Det är ändå lönlöst.
Livet är bortrationaliserat.
Länge leve den levande döden.
Så träffande sammanfattade Manarkon nyligen det moderna samhällets etos, dess brist på verkligt liv och innehåll. Detta blev inspirationen till detta inlägg, som undersöker det falangistiska stridsropet och hälsningen par excellence;
¡Viva La Muerte! Long Live Death!
Kan skillnaden mellan den (förvisso ofta proto- eller pseudo-)traditionalism som är falangismen, fascismen, den rumänska legionära rörelsen å ena sidan, och den livströtta men dödsfruktande modernismen å den andra göras tydligare?
När falangisten hyllar döden är det inte andras död, eller någon sorts infantil socialdarwinism, det rör sig om (hur gärna modernisterna än vill tro det), utan sin egen. Det rör sig om ett återknytande till en människotyp som sällan skådats sedan den heroiska eran, sedan samurajernas, vikingarnas och spartanernas dagar.
Den traditionella krigaren, oavsett om han är japansk samuraj, fornnordisk kämpe eller falangistisk soldat, har accepterat sin egen dödlighet, vant sig vid tanken på den tills den är en ständig kompanjon, och förlikat sig med den. Han lever så att säga ständigt i dödens skugga, i dödens närvaro. Det paradoxala för modernismen är att detta ingalunda är en källa till sorg eller passivitet, utan tvärtom en sporre till aktivitet och heroism.
Skillnaden mot modernismen är att för modernisten är döden alltid en fruktansvärd tragedi, något som helst borde undvikas fullständigt. För traditionalisten kan döden däremot ges en mening. En död för ett ideal eller en furste är så att säga kulmen och beviset på ett heroiskt liv, en självdisciplin och idealism som inte ens fruktar det som för modernister är det yttersta fruktansvärda.
Det fanns i traditionella samhällen flera ”dödar” som hade mening, det japanska seppuku är väl det mest kända liksom frivilliga och sakrala människooffer. Men det är döden i strid som är det vanligaste, och som sammanfattas så här:
”I swear in front of God, In front of your [Mota & Marin’s] sacred sacrifice for Christ and for The Legion . . . at any moment, to stand ready to die, I swear!” – exert from the Mota-Marin Oath.
Den falangistiska typen finns naturligtvis även representerad bland anhängare av andra politiska riktningar, exempelvis har en hel del anarkister uttryckt samma grundläggande inställning när de stått inför sina bödlar. Skillnaden är här främst att när exempelvis kommunister uttrycker detta etos är det en återgång till en traditionell livssyn som egentligen inte har någon särskild koppling till det (moderna) idesystem de dör för, medan det för en falangist eller legionär är en naturlig och organisk del av deras idesystem. För kommunisten kan det även röra sig om ett maktlöshetens etos, där man slänger bort sitt liv i ett försök att åsamka en hatad fiende maximal skada. Detta är väsensskilt från falangismen och traditionalismen, där hat är något sällsynt.
Om skribenten: Joakim Andersen
