Följande är en populariserad sammanfattning av Michael Speidels artikel Berserks: A History of Indo-European ”Mad Warriors”. Det är en bra artikel, men kanske lite väl tung för många av oss. Därav denna sammanfattning, eftersom det är en intressant och spännande del av våra förfäders kultur, väl värd att studera närmare i en tid av ständigt gnäll kring kolonialism och slavhandel.

De flesta av oss har säkert hört talas om vikingatidens bärsärkar. Mindre känt är att de var en av de sista inkarnationerna av en mer än tretusen år gammal indo-europeisk krigartradition. Speidel beskriver denna traditions olika uttryck genom historien.

De assyriska bärsärkarna
Han börjar i Assyrien, mer än 1000 år före Kristus, där kung Tukulti-Ninurta lät skriva ett epos efter att hans trupper bekrigat både hittiterna och babylonierna. Beskrivningen är märkligt lik den vi har av de indo-europeiska bärsärkarna:

They are furious, raging, taking forms strange as Anzu.

in combat.

Speidel påpekar att detta ägde rum vid en tid då indo-europeiska folkslag härskade från Europa till Indien, och att det därför inte är osannolikt att Tukulti-Ninurta beskriver krigare med indo-europeiskt ursprung. Indo-europeerna hade redan innan de spreds över Eurasien några mycket särpräglade krigartyper. Deras vargkrigare kämpade med varghuvor över huvudet och ylade som vargar, och deras hästhuggare dök dödsföraktande under fiendens hästar och högg dem underifrån. Bärsärk var en av deras karaktäristiska stridsstilar.

Mellanöstern darrar
Tukulti-Ninurta nyttjade sina bärsärkar vid en period i historien då den gamla Mellanöstern skakade inför anstormningen av folkslag med nya krigskonster. Indo-europeer slövlade Mykene, Troja, Hattusas och de syriska rikena. Det uråldriga Egypten lyckades med nöd och näppe värja sig för dem. En anledning till deras framgångar var deras nya krigskonst. Tidigare hade stridsvagnarna behärskat slagfälten, men de nyanlända besegrade dem med lätt elitinfanteri. Speidel misstänker starkt att detta rörde sig om indo-europeer, och att de ägde bärsärkmentaliteten i strid. De kämpade som lejon, ofta utan rustning, och ofta med sitt långa hår uppsatt. Även det skepnadsskiftande som utmärkte senare tiders bärsärkar kan återfinnas hos dem, liksom deras grimaser som skrämde fienderna. Någon liknande tradition finns inte hos de lokala mellanösternfolken.

Under denna epok var europeiska legosoldater mycket eftertraktade, och de egyptiska faraonerna Ramses II och Ramses III omgav sig exempelvis med en livvakt av elitinfanteri från Sardinien, så kallade shardanas.

Bronsåldern och Rom
Under bronsåldern fortsatte den indo-europeiska krigartyp som bärsärkarna tillhör att vara framträdande, bland annat i konsten. Mer eller mindre nakna krigare, skepnadsbytare, dödsföraktande och vansinniga, sådana dyker flitigt upp i konsten från både brons- och järnålder. Kelter och germaner, men även italiker, kände denna typ och höll den högt. Om etruskerkrigaren Herminius sades det exempelvis:

Great-souled, great-bodied, greatly armed warrior,

huge that he was, fighting uncovered.

I Rom kom visserligen bärsärktypen att bli mindre framträdande efter att imperiet gjort sig av med sina vilda och anarkiska aspekter (som tagits upp i inlägget om Dumezil här på bloggen). Det var för sina disciplinerade legionärer som Rom vann världens beundran. Men mot slutet återkom bärsärktypen, då germanerna från norr rekryterades i massor till de kejserliga armeerna. De hade med sig bärsärksidealet, där mod och dödsförakt värderades så högt att krigarna kunde slita av sig sin rustning för att gå i strid oskyddade. Och under imperiets sista dagar smittade denna inställning rentav av sig på en och annan romersk härförare och kejsare.

De sista bärsärkarna
Det var våra direkta förfäder, germanerna och även kelterna, som kom att föra traditionen vidare efter Roms fall. Även där de kristnades, var det inte ovanligt att de snarare såg Kristus som ”Guds bärsärk” (frankerna) än som en mild och timid frälsarfigur. Om den norske kung Hakon den Gode sägs det:

He threw off his armor

He laughed with his liege-men.

Bärsärken som typ
Speidel menar att bärsärkarna hos de första indo-europeerna tillhörde de mannaförbund, Männerbund, som var centrala för dem (se återigen inlägget om Dumezil i bloggen). Det var förbund av krigare, som hade både en religiös/initiatorisk, en social och en krigisk natur. För att uppnå det tillstånd av vansinne och dödsförakt som utmärkte dem som Odens män, och som gjorde dem fruktade på alla de slagfält där indo-europeerna utmärkte sig, dansade de ofta före och ibland under striden. Detta vansinne gjorde också att de såg sig som, och kanske var, okänsliga för både stål och eld. Eller som det sades om de italiska vargkrigarna Hirpi Sorani, så kunde de inte skadas av eld.

De besattes av det som kallades menos, en sorts mani som hjälpte dem att fokusera alla sina kapaciteter och energi på ett enda mål. Kanske kan man tolka det som att Oden fick uttryck i detta menos, detta furor.

Speidel avslutar sin artikel med att se på andra bärsärksliknande krigartyper i andra världsdelar, och det är då de malabariska amok och de indianska krigarna (nordamerikanska krigarsällskap och aztekiska quachikrigarna). Han menar att de indianska typerna mycket väl kan bero på en delad gemensam tradition, från den tid då det fanns landförbindelse mellan Europa och Amerika (och då sådana fossil som den europida Kennewickmannen kom till Amerika, och då det Hyperborea som Evola talar om ännu fanns), och Malabars närhet till Indien tyder också på något liknande.

Det är i vilket fall som helst en mycket bra artikel, som är värd en genomläsning:
http://es.geocities.com/sucellus24/2063.htm

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.