Häromdagen recenserade vi på bloggen den ypperliga lilla boken Myten om den eviga återkomsten av Mircea Eliade. Böcker av den kalibern uttömmer man inte på ett enda blogginlägg, och vi kommer därför sannolikt att återkomma till Eliade framöver och ta upp olika teman från boken.

Mytiseringen av historien
Ett tema som Eliade tar upp är hur traditionella samhällen mytiserar historiska figurer och händelser. Man höjer onekligen något på ögonbrynen när man läser om hur många historiska europeiska gestalter som även var drakdödare om man ska tro på folksagorna (så gott som alla medeltida serbiska krigare tycks inte bara ha bekrigat turkarna, utan även ha dödat en eller flera drakar. Detsamma gäller till exempel Beowulf, flera kristna riddare, en stormästare av johanniterorden, et cetera. Antalet historiska européer som sover under ett berg eller liknande i väntan på den dag när de ska vakna för att rädda sitt folk ur nöd är också imponerande stort (både kejsar Barbarossa och kung Artur ingår i den skaran).

Tar man detta som rena historiska fakta så kommer man antagligen att se våra förfäder som ganska förvirrade, eller rentav lögnaktiga. Men då har man inte förstått Eliade, och hans begrepp mytisering. Vad detta innebär är att traditionella samhällen ju alltid menade att jordiska händelser var som mest verkliga när dom representerade eller upprepade något högre, något från gudarnas värld eller den mytiska urtiden. Det innebär att diverse ovidkommande detaljer om en historisk hjälte var rätt ointressanta. Hans exakta födelseår, skostorlek, matvanor, och liknande var inte av intresse. Vad som var intressant var om han överensstämde med någon arketyp. Detta innebar att i folktraditionerna så skalade man bort ointressanta fakta, och ändrade på historier så att de stämde överens med sådana arketyper.

Jultomten som Oden
Med Eliades synsätt kan man därför förstå att även om dessa arketyper ändrade namn genom historien så behöll de sin kärna. Gilgamesh bytte namn till Alexander när sagan färdades i tid och rum, på samma sätt som sägner som en gång knöts till Oden senare kom att knytas till svenska kungar.

Med detta synsätt får man även en mer optimistisk syn på den gamla hedendomen. För kristendomen lyckades få vårt folk att förtränga gudarnas namn, men den lyckades inte få dem att glömma gudarna som arketyper. Ett ganska trivialt exempel är att dagens Jultomte har flera drag av Oden. Båda härskar i de mellanrum i tiden som sågs som potentiellt farliga, båda är givare av gåvor, båda har skägg, båda har sin egen version av den Vilda Jakten (även om det är en viss skillnad mellan att färdas efter ett ett renspann och att rida den åttafotade Sleipnir i spetsen för de odöda och helveteshundarna).

Bödeln som arketyp
En annan sådan arketyp vars utveckling man kan följa genom historien, är bödeln, skarprättaren. Det är viktigt att påpeka att det är en arketyp som är helt skild från krigarens arketyp, även om båda tar liv.

Att avsluta en försvarslös människas liv är nämligen av naturliga skäl omgivet av många tabun. I det arkaiska samhället var det därför något som var knutet till de människor som stod i närmast förbindelse med gudarna, antingen prästerna eller en kung som hade guddomligt blod. Det var nämligen en handling som var lika mycket religiös som rent juridisk. Med Dumezils termer kan man därför säga att det rör sig om en förstafunktionsföreteelse.

Under den indo-europeiska historien har den ursprungliga enheten mellan de olika funktioner som hör till den sakrala kungen splittrats upp, och på samma sätt som en del av prästkungens uppgifter lades över på brahmin- eller flaminkasten, så tycks andra uppgifter ha lagts över på en framväxande bödels-”kast”. Det övernaturliga ursprunget verkar ha funnits kvar dock, och därför knöts en vidskepelse och en fruktan till skarprättaren som figur.

Intressant är att under senmedeltiden tycks funktionen som utkrävare av en rättvisa som är mer än mänsklig att mer och mer ha frikopplats från bödeln som yrke. Vi ser därför att det i det senmedeltida Tyskland uppstod något som kallades vehmisk rättvisa. Lokala furstar hade frigjort sig från kejsarens makt, men för att upprätthålla en högre rättvisa så fanns det män som kombinerade funktionen av domare, jury och bödel, och som maskerade opererade även i furstarnas länder.

Denna separation mellan skipare av högre rättvisa och rent världslig rättvisa blev sedan än mer tydlig med Ku Klux Klan, som även de iklädde sig en dräkt när de utövade sin uppgift, och som även de svors in i sin ordensliknande klan.

Personligen misstänker jag att det är minnena av bödelsarketypen, Vehmen och inte minst Klanen som ligger bakom sådana serie- och filmfigurer som Batman. Att man ikläder sig en särskild, skräckinjagande dräkt när man utövar sitt kall, och att man har ett alter ego eller ”hemlig identitet” är då inte så nytt som det kan verka när man ser Batman och Robin i aktion, och kanske är heller inte den själsliga vånda som följer den som tar på sig att utkräva gudarnas rättvisa ett så nytt fenomen. För även om det ligger i skarprättarens väsen att en vanlig individ av kött och blod inte har rätt att ta ett liv utan att man måste bli ett med en guddomlig arketyp för att inte vara en simpel mördare, så har det nog aldrig varit helt lätt attuppnå den identiteten.

Mer att läsa om kopplingen mellan Oden, eller Tor, och Jultomten:
http://home.earthlink.net/~wodensharrow/yule.html
En liten introduktion till deMaistre på svenska:
http://www.aftonbladet.se/kultur/9807/08/gf.html
Mer om den vehmiska rättvisan:
http://encyclopedia.thefreedictionary.com/League%20of%20the%20Holy%20Court

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.