Då artikeln om den svenska krigarkasten och Folkets Marsch missförståtts, kommer dagens inlägg att precisera min ståndpunkt på området.

Mina meddebattörer har uppfattat kärnan i artikeln, nämligen att den svenska krigarkasten och svenska krigarnaturer var starkt överrepresenterade i marschen, liksom den är det i de flesta nationalistiska sammanhang. Att även undermänniskor söker sig till nationalistiska rörelser, liksom de söker sig till andra rörelser, är en självklarhet och bedömdes därför onödigt att fördjupa sig i.

Det som tycks ha väckt starka känslor är däremot att mina meddebattörer tycks ha fått intrycket att jag idealiserar medlemmarna i diverse nationalistiska rörelser långt bortom vad de objektivt förtjänar. Detta bygger på ett missförstånd av själva begreppet krigarnatur, och kommer därför med utgångspunkt i Georges Dumezil att klargöras idag.

Krigarnaturer, exemplet Tor
Mina meddebattörer tycks ha fått intrycket att jag betraktar krigarnaturer som någon sorts övermänniskor, så fyllda av mod, stolthet och ansvarskänslor att de aldrig kan göra fel. Detta är emellertid inte vad vare sig jag eller Dumezil, eller våra indo-europeiska förfäder, menade med begreppet, och det torde framgå väldigt tydligt vid en objektiv genomläsning av artikeln ifråga.

Våra indo-europeiska förfäder ansåg att det fanns tre funktioner, både i samhället, i gudavärlden, och i kosmos i stort. Varje funktion representerades i gudavärlden av en eller flera gudar, och utifrån hur dessa beskrivs kan man dra vissa slutsatser om psykologin även hos de mänskliga representanterna. Vad gäller den skandinaviska gudavärlden så var Tor, eller Asa-Tor, krigarguden par excellence. När vi läser beskrivningarna av denne Tor, så märker vi direkt att han var begåvad med just de positiva egenskaper jag tillskriver den svenska krigarkasten, nämligen fysiskt mod, en vilja att personligen rätta till det som är fel och att ställa upp för de sina, och en betydande stolthet. Detta innebär naturligtvis inte att man som krigarnatur automatiskt blir nationalist; beroende på hur man uppfattar folket och hotet mot det, kan man lika gärna bli kommunist. Men det finns ändå en tydlig tendens.

Vi märker emellertid att den gode Tor även har en del av de negativa egenskaper som mina meddebattörer tillskriver svenska nationalister i gemen, och detta blir än tydligare när vi jämför med andra indo-europeiska krigargudar såsom Indra och Ares. Snarhet till vrede, oförmåga till eftertanke, en extravagant livsstil, rent anarkistiska drag, et cetera. Till och med det återkommande vurmandet för pitbullhundar i vissa kretsar kan spåras tillbaka till den indo-europeiska krigarkastens relation till vargen.

Detta bekräftar alltså i själva verket min analys, nämligen att den svenska nationalismen har en överrepresentation av krigarnaturer, på gott och ont. När man läser om en viss Kristianstads-NSF:ares äventyr på det lokala RFSL nyligen, så är det faktiskt som hämtat från en forngermansk gudasaga. Först får han veta att RFSL:arna gjort något han ser som oförlåtligt, vilket leder till att han omgående promenerar dit för att prata med dem. Man kan dunka huvudet i sin bildskärm när man läser det, för det är inte det mest politiskt taktiska han kunnat göra, men det demonstrerar ändå den indo-europeiska psykologins giltighet.

Legionärsarketypen
Det är viktigt att komma ihåg att våra förfäder inte förenklade verkligheten till den grad att de trodde att det bara fanns tre människotyper. Varje funktion indelades i underfunktioner, varje funktion hade flera olika specialiserade gudar och flera olika yrken knutna till sig. Det fanns mer primitiva och mer förädlade typer. Vad gäller krigararketypen kan det därför vara värt att påpeka att den kunde ”förädlas” till en mer specialiserad arketyp, nämligen legionärsarketypen, eller med mer moderna ord ”den politiske soldaten”. Detta sker genom att man disciplinerar och utbildar sig, och vinner kontroll över sina negativa personlighetsdrag.

Man kan därför konstatera att mina meddebattörer ”lagt ribban” så högt när det gäller vad de kan acceptera som en krigarkast att det dels strider mot Dumezils definition, och dels blir politiskt passiviserande. Man kan nämligen leta med ljus och lykta i samhället efter en krigarkast som uppfyller dessa höga krav, men man kommer inte att hitta annat än utspridda individer. Bättre är då att arbeta utifrån de förutsättningar man har, att inse vilka problem som finns, och att arbeta för att bli av med dessa. Målet blir då att utveckla en världsåskådning som både kan tilltala medelklassen och de intellektuella, och som kan utbilda och strukturera radikala nationalister. Det finns många historiska exempel på att detta inte är någon omöjlighet, och man bör inte avsäga sig den möjlighet till synergi som ligger i detta. Liksom samhället i stort behöver en politisk rörelse alla tre funktionerna; ledare och intellektuella, krigare, och sympatisörer/väljare.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.