Följande är en omarbetning av en diskussion med en bekant, som för min del innebar något av en aha-upplevelse.

Marxisterna betraktar som bekant historien som en historia om klasskamp. Vad gäller den mer näraliggande historien, så ser de ofta det gamla Europas nedmontering som en två-stegsraket. Först gjorde borgarklassen sitt politiska uppror, under liberala ideologiers fana. Under det stadiet fanns det en del proletärer i det liberala lägret, för de var fortfarande för få, oorganiserade och ideologiskt omedvetna för att kunna se att de hade egna intressen som var oförenliga med liberalernas. Efter att borgarklassen tagit över, växte dock proletärklassen, och blev mer organiserad, och sedan skulle enligt marxisterna den proletära revolutionen följa, under socialistiska ideologiers fana.

Man kan göra en mängd invändningar mot denna historiska modell, för att inte tala om den negativa syn på de egna traditionerna, det egna Europa, som genomsyrar marxismen, och antalet renläriga marxister är idag mycket litet. Kampen för att utplåna alla rester av det gamla Europa, både kulturellt, genetiskt och socialt, förs idag av andra ideologier, och de renläriga marxisterna har bildligt talat spolats iland på en öde ö av historiens subversiva krafter där de kan grubbla över varför inget blev som de ville. De tjänar idag inte samma subversiva syfte som de gjorde på 1800-talet, och man kan kanske rentav hoppas att de inser ett och annat om antinationalism och sann frihetskamp där de sitter på sin öde ö. Men dagens inlägg handlar vare sig om marxism eller nationalbolsjevism, utan om nationalismens tre vågor, och den marxistiska introduktionen tjänar därför till att presentera ett synsätt som även är tillämpligt på nationalismen.

På samma sätt som den borgerliga revolutionen följs av den socialistiska, följer nämligen olika former av nationalism logiskt på varandra. Detta innebär inte att de i verkligheten alltid följt tidsmässigt på varandra, och innebär heller inte att de inte kan existera samtidigt, utan det innebär att de följer som idéer på varandra.

Politisk nationalism
Den första formen av nationalism som ett folk upplever är ofta den rent politiska. Detta är ofta en befrielserörelses nationalism, där ett folk som politiskt behärskats av en främmande nation reser sig mot de främmande herrarna och kräver självbestämmande. När svenskarna under Engelbrekt reste sig mot tyska och andra utländska fogdar och herremän, så var det ett exempel på denna sorts nationalism, och likaså var indiernas befrielse från britterna eller italienarnas och tyskarnas från Napoleons Frankrike.

Ett folk som påtvingats mångkultur reagerar ofta med en variant på denna första sorts nationalism, nämligen en etnisk eller etno-politisk nationalism. Detta innebär i korthet att det menar att i det egna landet skall inte bara det egna folket styra, utan även att där skall bara det egna folket bo och nykomlingar skall repatrieras.

I praktiken befinner sig många europeiska nationaliströrelser på detta stadium, och det är inga oviktiga krav som man reser. Trygghet på gator och torg, frihet från kränkningar, diskriminering och hot, folkets aktiva deltagande i historien, är sådant som bara kan säkerställas genom en politisk nationalism.

Ekonomisk nationalism
Men efter ett tag inser en del av de kvickare hjärnorna att politisk nationalism har en inbyggd motsättning. Å ena sidan strävar man efter folkgemenskap, å andra sidan är sann folkgemenskap en omöjlighet när delar av folket lever i fattigdom och andra i rent kosmopolitisk rikedom. Det spelar då mindre roll om alla politiker tillhör samma nation som sina undersåtar. ”Var det detta som våra fäder kämpade och dog för?” frågar sig både fattiga och idealister.

Nationalismen får då en ekonomisk aspekt, och man strävar efter en socialstat och/eller ett klasslöst samhälle (att klasslöshet inte innebär total jämlikhet har redan behandlats tidigare, liksom att klass och stånd/funktion är två olika saker). Den ekonomiska nationalismen tolererar alltså inte att det egna folket lever i en ovärdig misär. Hur långt man i praktiken går för att nå detta mål varierar däremot.

Många nationer upplever sig vara ekonomiskt koloniserade av andra nationer, genom att dessa andra nationer äger alla deras råvarutillgångar eller genom att de genom handel tvingats att specialisera sig på just råvaruproduktion. Dessa för då ofta en variant av den ekonomiska nationalismen, som vi kan kalla utvecklingsnationalism. Det innebär att staten försöker skapa förutsättningar för ekonomiskt oberoende, genom tullar, riktade investeringar, nationaliseringar och liknande. Dena strategi beskrevs ofta först av merkantilisterna, och fördes sedan vidare av sådana konservativa ekonomer som List. Den har framgångsrikt genomförts i etniskt homogena stater som Taiwan och Japan.

Social nationalism
Men att statens styrande enbart består av det egna folket, och att alla tillförsäkras en värdig social miniminivå som tillåter alla att studera och leva i trygghet, framstår snart som otillräckligt även det. För nationen är fortfarande splittrad i härskare och undersåtar, och risken för att härskarna lägger sig i på alla nivåer är överhängande. Möjligheterna till självförverkligande i en sådan stat kan vara lika små som i en öststat.

De kvickaste hjärnorna börjar då fundera över själva den sociala uppbyggnaden av staten. I Europa var dessa kvicka hjärnor ofta påverkade av den katolska socialläran, och deras funderingar kallades nationalsyndikalism. Det innebar att de föreställde sig en korporativ stat, där individen ingick i korporativa grupper och aktivt kunde ta del i samhället och staten genom dessa. På senare tid har den franska nya högern, GRECE, också rört sig i riktning mot en liknande positiv syn på de mindre gemenskaperna som utgör staten. Man har insett att personen når självförverkligande genom aktivt deltagande i syndikat, korporationer, familj, region och lokalsamhälle. Det räcker inte att alla har en skälig levnadsstandard, personen måste även vara en del av samhället.

I brist på bättre har jag valt att kalla denna variant för social nationalism. I Europa är den ännu i sin linda, men utvecklingen sker snabbt och den kan snart komma att påverka betydligt fler. Man ser redan ett intresse för nationalsyndikalismen hos enstaka nationalister, och huruvida detta leder till att redan existerande rörelser tar upp socialt nationalistiska ståndpunkter och/eller att nya rörelser uppstår, får framtiden utvisa. I vilket fall som helst är framtiden potentiellt ljus.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.