I tider när svenska journalister inte ens kan stava till bärsärkargång, kan det vara något av en tröst att veta att den rumänske religionsforskaren Mircea Eliade i sin lilla, trevliga bok Occultism, Witchcraft and Cultural Fashions beskriver hur ett av de gamla mystikersällskap som brukar kallas Männerbund och spelade en så central roll för våra indo-europeiska förfäder, överlevde in i modern tid i Rumänien. Till skillnad från vad som var fallet i Skandinavien, identifierade de sig dock inte med björnar eller vargar, utan med hästar, och de var heller inte lika tydligt militära till sin funktion.

Calusari
Eliade beskriver hur folktro äldre än kristendomen länge kunde leva kvar i Rumänien, inte minst eftersom landet var ortodoxt och därför inte råkade ut för någon Inkvisition. Gudinnan Diana levde därför kvar i folktron, där hon kallades Zina och närmast sågs som älvornas/feérnas gudinna. Dessa feér tycks ha varit något de flesta indo-européer trott på, även om de gett dem olika namn i olika delar av Europa. Som så många andra övernaturliga väsen stod älvorna bortom gott och ont. De kunde hjälpa människorna om de kände för det, men de kunde även spela mer eller mindre brutala spratt, och straffa dem som störde dem. I Rumänien trodde man att de kunde slå människor med sjukdomar som reumatism och epilepsi, särskilt om man råkade störa dem i deras dans.

Rumänerna hade då sällskap av så kallade calusari, som kunde bota dessa sjukdomar. De fick sitt namn efter rumänskans ord för ”häst”. Eliade finner många likheter mellan calusari och de äldre Männerbund. De var initiatoriska grupper, med sju, nio eller elva medlemmar som i skogen lärdes upp av en äldre calusari. De svor eder att vara som bröder, att följa calusaris traditioner och regler, och att hålla dessa traditioner hemliga. Vad det gäller de mer krigiska inslagen hos de ursprungliga Männerbund, så finns de bara kvar som rester hos calusari. Dels bar de klubbor och svärd, dels identifierade de sig med hästen, som är ett av de mest heroiska och maskulina djuren i den traditionellt indo-europeiska världsbilden.

Under två veckors tid, från tredje veckan efter påsk, reste sedan calusari runt i byarna och utförde rituella danser vars mål var att bota feérnas offer. En intressant detalj är att även feérna själva var väldigt aktiva under den tidsperioden, och man kan därför misstänka att det hela rörde sig om ett sådant ”mellanrum” eller ”interregnum” i tiden som även andra Männerbund verkade under. En märklig detalj är även att dessa sällskaps skyddsväsen var Zina (under namnet Doamna Zinelor, eller Irodiada), alltså samma väsen som också var feérnas drottning (och som under namnet Aradia inte sällan dyrkas av wiccaner). Det är inte omöjligt att calusaris behandling kunde ha verkan på många sjukdomar, eftersom många av de sjukdomar som feérna drabbade människorna med till sin natur var psykosomatiska.

Thiess och de goda varulvarna
Eliade beskriver även i kapitlet om europeisk folk- och häxtro i sin lilla bok den 86-åriga bonde vid namn Thiess som 1691 i Litauen frågades ut av kyrkan på grund av sina milt sagt underliga religiösa vanor. Thiess menade nämligen att han var en varulv, och att han ingick i ett helt sällskap av sådana lykantroper. Men han protesterade häftigt när domstolen antydde att dessa skulle stå i förbund med Djävulen, tvärtom menade Thiess att de varulvar han tillhörde var ”Guds hundar”, och att de tre gånger varje år nedsteg i Helvetet för att kämpa mot Djävulen. Bland annat ägde detta rum inför Julafton. Om Guds vargar var framgångsrika i sin strid mot hin Håle, så blev det goda skördar, men när de misslyckades blev det missväxt. Den gamle mannen vägrade att ”erkänna” några synder, och hade till och med mage att påstå att han gjorde mer nytta än prästerskapet. Han straffades för detta med tio piskrapp.

Intressant är att även detta passar bra in i den indo-europeiska traditionen med både bärsärkar och ulfhednar, som under de delar av året då de infernaliska krafterna är som starkast, utför olika ritualer och strider för att försvara och skydda människornas samhälle. Visserligen hade traditionen urvattnats mycket år 1691 (600 år tidigare hade de knappast kallat sig Guds hundar, utan sannolikt Dievas hundar, efter den litauiske överguden), men det är ändå intressant att Thiess påstod att det även fanns ryska och tyska varulvssällskap som gjorde samma sak.

Artikeln där den nyskapande stavningen av bärsärk används, alltså ”bäsärk”, vilket snarast för tankarna till ullkläder. Letade han måhända efter en bäääääh-särk?
Knivman gick bärsäkargång i klädbutik
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=551579&previousRenderType=6

Mer om feér i europeisk folktro:
http://en.wikipedia.org/wiki/Fairy

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.