Ibland får man intrycket att det bara är nyliberaler och marxister som har tjocka böcker, skäggiga tänkare och roliga teorier att fördjupa sig i, och att vi på den traditionella högerkanten befinner oss i ett intellektuellt vacuum. Men faktum är att vi indo-europeiska traditionalister har lika tjocka böcker (Imperium är på över 600 sidor för att bara ta ett exempel 😉 och minst lika roliga och tankeväckande teorier. Våra tänkare kanske inte alltid var lika skäggiga, men vi har en lång rad av originella och spännande föregångare ändå, med namn som Julius Evola, Mircea Eliade, Carl Schmitt, och ”indo-europisten” Georges Dumezil som vigde sitt liv åt att studera indo-européernas religiösa och kulturella liv.
Gudafamiljernas krig
Dumezil skrev ett flertal böcker, där han jämförde de indo-europeiska folkens religioner och myter. Han fann att likheterna mellan till exempel kelter, greker, germaner, romare, iranier och indier ofta var imponerande stora, trots att det gått lång tid sedan deras gemensamma ursprung. Det är fascinerande läsning att följa Dumezil när han identifierar och beskriver de olika delarna av deras världsbilder.
Det centrala hos indo-européerna som Dumezil urskiljer är den tredelning som fanns i deras världsbild, mellan de tre funktionerna suveränitet/makt, fysisk/krigisk kraft, och fruktbarhet/rikedom. Detta har redan beskrivits flera gånger på bloggen, exempelvis här:
http://oskorei.webblogg.se/220406210946_indoeuropeerna_och_deras_gudar.html
I Archaic Roman Religion, där Dumezil studerar våra romerska kusiner och deras religion, så upptäcker han ett tema som återkommer i flera indo-europeiska myter. Det är myten om gudarnas krig.
Denna myt är tydligast beskriven hos våra egna skandinaviska förfäder, där det fanns två gudafamiljer; asar och vaner. I den mytiska urtiden hade det utkämpats ett hårt krig mellan dem, som slutat med en fred där vanerna i praktiken blev en del av asafamiljen.
Dumezil hittar den här myten hos flera folk, och förklarar den med hjälp av sin tredelningsteori. Vad det egentligen handlar om är ett försök att i mytens form förklara hur balans uppnåtts mellan de tre funktionerna.
Asarnas gudafamilj var knutna till de två första funktionerna, med överguden Oden (som står för första funktionen: suveränitet) och Tor/Asator (som står för andra funktionen, kriget). Vanernas gudafamilj däremot var knuten till tredje funktionen, med fruktbarhetsgudar som Frej och Njord och många rikedomar. Myten om kriget mellan dem och den fred där de bildar en enhet, var alltså ett sätt att förklara hur en enhet mellan de tre funktionerna uppstod. För en ”riktig” gudafamilj måste ha alla tre funktionerna, annars skulle den ha framstått som ofullständig i indo-europeiska ögon (ungefär som ett land utan bönder eller utan krigare).
Romare och sabinare
Dumezil hittar samma myt i det unga Rom. Romarna hade en tendens att ”historisera” sina myter, alltså istället för att de handlar om gudarna så utspelade de sig i förhistorien. Romarna hade även glömt bort det mesta om sina gudar. En del gudar kände de bara till namnet på, men inte om det var en han eller en hon. Detta är en ovanlig tendens hos indo-européer, som Dumezil bara hittar hos våra kusiner i det forna Kafiristan i Hindu Kush, som idag blivit brutalt islamiserade. I vilket fall som helst så var det inte gudafamiljer som krigade i romarnas version av myten, utan de två folken romare och sabinare. Romarna var ett ungt folk, krigiska och med beskydd av Jupiter och Mars, men fattiga och utan kvinnor. Sabinarna var däremot rika. Med Dumezils begrepp så hade alltså romarna första och andra funktionen, medan sabinarna hade tredje. Det fanns alltså en obalans, och för att råda bot på den så kidnappade romarna sabinarnas kvinnor. Krig utbröt, ett krig som slutade med fred och att folken förenades till ett folk. Alltså samma sak som mellan asar och vaner. Dumezil tolkar det hela som en ren myt, och menar att det är mycket tveksamt om det någonsin ägt rum något sådant krig, utan antagligen blandar romerska historieskrivare ihop tidiga händelser med senare.
Osseterna
Det tredje exemplet hittar Dumezil hos våra kusiner i Kaukasus, osseterna. Detta lilla bergsfolk, som vi senast hörde talas om i samband med gisslankrisen på skolan i Beslan då de drabbades av konflikten mellan islamism och rysk storpolitik, härstammar från de indo-europeiska nomad- och krigarfolken skyter och alaner. Osseterna berättar en liknande saga om det forntida folket narterna, som bestod av tre familjer. Där fanns de Visa (Alägatä), de Starka (Ähsärtägkatä) och de Rika (Boratä). De Starka och de Rika förde ständiga strider, där de Starka använde sig av magi och av sin stridskonst, medan de Rika använde sig av sina rikedomar (inte sällan på ett ohederligt sätt) och av sitt stora antal. Det hela slutar med en fred där de två familjerna förenas och blir ett.
Man känner snabbt igen de tre indo-europeiska funktionerna/kasterna i Visa (präster/brahminer), Starka (krigare/ksatriyas) och Rika (köpmän och bönder), och i de metoder de använde. Dumezil menar även här att dessa krig sannolikt inte behöver ha ägt rum i verkligheten, utan att det är ett mytiskt sätt att beskriva hur harmoni mellan de tre funktionerna uppnåtts.
Bilder på osseter och andra kaukasier:
http://www.kunstkamera.ru/exhibition/kavkaz/eng/xixc.htm
Mer om osseterna:
http://ossetians.iriston.com/eng/
Södra Ossetiens flagga, ett smakfullt exempel på indo-europeisk konst:
Om skribenten: Joakim Andersen
