I dagarna gjorde Folkets Nyheter en kulturgärning och översatte artikeln Statism, Post-Modernism, and the Death of the Western World till svenska. Det är en koncentrerad spengleriansk betraktelse av vår samtid, med tv-serien Sex and the City som utgångspunkt, av Steven LaTulippe. I samma veva tog Fas upp artikeln, i Sex and the City och västerlänningens frivilliga självförintelse, och följde senare upp delvis samma tema i Några reflektioner om den extrema kärleken. Folkets Nyheters översättning finns att läsa här: Etatism, postmodernism och västvärldens undergång.
Själv har jag sett några enstaka avsnitt av Sex and the City, tillräckligt för att kunna instämma i LaTulippes beskrivning av serien som både bitvis väldigt rolig och fascinerande, och fullständigt livsfarlig för ett folk som tar dess värderingar på allvar. Antagligen är det det senmoderna samhällets atomisering och det offentliga rummets slutenhet som gör att vi fastnar för serier som Sex and the City och Vänner, och dokusåpor. Tidigare ingick vi i ett större sammanhang med andra människor, i en by, ett levande kvarter, en församling eller vad det nu kunde vara. Men med den ökande atomiseringen, har vi mer och mer lämnats åt oss själva (västerlänningar ägnar sig mer och mer åt att ”bowling alone” som samhällsforskaren Robert Putnam uttrycker det). Samtidigt har det offentliga rummet stängts för oss, och blivit monopoliserat av en egentligen liten och konform grupp, så inte heller där kan vi känna ett sammanhang med andra människor. För att ha tillträde till det offentliga rummet idag måste man både ha rätt åsikter, se bra ut, och kunna formulera sig. Det innebär att väldigt många har insett att de inte får ta del. I det läget kommer nyfikenheten på, och strävan efter någon sorts samhörighet med, andra människor att ta sig skadliga uttryck. Det kommer att yttra sig som en vilja att invadera deras privata rum, vilket vi tagit upp tidigare i inlägget om medias förvandling från journalistik till pornografi. Och Sex and the City är bara ett symptom bland flera på detta.
Det finns en kärninsikt i LaTulippes artikel, som uttrycker något jag själv försökt sätta ord på länge. Det är följande stycke:
Att tillägga är att jag ofta har antagit att postmodernismens partisaner inser kanske undermedvetet att deras kultur är dömd till undergång på grund av sin oförmåga att fortplanta sig, och att denna insikt kan förklara den överväldigande närvaron av dessa partisaner i institutioner för utbildning och populärkultur, där de kan korrumpera andra människors barn att bli en del av deras dysfunktionella paradigm och sträva efter att föreviga den kulturen utan att faktiskt behöva reproducera själva.
Eftersom västvärlden har anammat denna modell, har den bara två val: den kan kasta av sig postmodernismens ok och återupprätta en organisk kultur som har förmåga att reproducera sig själv, eller så kommer den att koloniseras och köras över av andra, mer fruktsamma kulturer.
Västvärldens eliter tror att de kan undvika en demografisk kollaps genom att importera ersättningsfolk och fördärva dem med postmodernism innan nykomlingarna har möjlighet att påtvinga sin egen organiska kultur på sina värdnationer. Det kanske fungerar i Amerika och dess huvudsakligen latinamerikanska immigrantpopulation, men dess möjligheter vad gäller europeisk islam är är minst sagt höggradigt tvivelaktiga.
LaTulippe uttrycker här själva kärnan i mångkulturalisternas projekt, och den kamp mot tiden de hela tiden tvingas föra. De vill av olika skäl ta hit massiva grupper av bland annat muslimer och asiater, men de har en dold agenda. Den dolda agendan är samtidigt det som hela det mångkulturella projektet bygger på, nämligen att de har en sådan tro på det västerländska konsumtionssamhället att de hoppas att invandrarnas barn kommer att förföras såpass av Coca Cola, MTV och billig porr att de inte bildar någon utmaning mot det nihilistiska samhälle som Västerlandet blivit. Givetvis anar många muslimska, kristna och andra invandrare att det är deras barns själar mångkulturalisterna vill åt, och gör sitt yttersta för att försvara dem. Att detta kommer att bli tydligare och tydligare innebär samtidigt att mångkulturalismens dagar på sikt är räknade. Att det nihilistiska, postmoderna samhället kommer att ersättas av en organisk kultur är givet, frågan är bara om den organiska kulturen kommer att vara av europeisk eller immigrerad härkomst, om våra barnbarn kommer att vara i majoritet eller minoritet i sitt urhem.
Vidare lästips
För den som känner sig mer än rimligt lässugen, kan det nämnas att Folkets Nyheter även lagt upp det journalistiska scoop vi nämnde för ett tag sedan, nämligen intervjun med en anonym polischef om situationen i det mångkulturella Malmö, med den passande titeln Det är på väg att gå rakt åt helvete.
Bloggaren Johan Björnsson har också lagt ner ett jättearbete och sammanställt en musikguide med nationalistisk musik. Inlägget ifråga är överfyllt av tips på band, bra länkar, och liknande, och borde vara matnyttigt för de flesta (själv har jag kommit in i en Roger Pontare-period efter att ha läst den, och börjat grubbla kring behovet av nationalistisk hiphop på svenska, vilket väl i och för sig kan karaktäriseras som måttligt sunt på sin höjd).
För den lässugne kan det också nämnas att Svenska Nihilistsällskapet producerar recensioner och artiklar i nära nog industriell skala.
Om skribenten: Joakim Andersen
