Frågan om maktens legitimitet är ständigt aktuell. De flesta moderna ideologier anser att denna legitimitet kan kopplas till folkviljan. Detta innebär att om makthavarna representerar folkets vilja, så är deras maktinnehav legitimt. Liberaler och socialdemokrater menar att det bästa sättet att bevisa att man verkligen representerar folkets vilja är att man är vald i parlamentariska val, medan kommunister och en del nationalister föreställer sig andra former av representation (sedan kejsar Augustus’ dagar ofta i form av bostadskommitéer, sovjeter eller liknande i kombination med någon sorts upplyst despot). Gemensamt för dessa moderna ideologier är i alla fall att makt ses som legitim om den utgår ifrån folkviljan. De moderna inbillar sig gärna att skillnaderna mellan olika statsskick är av yttersta vikt, och att demokratiskt valda ledare alltid är mer i samklang med folkviljan, att folket aldrig har minsta påverkan på de styrande i en ”diktatur”, eller att ledarna alltid är idioter och lyder den lömska ”Juden” i demokratier. Dessa kategoriska uttalanden behöver man inte ta på större allvar, gemensamt för moderna ideologier tycks vara en fixering vid former och en närmast autistisk blindhet när det gäller deras reella innehåll (i det här fallet exempelvis de värderingar och den livssyn som vägleder styrande och styrda i både ”demokratier” och ”diktaturer”).

Som traditionalist härleder man däremot en stats legitimitet inte från den metafysiska ”folkviljan” (ett begrepp som redan anarkismen plockat i småbitar), utan från hur väl den förverkligar en högre ordning. Detta innebär att en stat som tillåter tortyr av djur i massiv skala är illegitim, även om den politiken har en majoritet av befolkningen bakom sig. Detta helt enkelt eftersom sådant djurplågeri är fel, oavsett vad skiftande majoriteter kan tycka om det. På ett instinktivt plan inser de flesta riktigheten i den traditionella inställningen, vissa saker inser vi är fel oavsett om de har stöd av en majoritet.

Intressant är den devalvering av legitimiteten som ägt rum i de västerländska demokratierna. Andelen människor som uttrycker stort förtroende för politiker, myndigheter, och de ideal de står för, minskar stadigt. Samtidigt har de bredare massorna inte utvecklat något egentligt revolutionärt medvetande, vilket innebär att det istället är apati och passiv konsumtion som brett ut sig snarare än opposition.

Det har också lett till att även den tidigare synen på folkviljan som mätaren för hur legitim en regim är, har urholkats. Att den svenska regeringen inte för en invandringspolitik som folket vill ha, eller att den amerikanska inte för den sociala politik folket skulle vilja ha (och det finns många opinionsundersökningar som visar på detta), eller att det vuxit fram en politisk klass, ses då inte som någon stor fråga längre. Det viktiga är istället att man följt reglerna när de kommit till makten. Legalitet har alltså ersatt legitimitet. Detta har den märkliga effekten att vare sig den amerikanska eller den svenska regeringen har en majoritet ens av väljarna bakom sig (och än mindre av folket i sin helhet), och detta nämns knappt som ett problem. Detta innebär att de demokratiska formerna överordnas ett demokratiskt innehåll.

Zapatisterna har uttryckt detta på följande vis:

”…Vid någon punkt i den moderna historien ersätts legitimitet med legalitet och när de där uppe tycker att legaliteten är fel, då måste lagen förändras. När de där nere tycker den är fel, då måste lagen upprätthållas… för att straffa de som bryter den.”

Källa

Men det finns hopp, för apatin kan inte växa i evighet. Och hoppet har uttryckts av den gamle italienske samhällsfilosofen Gramsci på följande vis:

"På ett visst stadium på sin historiska väg bryter sociala grupper med sina traditionella partier. Det betyder en brytning både med de traditionella partierna och med deras särskilda organisationsformer. Människorna som utgör och representerar dessa partier och leder dem ses inte längre som verkliga talesmän för klassen eller klassegmentet."

Vilket i sin tur innebär att även om det allmänna medvetandet är väldigt långsamt när det gäller att genomskåda dåliga system och dåliga ledare, så sker det så småningom. Men man kan som oppositionell påskynda processen en aning.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.