Att Sagan om Ringen och Narnia förmedlar en traditionell världsbild är ganska tydligt, men att detta även gäller Stjärnornas krig är inte lika uppenbart. I fallet med George Lucas’ filmer är det nämligen traditionalism ”via ombud”, eftersom Lucas skapade sitt epos inspirerad av Joseph Campbells tankar. Campbell ägnade sig bland annat åt att studera myter, och finna likheterna och den djupare meningen i dem. Hans tillvägagångssätt påminner därför starkt om traditionalisternas, även om Campbell var mer påverkad av psykoanalysen än exempelvis Julius Evola (många traditionalister har sett psykoanalysens fixering vid oralsexuella faser, oidipuskomplex och liknande som ett sätt att förneka människans värdighet och transcendens). George Lucas var i varje fall inspirerad av Campbells bok om hjältar, The Hero with a Thousand Faces, när han skapade sitt epos.
Campbell jämför i boken ett otal myter och sagor från olika delar av världen, och finner att de i grunden innehåller samma moment. Det är alltså en monomyt han identifierar. Det är samtidigt en ”bruksanvisning för hjältar”, en DIY-manual för hur vi kan växa som personer och slita de kedjor som fjättrar oss i modernitetens lilla, begränsade och långtråkiga värld. Samtidigt är det en manual för hur vi kan ge vår kultur nytt liv, likt Prometheus hämtade elden till människorna och likt Oden hämtade runorna.
Hjältens färd enligt Campbell
Hjältens färd börjar enligt Campbell med ”the call to adventure”. Den blivande hjälten har ofta levt ett trivsamt men begränsat, litet liv. Men det händer nu saker som får hjälten att intressera sig för den större världen. Detta kan vara att det dyker upp en talande groda, en magisk garderob, eller något mer hotfullt som måste tas itu med.
Hjälten stöter ofta på någon form av övernaturlig hjälpare eller lärare/mentor under det tidiga stadiet. Detta kan vara en Obi-Wan Kenobi som lär Luke Skywalker ”the Force”, det kan vara en god fé, eller något liknande. Oden besöker jättarna och ingår brödraskap med en av dem, Gandalf spelar rollen av mentor för hoberna.
Hjälten måste därefter ta sig förbi det första hindret, det Campbell kallar ”crossing of the first threshold”. Ofta tar detta form av någon sorts motståndare eller ”boss”. Därefter hamnar han/hon i det som kallas ”belly of the whale”, mörkrets hotfulla rike. Det kan vara Moria i Tolkiens värld, det kan vara Dödsstjärnan i Lucas’ epos, det kan vara Jesu dagar i öknen i Bibeln, Odens dagar som hängd, et cetera.
Hjälten genomgår i valens buk prov, faror och svårigheter som måste övervinnas. Ytterst är detta alltid inre svårigheter, ytterst är det alltid sig själv man måste övervinna, sin rädsla, sin hybris, sin småskurna egoism. Detta uttrycks med orden ”Fear is the path to the dark side” i Lucas’ epos, i traditionalistiska sammanhang skiljer man mellan det stora heliga kriget och det lilla heliga kriget (mot världsliga fiender, respektive mot sig själv). Om han/hon framgångsrikt klarar dessa faror och prov så finner hjälten nya kunskaper, skatter eller lärdomar ”i valens buk”. Han/hon finner därmed att det finns krafter bortom den kända världen som inte enbart hotar Kosmos, utan som också kan revitalisera det (Campbell tycks till stor del psykologisera Kaos och Kosmos, alltså se det som den omedvetna respektive den medvetna delen av psyket, men man kan tolka honom som man vill. En traditionalist skulle betona att det är det icke-mänskliga, förhoppningsvis det hyperboreanska, en Völkischtänkare skulle mena att det är folksjälen man kommer i kontakt med).
Campbell ska ha varit starkt påverkad av Oswald Spengler, och dennes tankar om att högkulturer uttömmer sin vitalitet och sin livskraft under sin livstid. Det är då hjältens uppgift att åter göra resan in i det okända, in i urkällan, för att återkomma med ny livskraft till sitt folk. ”Hjälte” är i det här sammanhanget ett brett begrepp, och både dadaisten, den ortodoxe mystikern och den hedniske konstnären kan göra den färd Campbell syftar på, det kan även röra sig om samurajen, bärsärken eller soldaten som inte längre fruktar döden, det kan röra sig om en Per Engdahl som ger gamla ideal nya former i en ny tid (samnationalism och nysvensk korporativism). Gemensamt är att döda former då måste städas bort, vilket bland annat innebär att den konservative i vår tid alltid måste vara radikalkonservativ. Vad detta innebär för oss som etniskt svenska traditionalister är uppenbart, vi måste med inspiration i vår tradition skapa nya former, ny konst, ny filosofi, som kan inspirera och revitalisera vårt folk. Detta är en verklig utmaning, men att enbart försöka bevara gamla former kommer att leda till att vårt folk försvinner i historiens malström. Att skapa nya former kan inte stoppa malströmmen, men innebär att vårt folk blir en del av malströmmen. Om vi tror att framtiden kommer att vara traditionell, andlig och samnationalistisk/etnopluralistisk, så är det alltså vår uppgift att göra vårt folk traditionellt, andligt och samnationalistiskt. För endast så kan det överleva modernitetens fall.
Även om man kan störa sig lite på Campbells psykologisering av de traditionella teman han behandlar, och sakna Evolas tydligare distinktioner mellan olika fenomen, så är det en bra bok och en vettig introduktion till många traditionella teman. Han tar exempelvis upp Axis Mundi och Gudinnan ur sitt perspektiv, och man får läsa myter både från maoris, skandinaver, judar och hottentottar.
Om skribenten: Joakim Andersen
