Svårare är däremot att ta tag i sina egna fördomar och inse att det politiskt korrekta är det som skapar (osynliga) regler för vad som är okej i vårt samhälle, i samtalet mellan människor. Men hon lyckas inte förklara varför det inte ska vara okej att till exempel diskutera om massinvandring ger ökad eller minskad kriminalitet. Inte heller går hon in på varför sverigedemokrater och andra är sådana man skriver om, men som mycket sällan får svara på det som skrivits om dem.

Dessutom är det så att politisk korrekthet inte bara är en liten beteendekod för vad man får säga om andra grupper, utan själva dess kärna är orättvis. Att förolämpa en afrikan kan ge fängelse, men att förolämpa en svensk är tillåtet. Olika grupper tycks alltså vara olika lätta att ”såra”, eller så är deras känslor olika mycket värda. Bakom denna orättvisa ligger en hel världsbild, där vita män ses som mäktiga monster och svarta kvinnor ses som helgonlika offer, och så vidare. Man kan fråga sig varför vi just ska utgå ifrån en sådan naivt vänsteristisk världsbild när vi konstruerar en kodex för vad som får och inte får sägas (om det nu är ett projekt vi upplever som viktigare än yttrandefriheten). Vi kunde lika gärna utgå ifrån en liberal världsbild, där ingen grupp får förolämpas eller kritiseras, alternativt alla grupper. Vi kunde också utgå ifrån en identitär världsbild, och slå fast att alla folk har rätt till liv och att ett eget hemland är en förutsättning för att många folk ska kunna överleva. En sådan världsbild skulle ge helt andra resultat för vad som är tillåtet att säga i svenskarnas urhem, exempelvis om svenskarna.

När det kommer till kritan handlar det hela i varje fall om makt. Den grupp som kan förbjuda sina konkurrenter och kritiker att ens öppna munnen har onekligen makt, och det ligger i dess intresse att bevara den makten. Och när man väljer vilken världsbild som ska ligga till grund för det politiskt korrekta så är det ett maktutövande. Hur svårt många av de politiskt korrekta och gamla 68-orna än har att se sig själva som makthavare istället för som ”rebeller” som gör ”motstånd”.

Nishas krönika hittar vi här: Smörja att politiskt korrekt är smörja.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.