Det finns flera olika klassiska politiska filosofer, som man kan lära sig mycket om maktens väsen av. Av Evola och traditionen lär vi oss att makt på ett metafysiskt plan är något som kommer inifrån, och att den som saknar makt över sina begär, sina fördomar, sin fruktan och sig själv heller aldrig kan sägas ha makt över någon annan. Sun Tzu, von Clausewitz, indiern Kautilya (vars Arthashastra kan hittas genom googlande), och nordafrikanen ibn-Khaldun är några andra. I vår tid, som domineras av det situationisterna kallade Skådespelet, bör dock den som strävar efter att påverka samhällets utveckling även gå en kurs i marknadsföring. Idag skall vi ta en närmare titt på Niccolo Machiavelli, som mest är känd för en machiavellisk, alltså maktrealistisk och amoralisk inställning till politiken. Machiavelli beskriver det som det är, inte som det borde vara, kan man säga. Men det är en förenkling, han har även åsikter om hur det bör vara.
Discorsi och Fursten
Machiavelli är mest känd för sitt verk Fursten, som är en uppsättning råd till en furste. Han är därför ofta betraktad som en antidemokrat och förespråkare av envälde. Men det är en förenkling som bottnar i att man inte känner till hans andra skrift, Discorsi. Discorsi är Machiavellis kommentar till den romerska republikens historia. Han framstår där i det närmaste som republikan, och ser republiken som något som kan göra en nation stark och expansiv. Hur går det ihop med hans antidemokratiska inställning i Fursten?
Det finns tre orsaker. Dels satt Niccolo i en fängelsehåla när han skrev Fursten, och republikansk propaganda skulle knappast hjälpa honom därifrån. Dels var han medveten om att politikens förutsättningar förändras. Det som fungerade igår fungerar inte nödvändigtvis idag. Och sist men inte minst var Niccolo italiensk nationalist. Han vämjdes över att se Italien skövlas och förnedras av ockupanter, och det enda realistiska sättet att befria de splittrade italienska småstaterna var att de enades under en stark furste. Machiavellis republik var kanske heller inte direkt en parlamentarisk demokrati. Man kan alltså säga att Discorsi är en nyckel man kan använda för att läsa Fursten, och ger en antydan om varför marxisten Gramsci ägnade tid åt den sin gamle landsman.
Machiavelli och mångkulturen
Jag kan inte komma på någon framstående tänkare före år 1800 som sett mångkultur som annat än en källa till problem, splittring och svaghet (den imperiella iden var nämligen inte mångkulturell i ordets moderna mening). Machiavelli var här inget undantag, utan påpekar bland annat att ett effektivt sätt att kontrollera ett folk är att grunda främmande kolonier i deras land. De främmande bosättarna kommer nämligen att ha sin lojalitet mot överheten, och bistå med att slå ner folkliga uppror. Kort sagt: mångkultur är motsatsen till folkgemenskap, och det är dessutom ett vapen i överhetens hand mot folket. Det är fascinerande att den moderna vänstern insett att detta är fallet, att ett etniskt splittrat folk faktiskt är mycket svårare att samla till klasskamp, men att de trots denna insikt objektivt gör sitt yttersta för att hjälpa makthavarna att föra en invandringspolitik som skapar just ett sådant etniskt splittrat samhälle.
Machiavelli och legosoldaterna
Under Machiavellis tid hade de italienska småstaterna slutat att försvara sig själva, och istället hyrde de in legosoldater eller lånade trupper från utländska allierade. Machiavelli fann att detta var källan till deras svaghet, eftersom legosoldater sällan går i döden för sina uppdragsgivare och dessutom gärna kan överta makten från dem om de får tillfälle.
Niccolo menade därför att det som kunde befria Italien var ett beväpnat folk. Bara en armé som bestod av italienare och som leddes av sin furste skulle kunna fördriva ockupanterna. Detta hänger ihop med hans syn på virtu, dygden. Dygd för Machiavelli och många andra klassiska tänkare var inte bara att man är god och snäll, utan det har även ett inslag av mod, duglighet och framgång. Och en furste som inte själv kunde leda sitt folk i strid var inte dygdig, utan riskerade att ses med förakt av sina soldater.
Tanken på ett beväpnat folk påminner oss naturligtvis även om Machiavellis republikanska förflutna, och på dagens vapenliberala miliser i USA.
Machiavelli, folket och nationalstaten
Centralt i Machiavellis råd till fursten är dock relationen till folket. En föraktad eller hatad furste har problem, och det gäller oavsett om han hotas av att röstas bort vart fjärde år, eller om folket byter ut honom på mer handgripliga sätt. Bland annat nämner Machiavelli i samband med föstningars betydelse i krig, att en furste som fruktar sitt eget folk mer än fienden (alltså en impopulär furste) bör bygga fästningar, men att den som fruktar utlänningar mer än det egna folket bör låta bli att bygga dem. För en sådan furste kommer nämligen folket att kämpa som för sig själva. Kort sagt så är Machiavellis ideal ett vagt eko av det organiska statsidealet, där fursten försvarar nationen och inte suger ut den. Det är också där furstens egoistiska egenintresse och folkets intressen tidvis kan sammanfalla. Snarare än som en tänkare i den organiska traditionen, är det dock min mening att det är som en tidig förespråkare av nationalstaten som man kan läsa Machiavelli (i varje fall med Discorsi och hans italienska nationalism som teoretisk nyckel, och med synen på etnisk homogenitet, det beväpnade folket/”värnplikten”, och relationen mellan furste och folk som uttryck). Man kan naturligtvis mena att nationalstatens tid är förbi, men i så fall kan Machiavellis tankar tämligen enkelt tillämpas på och anpassas till de nya enheter som tar dess plats.
Gramscis anteckningar om Machiavelli här:
http://marxists.anu.edu.au/archive/gramsci/editions/spn/modern_prince/ch01.htm
(man kan invända att det är en aning långsökt att som Gramsci tolka de egenskaper som Machiavelli tillskriver fursten som egenskaper hos folket, men hans tankar om en national-populär/national-populistisk kollektiv vilja är intressanta även om det nog snarare är Gramscis egna än Machiavellis)
Mer Machiavelli här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Machiavelli
Om skribenten: Joakim Andersen
