Dagens inlägg är ägnat att få medlemmar av den faustiska högkulturen att känna stolthet över den, och meningsfullhet i det fortsatta faustiska projektet.
Enligt Spengler är varje högkultur unik, och man kan därför inte rangordna dem i ”bättre” och ”sämre”. Utifrån sitt eget perspektiv kommer varje högkultur att se sig själv som naturlig, och andra kulturer som konstiga.
Jag håller emellertid inte med Spengler fullt ut. Åtminstone den antika-magiska-faustiska kulturföljden består av kulturer som är så nära besläktade att man kan se dem som en utveckling till ständigt högre former av världsmedvetande. Den antika kulturen ser världen som bestående av kroppar, har ett lokalt perspektiv, lever i nuet. Den magiska kulturen vidareutvecklar detta till att se världen som en grotta, styrd av magiska krafter, lever för mystisk frälsning och har en tendens till devotionalism och dualism. Dess historiesyn tycks ofta ha ett ”slut”, ett utopiskt tillstånd. Den faustiska kulturen vidareutvecklar sedan detta än mer, till världen som oändlighet och historia, och betonar Viljan och personens autonomi och ensamhet mer än någon annan kultur (det fanns ingen Nietzsche hos vare sig antikens eller magianernas människor, och det är ingen slump). Det är därför också den faustiska kulturen födde en Spengler, som utvecklade en metahistoria som kunde förstå alla högkulturerna, även den egna. Tidigare hade man bara sett dem ”inifrån” den egna.
Den faustiska kulturen är enligt Spengler den mest krävande och därför minst folkligt populära. Den faustiska musiken är den klassiska, och den kräver något av sin lyssnare. Den faustiska högre matematiken förstås av kanske något tusental individer (redan derivator är jobbiga). Detta innebär att det finns stora grupper i den faustiska högkulturen som bara med tvekan kan räknas till den, eftersom de inte kan förstå den. Dessa grupper kommer istället att ha en livsåskådning som är mer antik eller magisk.
Antiken i faustiken
En vän har kallat hiphopmusiken för ”den lägsta gemensamma nämnaren”. Den är inte faustisk, den är mer antik, om ens det. Dess världsbild är kroppar i rörelse, konstant rytmiskt dunkande istället för en melodi (kontrasten mellan rytmen och melodin är samtidigt kontrasten mellan det ahistoriska och det historiska. Rytmen är ett evigt nu). Texterna är heller inte särskilt faustiska. Vi kan transkribera ett utdrag ur R Kellys lilla slagdänga Burn it up:
UUuuuuööööh uuuuuuuuöööh uuuuuuuuöööööh uuuuuuuuuööööööhh
Burn it up, girl make it hot like the roof is on fire, burn it up, girl down where you dance you are my great desire
COME ON!
So what you want fire? C’M’ON! So what you want fire? C’M’ON!
Och så vidare. Det är gnälligt, det är pinsamt, det är översexualiserat, texten är en artificiell ansamling av fraser, och som faustiker vrider man generat på sig när man hör det. Men Michelelementet, samt de allra yngsta, faller för det. Men när vuxna hänger sig åt det spasmiska sprattlandet till sådan ahistorisk musik på dansgolvet, är det en flykt både från den krävande faustiken, och från det man egentligen är.
De autonoma teoretikernas hyllande av ”mängden” är också en återgång till detta odifferentierade tillstånd. Det är individens förintande i massans kollektiva begär, och djupt främmande för vår högkultur. Faustiska socialister som Marx och Lenin kunde använda massan, de autonoma vill försvinna i den.
Magiken i faustiken
Den autonoma teorin, och hiphopen, pekar dock vidare mot det magiska stadiet, eftersom de båda är kraftigt genomsyrade av etnomasochism och kulten av ”den Andre”. Underkastelse under en monodogmatisk lära, dualism, och tron på det antifascistiska och utopiska tusenårsriket, är alla tecken på en magisk världsbild (även tal om ”Juden” istället för konkreta individer, avslöjar rester av magiskt tänkande, av tron på mystiska krafter och dualism). Och en magisk världsbild har funnits som inslag i den faustiska högkulturen ända sedan dess uppkomst, då kristendomen spred sig i Europa. Ofta har våra förfäder skapat en faustisk kristendom, men dess magiska ursprung har alltid funnits latent. Och människor som inte klarat av den egna högkulturens höga krav, har alltid kunnat retirera till magiken.
Yockey och MacDonald spårar etnomasochismen, radikalfeminismen, hatet mot de egna faustiska auktoriteterna, till ett inflytelserikt magiskt element. På 60-talet kom det att bli mycket starkt genom Frankfurtskolans inflytande på ’68. Och frågan man ställer sig är om det är någon egentlig skillnad i mentalitet mellan den arga pöbeln som bränner flaggor, och den arga pöbeln som kontrollerar svenska media, universitet och politik. Flaggbrännarna har åtminstone en andlighet, men när det gäller dualism och underkastelse under dogmer har den svenska elitpöbeln inte mycket att lära av någon.
Det starka inflytandet från antika, magiska, och rent akulturella, element har begränsat den faustiska högkulturen under mer än ett sekel vid det här laget. Det är som en person vars kreativitet hindrats att verka av ett riktigt dåligt äktenskap. Men det ger oss också tillförsikt inför framtiden, för när en sådan person till sist lämnar in en skilsmässoansökan, kan han/hon ofta se fram mot en period av explosiv kreativt skapande. Än är det inte för sent för den faustiska högkulturen att nå stjärnorna. 😉
Om skribenten: Joakim Andersen
