Det finns en märklig ironi i att en kulturminister som under många år konsumerat TV utan att vilja betala TV-avgift, nu står bakom ett beslut som kommer att avskaffa den fria entrén på 19 statliga muséer. Eftersom kulturminister Cecilia Stegö Chilò föregått med ett intressant exempel, är det legitimt att fråga sig hur hon ställer sig till att enskilda medborgare som tycker att museiavgiften blivit för hög, följer hennes exempel och smiter in utan att betala. ”Det är för dyrt, och dessutom är era utställningar inte särskilt bra”, skulle kunna vara ett möjligt argument vi kommer att få höra när människor stegar in på muséerna utan att betala.

Skämt åsido, så uppmanar jag inte någon till att planka in på muséer. Jag är inte ens särskilt imponerad av en del av de politiskt korrekta utställningar de presterat på sistone, eller någon stor vän av det utbud som ”public service” använder TV-licensen för att skapa. Men frågan om kulturen och tillgången till den, är ändå intressant och principiellt viktig (och Chilòs dubbelmoral i frågan gör det naturligtvis bara roligare).

Och i frågan om kulturen har den nysvenska ideologen Per Engdahl redan skrivit i Fribytare i folkhemmet. Han slår där fast att ska man ha folkgemenskap, och inte klassamhälle, så är en delad kultur en förutsättning. Detta innebär att nationella kulturinstitutioner, som exempelvis muséerna, inte bör vara något som är beroende av hur mycket man själv, eller ens föräldrar, tjänar. För den delade kultur vi måste sträva efter, så är exempelvis Medeltidsmuséet och Nationalmuseum centrala verktyg. Där kan man följa sina förfäders liv och historia (och kommer att kunna göra så än mer när den värsta PK-ismen förpassats till ett eget PK-Museum). Engdahl sammanfattade kopplingen mellan folkgemenskap och delad kultur med följande ord, och de är lika sanna idag:

Vi måste skapa förutsättningarna för en hemkultur som blir gemensam för hela folket och därmed möjliggör ett friktionsfritt umgänge mellan människor oberoende av deras yttre uppgift i samhället.

Detta är däremot en målsättning som inte den nya regeringen tycks dela.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.