När man försöker skaffa sig en överblick över olika historiska högerradikala rörelsers inställning till ekonomin blir man lätt förvirrad. Där finns den tidiga italienska fascismen och dess franska kusin, som var våldsamt manchesterliberala och ville att staten skulle lägga sig i marknadsekonomin så lite som möjligt. Där finns även den senare italienska fascismen, som strävade efter en nationellt syndikalistisk ekonomi där kontrollen och på sikt ägandet av fabriker, banker och liknande skulle ligga hos samhället. Vi hittar även högerradikala rörelser som i stil med britten Oswald Mosley strävade efter en gillesocialistisk modell, där man valde att använda ordet gille istället för syndikat eller korporation. Vi hittar de sydeuropeiska nationalsyndikalisterna, vi hittar de libanesiska falangisterna som idag är marknadsliberaler, vi hittar nationalsocialister och nationalbolsjeviker som velat ha mer eller mindre statlig kontroll över ekonomin, vi hittar den tidige Ernst Jüngers soldatsocialism som tycks ha legat närmare rådssocialismen, och så vidare. Frågan är hur man hittar något gemensamt bland dem, och frågan är även hur det kunde vara möjligt att rörelser som befann sig på så olika ställen på den ekonomiska höger-vänsterskalan ändå såg varandra som fränder.

Politikens primat
Nyckeln till den gåtan finns i den högerradikala inställningen till relationen mellan politik och ekonomi, som skiljer sig både från socialismens och liberalismens. Både socialister och liberaler menar nämligen att det ekonomiska ska vara överordnat det politiska, även om de föreställer sig olika sätt att genomföra det hela. För en högerradikal är däremot det politiska överordnat ekonomin. Det politiska inbegriper i det fallet kulturen och folkets existens. Det innebär att när en abstrakt princip som ”äganderätten” hamnar i konflikt med folkets väl, nationens utveckling eller förmåga till konkurrens/självförsvar, så kommer en högerradikal stat att lösa det hela med inskränkningar i äganderätten. Men det innebär samtidigt att när en högerradikal stat bedömer att marknadsekonomi är den effektivaste vägen att uppnå vissa mål, så kommer den att föra en marknadsliberal politik. Detta förklarar det fascistiska Italiens märkliga omsvängning från en manchesterliberal till en närmast socialistisk politik i samband med den globala ekonomiska krisen. Innan dess hade man bedömt att manchesterliberalismen var det bästa sättet att uppnå målet (Italiens ekonomiska utveckling), men när det inte verkade fungera längre så bytte man politik. Manchesterliberalismen var alltså ett medel, inte ett mål.

Detta innebär att en högerradikal är svår att placera på den ekonomiska höger-vänsterskalan, eftersom han/hon byter ståndpunkt efter omständigheterna. Ser man marknadsliberalismen som ett sätt att uppnå ekonomisk utveckling, eller att låta medborgarna utveckla sina talanger fritt, så kommer man att föra en marknadsliberal politik. Men om den politiken börjar hota andra viktiga intressen, till exempel genom att folkgemenskapen splittras genom stora klassklyftor som i praktiken gör delar av folket maktlösa i deras egna liv, eller leder till en massinvandring som får oönskade kulturella och politiska effekter, så är manchesterliberalismen inte ”helig” på något vis utan man ändrar då politik.

Privatkapitalism
Det finns alltså flera ”högerradikalismer”, som trots en gemensam utgångspunkt har olika syn på hur man ska föra en ekonomisk politik här och nu. Gemensamt för många är dock en positiv inställning till privategendom, och de har därför ofta försvarat småbönder och småföretagare mot kommunisterna. Samtidigt har de gjort skillnad mellan privatkapitalism och storkapitalism. Privatkapitalism är när en person äger ett företag som han/hon också själv driver, och känner ansvar för. Privatkapitalismen har positiva effekter för individen, den kan bidra till att man utvecklar kreativitet, ansvarskänsla, självkontroll, och en mängd andra positiva egenskaper, inte minst genom att den tillåter en omfattande kontroll över ens eget liv. Storkapitalismen däremot, eller ockrarkapitalism, rentierkapitalism, monopolkapitalism, och en mängd andra namn på samma sak, har inte dessa positiva effekter utan påminner snarare om en sorts tyranni på ekonomins område som omöjliggör de mångas kontroll över sina egna liv. Det är då en mindre grupp människor monopoliserat en stor del av ekonomin.

Högerradikaler har löst problemet med storkapitalismen på olika sätt. En lösning har varit att koncentrera sig på vem som kontrollerar ekonomin snarare än vem som på pappret äger saker, och då har staten lagt ramarna för storkapitalisterna och på sätt och vis försökt inordna dem som en sorts sentida feodala vasaller. En annan lösning har varit förstatligande av deras tillgångar. Min inställning är att den bästa lösningen är att försöka återskapa privatkapitalismens anda i en ny situation, genom att förstatliga de stora företagen och sedan låta dem skötas av syndikat/korporationer/gillen. Dessa företag är oftast så stora att man inte kan dela upp dem i småföretag av rent praktiska skäl, och då är en nationell syndikalism den bästa lösningen.

”Studera, studera, studera”
Avslutningsvis kan en uppmaning riktas till de av bloggens läsare som på allvar vill utmana det rådande systemet, och den uppmaningen går ut på att läsa in sig på den konservativa och högerradikala nationalekonomiska litteraturen. Som det är nu, så läser man nästan bara neoliberala ekonomiska teorier på universiteten, vilket ger neoliberalismen något som liknar en hegemoni på det området. Det är då viktigt att vi har egna nationalekonomer, som kan möta dem med argument på deras eget område. Givetvis måste man då behärska den neoliberala nationalekonomin, liksom keynesianismen, men man måste också känna till bristerna i dem. Den neoliberala ekonomiska modellen är, om man inte känner till dess förutsättningar, oantastlig och omöjlig att kritisera. I en värld som fungerar som en sådan modell vore det alltid dåligt att ingripa i marknadens funktion. Problemet är att de förutsättningar som den neoliberala modellen bygger på (att alla aktörer besitter fullständig information, för att bara ta ett viktigt exempel) inte finns i verkligheten, och att det därför uppstår såkallade market failures. Men det är ett område som blivande högerradikala nationalekonomer får sätta sig in i själva.

Dagens inlägg är ett försök till svar på Lundensis’ inlägg om kapitalism:
http://lundensis.wordpress.com/2006/06/19/kapitalism/

Avslutningsvis kan tilläggas att jag också ser Lundensis som en trevlig prick, och vänskapsmaterial, och om jag har vägarna förbi Skåneland är det alls inte omöjligt att detta kan komma att kombineras med upprymda diskussioner om Celtic Frost och Heinlein.

Följande gamla inlägg kan vara av intresse i samband med dagens ämne:
http://oskorei.webblogg.se/100206224205_begreppen_hger_och_vnster.html
http://oskorei.webblogg.se/100306115851_one_more_effort_commies_if_you_w.html

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.