I en tid då den levande svenska kulturen oavbrutet trängs tillbaka till förmån för centralstyrd ”mångkultur” och lika centralstyrda själlösa dokusåpor, är det hög tid att ställa den klassiska frågan: vad bör göras? Man blir då tvungen att fundera över vad kultur egentligen är, vad det bör vara, och hur man bäst uppnår detta. I dessa funderingar kommer jag att utgå ifrån de mycket speciella vänsterister som kallade sig situationisterna, och ifrån det traditionsbegrepp som Michael O’Meara med utgångspunkt i den Nya Högern utvecklar i New Culture New Right. Vi kommer då att se att situationisterna sätter fingret på vad som är fel med det moderna samhällets ”kultur”, medan Nya Högern visar hur man löser problemen och kommer vidare. Som vanligt är det alltså min tes att vänstern är bra på att identifiera problem som kapitalismen skapar, men att den moderna vänstern ”i anden” är kapitalismens syskonideologi och därför inte klarar att lösa dessa problem. Den rena socialismen är kort sagt lika materialistisk och lika universalistisk som den rena kapitalismen, och detta har lika hemska effekter i förhållandet både till miljön och kulturen. Ofta hemskare.

Skådespelet
Under det förra århundradet uppstod det flera olika konstnärsavantgarden, som reagerade på det de kallade konstens död. Vad de avsåg var att konsten hade förlorat sin traditionella funktion, och gått från att vara en integrerad och organisk del av ett samhälle till att bli en kapitalistisk vara på en marknad. Konstnärsavantgardena försökte lösa detta på olika sätt (de mest kända är futuristerna, som kom att stå fascismen nära, surrealisterna, som kom att stå marxismen nära, samt situationisterna som var än mer politiska. Ett annat intressant konstnärsavantgarde med en egen ideologi är vorticismen, som med Ezra Pound som mest kända namn också kom att stå nära fascismen, för vilket Pound låstes in på mentalsjukhus efter kriget). Dessa olika politiserade konstnärsgarden (”den nya konstnären protesterar”, som Tzara uttryckte det) var kort sagt olika försök att lösa konstens kris, och att skapa ett nytt samhälle där konsten återfick sin roll.

Situationisterna var sannolikt det teoretiskt mest avancerade av dessa avantgarden. Deras kritik mot varusamhället grundades dels i marxismen, dels i en salig blandning av romantiker, individualanarkister, konstnärer, och så vidare. Deras kanske viktigaste begrepp var Skådespelet, vilket var ett begrepp som skulle beskriva det moderna samhället vars offentlighet domineras av en massa varor som gör reklam för sig själva. Skådespelet blir som en stor show, där människor fastnar som passiva konsumenter, och man kan konstatera att den utvecklingen gått ännu snabbare sedan 60-talet. Idag är Skådespelet allomfattande, genom radio, TV, dokusåpor, reklam både på husväggar, busshållplatser och människors kläder, och inte minst i människors tankar och världsbilder. Om man skulle studera hur mycket folks tankar påverkas av de bilder som Skådespelet serverar dem, skulle man antagligen bli mörkrädd. Skådespelet styr exempelvis mångas sexliv genom de bilder och modeller de får genom pornografin, på samma sätt som deras politiska ”världsbild” styrs av de bild av nationalister de får genom filmer som Romper Stomper och American History X (och detta gäller alltså både vanliga svenssons, och många självbetitlade ”nationalister”), för att inte tala om det Skådespel som är kopplat till Förintelseideologin. I takt med att PR-konsulter och känslobaserad reklam blivit allt viktigare i det politiska skådespelet förlorar också politiken sin själ.

Roller och arketyper
Som man kanske redan anat menade situationisterna att Skådespelet inte är av godo. Skådespelssamhället är ett samhälle där människor passivt styrs av bilder de serveras, och det är ett klassamhälle med en klass som passivt konsumerar och en klass som producerar dessa bilder. Det är alltså inte ett samhälle som genomsyras av delaktighet i kulturen, eller av kreativt skapande, eller ens där människor kan vara sig själva och tänka själva. Det är också ett samhälle som på ett djupare plan saknar enhet (Vaneigem jämför med den enhet som fanns i det medeltida samhället, där allt ingick i en andlig helhet, allt kunde förstås utifrån en tradition som Evola skulle sagt), och bara är ett kaos av tjattrande varor.

Situationisterna använde sig av begreppet Roller för att beskriva hur vanliga människor styrs av Skådespelet även i sin vardag. Skådespelet ervjuder dem nämligen ett antal roller, som de kan välja att ta till sig. Man kan exempelvis välja att ta till sig Snobbens roll, Skinnskallens roll, Yuppiens roll, PRIDE-bögens roll, Fjortisens roll, et cetera ad nauseam. Ingen av dessa roller har ett egentligt djup, och ingen av dessa roller kan uttrycka en människas egentliga personlighet i dess helhet. De är därför begränsande enligt situationisterna.

Men det är här situationisterna kör huvudet i den teoretiska väggen på grund av sin vänsterism och sin ovilja att erkänna den europeiska kulturen. Som traditionalist instämmer man i att ”fjortis” och ”yuppie” är sanslöst ytliga, materialistiska och tomma livsideal. Men man ser även att situationisternas försök till alternativ, det eviga ”var dig själv”, egentligen är lika tomt och skadligt. Det är i grunden vänsterns evinnerliga försök att skala bort all kultur och andlighet från människan och komma tillbaka till något ”äkta”. Problemet är bara att när man skalar bort allt sådant så återstår det bara det rent biologiska, alltså i grunden ett djur i ordets negativa mening. De som påverkades av situationisterna kom också att utvecklas i hedonistisk riktning, med arbetsvägran, drogbruk, ivrigt sexliv, och liknande, snarare än att utvecklas till heroiska övermänniskor. Det är nämligen genom en kultur och en andlighet som en människa kan förädla det där mystiska ”sig själv”, identifiera de sidor som man vill utveckla och de sidor man vill få kontroll över. Det är därför vi alltid kommer att behöva förebilder i form av arketyper, som har utvecklats av européerna under tusentals år och som har ett djup och en psykologisk visdom, till skillnad från de ytliga och tomma roller som situationisterna mycket riktigt kritiserade.

Organisk kultur
I New Culture New Right beskriver O’Meara det kulturbegrepp som utvecklats av den antropologiske filosofen Arnold Gehlen. För Gehlen är människan till skillnad från andra djur ”world-open”, alltså hon utvecklar en kultur för att möta och förstå omvärlden, istället för att förlita sig på instinkter lika mycket som många andra djur. Olika människor har utvecklats i olika miljöer, och de har därför utvecklat olika kulturer.

Det som är intressant hos Gehlen är hans beskrivning av hur levande en kultur är. Det är inget statiskt och oföränderligt, utan en uppsättning bilder, symboler och visdomar som man som individ kan använda i sin vardag, och som man kan använda kreativt i konstnärligt skapande. En kultur är alltså en levande, organisk, enhet som mycket väl kan utvecklas i nya situationer. Men det som är viktigt är att det är en levande enhet, som utvecklas med utgångspunkt i det som den är. Man kan jämföra det med den moderna vänsterns syn på europeisk kultur, som något som ska dödas, något som man måste ta avstånd ifrån och ersätta med helt materialistiska, funktionella och livlösa abstraktioner.

Delaktighet
Den traditionella synen på vad en kultur är, ger alltså möjlighet både för utveckling och förankring i det förflutna. Vi kan ta med oss mycket av både vikingarnas livssyn och folkhemmets in i rymdåldern. Gehlens syn visar också att kultur är något som ska levas, inte något man ska matas med av en överhet. De lärdomar och symboler som är den svenska kulturen kan användas, tolkas och fyllas med mening av varje svensk i vardagen, och delaktighet måste också vara målet för kulturpolitiken. Detta innebär i sin förlängning att en svensk kulturpolitik kommer att präglas av en hel del mångfald, men inte ”etnisk mångfald” utan inom-kulturell mångfald, eftersom olika människor kommer att leva samma kultur på olika sätt. Det är då viktigt att skola och media ger människor en fast grund att stå på i den egna kulturen, historien och språket (för min del är svenska, historia och samhällskunskap de enda ämnen som egentligen behöver läras i grundskolan ;-), men att de sedan har fria händer att leva denna grund efter eget huvud i vuxen ålder. Detta kan innebära både att de låter sig inspireras av främmande kulturer och tolka dessa utifrån den egna kulturen, och det kan innebära ett experimenterande som kan kallas ”urartat”, men det får staten leva med eftersom kostnaderna för att börja lägga sig i människornas fria tolkning av kulturen är större än vinsterna av det. Man bör alltså sträva efter en kulturpolitik som både ger ramar och tillåter mångfald utifrån dessa.

Ämnet har även behandlats i dessa inlägg, och i så gott som alla inlägg i Indo-europeana-avdelningen på bloggen:

http://oskorei.webblogg.se/300306070807_renzo_novatore.html
http://oskorei.webblogg.se/170106061419_situationismen_fler_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/160106171654_situationismen_ngra_brottstycken.html
http://oskorei.webblogg.se/291205122200_deleuze_nietzsche_och_reaktiv_an.html
http://oskorei.webblogg.se/220106085001_the_war_machine.html
http://arkeofuturist.blogspot.com/2006/03/archeo-futurism-ii.html
http://oskorei.webblogg.se/180106221345_nationalsituationismens_12_teser.html
http://oskorei.webblogg.se/190406154227_fr_en_hednisk_antiglobalism.html

Manarkon har också skrivit ett flertal bra inlägg om just kultur.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.