Man kan utan att överdriva hävda att den radikalkonservativa eller högerradikala världsåskådningen format fler människor som till fullo upplevt verkligheten än någon annan åskådning i förhållande till dess storlek (eller så är det närkontakt med verkligheten som skapar radikalkonservativa). Bland sådana herrar finns veteranen och psykonauten Ernst Jünger, och äventyrare som David Myatt och Otto Skorzeny. Ett ytterligare exempel på detta är samurajättlingen Yukio Mishima. Han var kendomästare och hyllad författare, han reste flitigt, försökte sig med sina anhängare på en kupp för att återupprätta det traditionella och kejserliga Japan, och avslutade sitt liv genom seppuku 1970, samma dag som han avslutat sitt mästerverk The Sea of Fertility.
Sea of Fertility består av böckerna Spring Snow, Runaway Horses, The Temple of Dawn och Decay of the Angel. De utspelar sig i Japan från början av seklet (runt 1910) till dess slut (runt 1970), och beskriver hur det traditionella japanska samhället och dess ideal steg för steg ersätts av nya ”ideal” och nya människor. På så vis är det en djupt sorglig, men samtidigt mycket vacker, svit. Mishimas språk är poetiskt, och han är en mästare på att genom liknelser fånga känslor och miljöer. Som till exempel när han i Runaway Horses ska beskriva känslan man kan ha när man anar något obehagligt, men inte vill veta det säkert eftersom sanningen kan vara för hemsk:
Isao feared pursuing this further. For he felt that something lay hidden, the same sort of feeling that checked one from searching through a clump of grass in which one fears to discover white bones.
Samtidigt gör hans realistiska berättarstil att hans beskrivning av tidserorna blir starkare och får en djupare effekt. När han beskriver storkapitalisten Kurahara i samma bok, som kan ses som en representant för den kapitalistklass av zaibatsus som under 30-talet bidrog till att det gamla Japan förstördes, så är det ingen karikatyr som Mishima tecknar, utan en verklig människa av kött och blod, med både bra och dåliga sidor. Men effekterna av hans politik för de svältande bönderna på landsbygden blir inte bättre för att han också har mänskliga sidor, och har egna fruktträd.
På samma vis blir det övernaturliga i Mishimas böcker trovärdigt, eftersom han för in det så försiktigt i handlingen. Det dyker inte upp några drakar eller gudar, utan det är genom drömmar, märkliga slumphändelser, som det äger rum. Detta ger det också en verkligt främmande natur, närmast skrämmande. Denna realism gör också att beskrivningen av seppuku, rituellt ”självmord”, blir begriplig och samtidigt obegriplig (efter att ha läst Runaway Horses så förstår man i varje fall hur en grupp självmordsbombare tänker och känner under den sista tiden av sina liv). Beskrivningarna av vardagshändelser, som hur kallt det är, i samband med att någon i böckerna begår seppuku, ger det hela en känsla av verklighet som få författare skulle kunna fånga.
Mishima har, som så många andra människor med för komplexa världsåskådningar för att den genomsnittliga liberalen eller socialisten ska begripa dem, kallats ”högerextrem”, men efter att ha läst Sea of Fertility så lutar man snarare åt att beskriva honom som en japansk traditionalist. För han är skeptisk mot 30-talets militarism, och i Runaway Horses finns det med en liten ”kortberättelse” som huvudpersonen Isao läser och inspireras av. Den heter The League of the Divine Wind och utspelar sig under sent 1800-tal, då det traditionella Japan höll på att nedmonteras av västerländskt sinnade styresmän. Det är en tragiskt vacker berättelse om en grupp shintoister, bondsöner och andra män som beslutar sig för att göra uppror för att försvara det heliga Japan mot modernismen. De tar avstånd från nymodigheter som krutvapen, och kämpar bara med svärd, de mest hängivna undviker att gå under telegrafledningar, och det går hos dem inte att skilja andlighet och politik. Styckena där de mejas ner av sina motståndare, och de överlevande begår seppuku, är oförglömliga, och den som inte berörs av dem är nog ett hopplöst fall. Det är också en berättelse som visar att marxister och socialdemokrater inte har något monopol på att vara antikapitalister, de samurajer, präster och bondsöner som faller i kampen för att skydda de fattiga landsbygdsborna från svält och misär finns kvar som förebilder länge efter att man läst Mishima. Särskilt som de visar att man som antikapitalist inte är tvungen att spotta på sina egna traditioner, sitt eget folk och sin egen identitet, utan det är till syvende och sist alltid ett medvetet val.
De fyra böckerna innehåller också många hänvisningar och citat från österländska traditioner. Det centrala temat är reinkarnation, återfödelse, och den följer de två vännerna Honda och Kiyoaki, och deras utveckling. I den första boken dör Kiyoaki efter en omöjlig kärleksförbindelse, men han återföds i bok två, bok tre och bok fyra. I dessa genomgår han samma fyra livsstadier som en människa normalt gör under ett liv; barn, yngling, vuxen och åldring. Honda däremot börjar som rationalist, men hans upplevelser gör att han alltmer blir en ”mystiker” och även tappar kontrollen över sina egna drifter.
Det kanske framgår att Sea of Fertility inte innehåller särskilt mycket action, med Runaway Horses som möjligt undantag. Däremot är beskrivningen av människornas psykologi och utveckling, miljöerna, asiatisk filosofi och tradition, och Japans 1900-talshistoria, oöverträffade. Ibland får man också en inblick i en arkaisk japansk världsbild, som när Kiyoakis farmor i Spring snow reagerar oväntat på en skandal:
She belonged to a generation of women who had thought nothing of washing their dinner plates in a river while corpses were floating past. That was life! And now, how remarkable that this grandson, who seemed so effete at first glance, should have revived the spirit of that age before her very eyes.
Vill man läsa något som stannar kvar i ens tankar under en längre tid, så är The Sea of Fertility i varje fall ett gott val. Ens livssyn och världsåskådning kommer också att må bra av den inblick i shintoism och bushido som Mishima erbjuder, en livssyn som för honom själv var så total och helgjuten att han var beredd att gå i döden för sin egen hand för att vara sann mot den.
Om skribenten: Joakim Andersen
