Som nordisk hedning kan man inspireras av hinduismen, då denna delvis bygger på samma indo-europeiska ursprung som asatron gör. Den moderna hinduismen är visserligen en syntes av den äldre dravidiska traditionen (särskilt tydligt i de shivaistiska kulterna) och de indo-europeiska erövrarnas tro, men om man bara är medveten om detta så finns det mycket matnyttigt att hämta från Indien.

Vi har tidigare tagit upp hur det indiska kastväsendet är ett exempel på en fungerande ”mångkultur”, där man bevarat urbefolkningar i tusentals år. Detta inlägg finns här: Tankar kring imperialism, hinduism och universalism, och visar hur indierna hittade en lösning bortom de två universalistiska alternativen (som är assimilering eller folkmord). På samma sätt lyckades man inordna religiösa nyskapelser i kastsamhället, genom att sikherna ofta fungerade som en militär ”kast” (även som taxichaufförer), och den kristna minoriteten fungerade ofta som en ”kast” av järnvägsarbetare. När kaster blandats (särskilt brahmanerna tycks ha haft en tendens till detta), har avkomman ordnats som nya kaster.

De fyra livsmålen/purusharthas
Indologen och traditionalisten Alain Danielou har skrivit ett flertal böcker om den indiska traditionen, en av dessa är Virtue, Success, Pleasure & Liberation. I denna tar han upp de fyra livsmålen i den indiska traditionen, livsmål som kan vara nyttiga att använda som jämförelse när man som svensk nyhedning försöker rekonstruera en egen livssyn. Man kommer att upptäcka en del skillnader, där dagens hinduism visar sina dravida rötter, men de fyra livsmålen kommer ändå att vara användbara.

Som antyds av bokens titel är dessa livsmål dygd, framgång/välgång, tillfredställelse och befrielse. Grundtanken är att om man ignorerar ett av dessa livsmål, så kommer man att misslyckas med de andra. Detta innebär att extrem puritanism är lika onyttigt som en extrem strävan efter rikedom. Den som helt saknar pengar har svårt att leva dygdigt, och så vidare.

Dygd
Det första livsmålet är dygden, dharma, moraliskt självförverkligande. Man lever dygdigt när man följer sin egen natur (och då menar indierna ens verkliga natur, inte flyktiga drifter). Olika kaster har olika definitioner på vad som är ett dygdigt liv, vilket bygger på en antiegalitär insikt om att människor är olika. Danielou citerar angående brahmanakastens och kshatriya/krigarkastens plikter:

Selflessness and study are the virtues of the Brahmana.

Courage, aggressiveness, endurance, dexterity, never fleeing the battle, generosity, the taste for power, are the duties compatible with the nature of the Kshatriyas.

Köpmannakastens liv påminner mycket om brahmanens, men istället för studier är deras plikt att ägna sig åt jordbruk, affärer och landets ekonomiska liv. De skall även dela med sig av sina rikedomar genom välgörenhet i olika former.

Avseende shudrakastens liv skriver Danielou att de har den största friheten. För dem är det tillåtet med polygami och skilsmässa, och de får roa sig som de vill. Det finns även shudramiljonärer, eftersom kast inte är samma sak som klass.

Den starka betoningen vid dygd och moraliskt självförverkligande överensstämmer väl med den fornnordiska traditionen. De källor som bevarats betonar kanske mest krigarkastens dygder, det samhälle där Eddan skrevs ner tycks ha varit mer militariserat än Indien. Men det finns fler förebilder bland hedendomens många gudar och hjältar än enbart Tor, och de döda kunde hamna i fler gudars palats än enbart Valhalla.

Synen på moral är också liknande i de båda hedniska traditionerna, det är inte moralistiska religioner med gudar som säger ”gör si” eller ”gör inte så”, och som hotar med straff. Istället handlar det om att handla i enlighet med sin egen natur, vilket ju också anknyter till nietzscheanismens ”differens-tänkande”.

Framgång
Det andra livsmålet är framgång, artha, socialt självförverkligande. Rikedom är en förutsättning för både dygd, tillfredsställelse och befrielse, antingen på det individuella eller det nationella planet (Indiens tiggarmunkar har visserligen själva sina rikedomar bakom sig, men om det inte fanns ett ekonomiskt fungerande samhälle runt dem skulle de ändå svälta ihjäl). Men man ser främst rikedom och framgång som medel för att uppnå och förverkliga andra mål, och den som endast eftersträvar rikedom ses som en förkrympt person som inte utvecklar hela sin personlighet.

Även här påminner den indiska hedendomen om den nordiska. I till exempel Gautreks saga ser vi hur framgång och rikedom inte är något som föraktas (ens när medlen för att nå det är en aning tvivelaktiga), och vikingarnas handelsresor är välkända. Detta livsmål är av stor vikt, särskilt som ett medel för att nå andra mål, och man kan därför uppmana sina mer politiskt lagda läsare att skaffa sig en utbildning, ett företag, eller på annat vis bli så rika som det går. Så länge man minns att det är just ett medel, så är det inte av ondo att nedstiga i det sociala kriget och försöka tillskansa sig så mycket pengar och makt som möjligt.

Tillfredställelse
Det tredje livsmålet är tillfredsställelse, kama, sensuellt självförverkligande. Som modern västerlänning tänker man förmodligen direkt på sex när detta kommer på tal, men det är bara en del av det hela (god mat, vin, estetiska upplevelser, ingår också). På samma sätt som pengar och framgång ses som ett medel, så ser man den egna kroppen som ett verktyg. Och det är ett verktyg man då bör hålla i god form, som en fin rashäst.

He must not forget, however, that his body is not himself but is only a vehicle, which he must look after with the same care and affection as a fine horse. If he ignores the body’s pleasures and neglects to satisfy them, his body will betray him somewhere along his path and he will not fulfill his destiny.

Den indiska synen på sexualmoral skiljer sig en hel del från den kristna, och även en del från den fornnordiska. Man accepterar ett flertal fenomen som ses som syndiga i Europa, eftersom begreppet ”synd” fungerar annorlunda i ett samhälle som inte är moralistiskt. Prostitution, kast- och rasöverskridande förbindelser, homosexualitet et cetera är accepterade. Det viktiga i den indiska traditionen är att dessa inte leder till äktenskap eller avkomma (det är alltså effekterna för samhället som är det centrala i Indien, inte moralfrågor eller ”synd”).

Om man studerar den shivaistiska, för-ariska traditionen i Indien, så kommer man att misstänka att detta åtminstone delvis är ett arv från shivaismen. Synen på den egna kroppen som en rashäst, som man bör unna det goda livet ibland för att den ska fungera optimalt, är dock sund. Att våra förfäder hade en förkärlek för mjöd, och i vissa fall hasch (vad jag vet rör detta dock snarare forniranska än nordiska folk), antyder också att en sådan syn var vanlig här.

Nu är det inte direkt önskvärt att börja röka hasch bara för att imitera sarmaterna och andra halvt bortglömda indo-ariska folk, men ska man kunna skapa ett långsiktigt hållbart och attraktivt alternativ, ett parallellt samhälle kort sagt, så måste man till en del göra sig av med den extrema puritanism som präglar delar av det nationalistiska Sverige.

Befrielse
Det fjärde, och slutliga, livsmålet är befrielse, moksha, andligt självförverkligande. När en indier känner att han fått ut det han ville av de tre andra livsmålen, och de inte längre har så mycket att ge honom, så lämnar han samhället och blir en kringresande tiggarmunk. Dessa försörjs av det övriga samhället, och deras mål är befrielse från denna värld.

Det är svårt att veta om det funnits liknande kringresande mystiker i det forna Norden (att det funnits mystiker vet vi ju, Oden är kanske den mest kända), eller om sannyasi-fenomenet snarare har rötter i den äldre dravida civilisationen. Detta är hur som helst det vi saknar mest i dagens Sverige, för att vi ska ha en levande hedendom så behöver vi en hedendom som är äkta, som har mystiker, och alltså är mer än bara identitära symboler. Hur detta ska åstadkommas är en svårare fråga.

Mångkulturens paradox
Mångkulturen är en paradox, till sitt själva väsen en självmotsägelse, och det blir tydligt av en jämförelse med hinduismen. Å ena sidan bygger mångkulturen på fredlig samexistens av ”kulturer”, å andra sidan måste alla dessa kulturer rensas på anti-liberala inslag till den grad att de förlorar sin själ. ”Mångkultur” är alltså en form av kulturliberal imperialism, som diskret tvingar alla kulturer att underordna sig liberala värderingar. Diskret tvingar man muslimer (och för den delen även vissa kristna) att tona ner det antikapitalistiska kravet på en räntefri ekonomi och allt som kan anses förtrycka kvinnor, diskret förvandlas varje kultur från en levande helhet till en ansamling liberaler med lite konstigare kläder än majoritetsbefolkningen, eventuellt även med exotiska matvanor.

Den indiska traditionen är för en västerlänning djupt politiskt inkorrekt även den. Detta innebär att de fyra livsmålen kan kopplas till de fyra kasterna, till de fyra människoraserna, de fyra åldrarna, et cetera. Den vita rasen ses då som kopplad till brahmanakasten, den röda som kopplad till ksatriyakasten, den gula till vaishya (bonde- och köpmannakasten), och den svarta till shudrakasten (hantverkar- och arbetarkasten).

På samma sätt söker brahmanakasten i första hand befrielse, krigarkasten dygd, köpmannakasten framgång, och hantverkarkasten tillfredställelse. De strävar visserligen efter alla de fyra livsmålen, och ska igenom livets fyra stadier, men de ägnar inte lika mycket tid och energi åt samma mål. Man kan dock misstänka att ”mångkulturen” har svårt att acceptera exempelvis kastväsendet.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.