Det finns motiv som återkommer i ett flertal myter och religioner, och enligt den traditionalistiska skolan beror detta på att de har ett gemensamt ursprung i den hyperboreanska traditionen. Denna tradition är så uråldrig att den föregriper både indo-europeerna och semiterna, och element från den finns därför både i Bibeln och i Avestan. Särskilt tydliga blir de traditionella motiven i det sumeriska Gilgamesheposet, och dagens inlägg blir en kortare introduktion till detta. Det bygger til stor del på Lennart Warrings och Taina Kantolas initierade och värdefulla eftertext till den pocketversion som för en billig peng finns tillgänglig i bokhandeln.
Historien handlar i korthet om den sumeriska staden Uruks konung Gilgamesh. Gilgamesh beskrivs i texten som två tredjedelar gud och en tredjedel mänsklig. Han var fysiskt överlägsen alla i Uruk, och utnyttjade detta både genom att trycka ner de unga männen och antasta stadens kvinnor. Som svar på människornas klagan lät gudarna då skapa en dubbelgångare till Gilgamesh vid namn Enkidu. Enkidu levde först i vildmarken som ett djur, och beskrivs på följande vis: ”hela hans kropp var hårig, han hade flätor som en kvinna. Hans hårlockar växte täta som kornax. Han var okunnig om människorna och världen, med gasellerna åt han växter.” En tanke som slår en vid beskrivningen av Enkidu är om detta är en symbolisk beskrivning av hans naturliga medvetande, om det är en hänvisning till någon nu utdöd rastyp (vi vet att det fanns veddoider i Mellanöstern in i relativt sen tid, och veddoiderna är en australoid rastyp, alltså släkt med aboriginerna), eller om det är en referens till de ”shamanistiska” mannaförbund av krigare som vi möter i den indo-europeiska traditionen (Dumezils ghandarvas). Något svar på det kommer vi nog aldrig att få dock.
Enkidu kommer till Uruk och slåss med Gilgamesh, men de blir sedan som bröder och ger sig ut i världen på äventyr. De dödar monstret Humbaba som vaktar en stor cederskog, och sedan huggs skogen ner. Detta kan ses som en symbolisk omskrivning för en historisk process som lämnat stora delar av Mellanöstern som öken. I detta har de hjälp av solguden Shamash, och där känner vi igen ett viktigt motiv från den hyperboreanska traditionen. Den kallas ju även den solära traditionen.
Gilgamesh uppvaktas sedan av gudinnan Ishtar, men han avvisar henne med hänvisning till vad som hänt hennes tidigare älskare, och hon skickar då en himmelstjur på Uruk som de båda hjältarna stoppar. Även detta är ett motiv vi känner igen från Evola och traditionen, varningen för att fastna dels i ett förhållande med en kvinna och låta det hindra en i ens andliga och personliga utveckling. Gudinnan kan också ses som en symbol för det ”världsliga” och icke-individuerade (särskilt tydligt i Evolas studie av hermeticismen), och även det ska man undvika att fastna i. För det ger rik belöning på kort sikt, men leder till döden på längre sikt (alltså till den ”död efter döden” som är Hel och Hades, istället för det ”liv efter döden” som är Valhalla och de Elysiska fälten).
Gudarna blir vreda på Enkidu och Gilgamesh, och straffar dem genom att döda Enkidu genom sjukdom. En känslosam scen följer där Gilgamesh begråter sin döda vän, en scen som bevarat sin styrka genom årtusendena och som vem som helst som förlorat en vän känner igen sig i. Därefter ger han sig ut i vildmarken. Han inser att även han en dag kommer att dö, precis som Enkidu, och ger sig av för att finna den odödlige Utnapishtim, den ende som överlevde den stora flod som gudarna skickade på mänskligheten. Likheterna mellan denna mesopotamiska beskrivning av syndafloden och den senare bibliska versionen med Noah och Arken är så tydliga att de inte ens behöver nämnas. Efter stora faror når Gilgamesh Utnapishtim, men han misslyckas med de prövningar som krävs och Livets växt stjäls därför av en orm.
Att en orm är inblandad i att människan går miste om en växt som kan ge henne evigt liv är också något vi känner igen från Bibeln, där är det Adam och Eva som istället är inblandade. Sådana frukter förekommer även i historien om asarna (Idun) och Herakles och hesperiderna. Det är viktigt att notera att myter ofta kan tolkas på två sätt, exoteriskt och esoteriskt. Exoterisk tolkning är bokstavlig tolkning, och det sätt som antagligen barn och allmoge i alla tider sett på myterna. Med det synsättet handlar sagan om syndafloden helt enkelt om en syndaflod, och Utnapishtim är en man som varnades av gudarna och slapp drunkna. På samma sätt som åskan är Tor som rent fysiskt flyger omkring, Jorden skapades på en arbetsvecka, och så vidare. Den esoteriska tolkningen däremot är att detta är liknelser som innehåller sanningar av metafysisk och psykologisk natur. Jorden skapades inte nödvändigtvis på en vecka, utan varje ”dag” är ett skede i skapelsen (som mycket väl kan ha tagit årmiljoner). Fundamentalister och lika fundamentalistiska ateister inser sällan detta, och gör därför sig själva till åtlöje i sitt försvar av, eller angrepp på, diverse myter. Även Evola och hans ockulta UR-krets nämner nämligen ”vattnen” i Introduction to Magic. Men här är ”vattnen” snarare en symbol för den livskraft som allt levande delar, den hunger som vi alla delar. Och det är i den hungern efter mat, sex, trygghet, och så vidare, som man kan drunkna. Men om man lyckas ta sig till stranden på andra sidan, lär traditionen att man kommer att bli en odödlig. Som Herakles, asarna och Utnapishtim.
Gilgamesh misslyckas alltså att behålla Livets Växt, och inser att han är dödlig. Men eposet är även en berättelse om personlig utveckling, om psykologi om man så önskar, och istället för att misströsta så tar han med sig Utnapishtim till Uruk och visar honom stolt sin vackra stad. Han blir sedan en hyllad och god konung, och sågs av sentida sumerer, akkader och hittiter, som urtypen för en god härskare som lyckades återföra något av den goda ordning som rådde före Floden.
Eposet kan alltså läsas på tre plan, som en vanlig ”fantasy”-roman, som en historia om psykologisk mognad, och som en beskrivning av invigning/initiering. I den värdefulla eftertexten finns nycklarna till alla dessa tre läsversioner.
Om skribenten: Joakim Andersen
