Filmer säger mycket om vårt samhälle (föga förvånande kanske, eftersom det är ett Skådespels-samhälle, där bilder och filmer spelar en stor roll). Nyligen såg jag Domino, som handlar om en kvinnlig prisjägare. Jag har flera invändningar mot filmen, vad man kan lägga på plussidan är egentligen bara att Keira Knightley i huvudrollen ser väldigt bra ut och att det är ett komplicerat manus med en hel del överraskningar.

Intressant är emellertid att Domino säger mycket om den amerikanska populärkulturen. Att denna är så gott som fullständigt afro-amerikaniserad borde väl vara välkänt vid det här laget. Så fort det är dags för en häftig eldstrid med lite snygga poser, så vet man att det kommer att spelas hiphop i bakgrunden. Så fort någon ska verka streetsmart vet man att det kommer att nyttjas ebonicsslang, och ord som ”biatch” och ”dawg” kommer att hagla över en där man sitter helt försvarslös framför teven. Ett citat från Be cool beskriver tyvärr var den amerikanska populärkulturen hamnat:

Have you lost your mind? I mean, how is it that you can disrespect a mans ethnicity when you know we’ve influenced nearly every facet of white America… from our music to our style of dress. Not to mention your basic imitation of our sense of cool; walk, talk, dress, mannerisms… we enrich your very existence, all the while contributing to the gross national product through our achievements in corporate America.

Våra unga växer därför upp med en afro-amerikaniserad popkultur, och jag betvivlar att det är särskilt nyttigt för dem. För fullvärdiga afro-amerikaner kan våra unga aldrig bli, på sin höjd kan pojkarna bli hiphopare eller andraklassens påhang i ett ungdomsgäng, och flickorna skaffa en mörkhyad pojkvän. Det är ungefär så coola de maximalt kan bli, eftersom the powers that be effektivt har raderat alla coola förebilder från deras egen historia.

Samtidigt kan det vara värt att påpeka att detta inte är skäl för en fullskalig anti-amerikanism, där man utnämner USA till ”Anti-Europa” eller ”landet utan kultur”. Den amerikanska popkulturen är ett verk av den Nya Klassen, och det finns flera inhemska folkkulturer som är lika mycket offer för dem som vi är. Appalachier, cajuner, rednecks, med flera, är en del av vår biokultur och vår etnosfär, och många av dem anar det även själva.

Om Makt
Det som är mest intressant med Domino är dock inte afro-amerikaniseringen. Nej, det som slår en är hur stor skillnad det är mellan det traditionella maktbegreppet och det popamerikanska. Regissörerna har lagt in flera scener där det nog är tänkt att Domino ska framstå som väldigt cool och mäktig. Bland annat en scen där en motspelare säger till henne att hon innerst inne är en rädd liten flicka med ”father-issues”. Givetvis svarar hon med att klappa till honom, så att han flyger i backen. Det är mycket poser, mycket cool rökning före och under slagsmål, mycket känsloutbrott, et cetera.

Den traditionella synen på makt är att det är en i metafysisk mening maskulin företeelse. Dess innebörd är att man inte påverkas av omvärlden, utan att man står fast, att man har en stark kärna. Makt är alltså ytterst en fråga om makt över sig själv. Det innebär att man inte styrs av sina känslor och klappar till någon som säger emot en, likaväl som det inte är något som måste komma till uttryck i viftande med vapen eller coola poser. Där misslyckas regissörerna av Domino fatalt, och huvudpersonerna framstår som tragiska figurer, förvuxna barn med mycket vapen men utan självkontroll.

Vad Domino, och många amerikanska filmer, istället beskriver är maktberusning. Det är känslan man får när man pekar på någon med en pistol och väser ”Yippie kay-yeee, muthafugga!”, blåser bort hans hjärna och sedan tar en rök. Det är känslan som regissören försöker förmedla när det pumpar hård hiphop i bakgrunden under en eldstrid. Intressant nog är det även känslan som den autonoma vänstern försöker uppnå under ”reclaimande” av gator, och under ”rusningar” där man bland annat beskriver närmast lyriskt efteråt hur man omringade en väktare och hur han ”nästan kissade ner sig”. Det är fascism, men fascism utan självinsikt. Det är maktberusning utan ansvar och utan självkontroll.

Alltså; 100 rusande småvänsterister med tillhyggen som hotar en väktare till självbefläckelse, eller en makthavare som vältrar sig i lyx, är inte nödvändigtvis mäktiga i metafysisk, egentlig, mening. En tibetansk dissident som spenderar 25 år instängd i en liten cell men ändå inte bryts ner är det däremot.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.